Den 12 mars klockan 18.35 andades mamma för sista gången. Vi var där både min syster och jag. Sakta vitnade hennes ansikte allt mer och hennes ben och händer blev flammiga, marmorerade. Inget vatten eller mat tog hon emot. Vi fuktade hennes tunga och i munnen för att det skulle kännas skönt. Hon sov med halvöppna ögon och vi strök över ögonlocken för att fukta ögonen. 
Nästan två år har hon tillbringat i sin säng, 6 år har hon varit bosatt i äldreboende och sen 1990 har vi sett henne brytas ner av Alzheimers sjukdom. Det spred sig ett lugn och en stillhet i rummet när jag blev bönhörd och hon fick slippa den utmärglade kropp som tjänat henne så länge. 

Jag har fått mycket av min mor:
"se till att du kan försörja dig själv", "hel och ren skall du åtminstone vara", "jag är stolt över er flickor", "tänk på att dämpa dig lite", "den här skall du få"
är ord som jag försökt och försöker leva efter.
Däremot saknar jag hennes ödmjukhet, ordningssinne, smak och hushållskunskap. De gåvorna ser jag mer hos våra barn. 
Döden var rätt och väntad. Nu går hon på gröna ängar, tillsammans med sina älskade systrar. Hoppas vi får ses när min tid kommer. 

Kramar till er som kämpar med livet därute.  

V.10

Nu har vi vakat ännu en gång över mamma. Det som håller henne vid liv är det hjärta som brunnit för många. En liten, fruktansvärt mager, senig och stirrig liten gumma är det vi möter. Väldigt få ord går att tyda. Vi stryker hennes panna och berättar om livet. Kraftfulla kramper som drar ihop kroppen och får hennes ögon att vidgas är det som tar all kvarvarande kraft. Vi fuktar läpparna och i munnen. Välsignad vare svamppinnarna. 
Ordspråket: När svagt börja hålla, håller det Ordentligt, besannas mer och mer.  

2002

Nu kan jag visa dig hur mamma såg ut i 40årsåldern.
Känner igen hennes värmande blick.

2001

December

Mamma bor nu på Ugglan, varmt och ombonat, men hon har haft "tia"attacker. När gamla människor flyttas kan du vara säker på att de påverkas. "Du kan räkna med lite manfall", har sagts av kunnigt och erfaret folk.

Hennes ordförråd tunnas ut och "svammel"ord dominerar. Nu har jag börjat lyssna på tonen om det är hjälp hon söker eller glädje hon känner.
-Nu kan jag hjälpa dig, eller
-Det var roligt att höra, fyller jag i.
Det finns många underbara människor i demensvården. Tack för ert vänliga och förstående bemötande när jag känner mig vilsen.

November

Det boende som mamma haft i snart fyra år skall läggas ner. Nu är det skönt att vi är två om funderingarna. Hur kommer mamma att klara detta? Kommer vi att känna samma lugn och tillit till det nya boendet och hur kännbart blir personalbytet för oss? Vilka fördelar kan flytten ge? Just nu kan jag inte se några, måtte jag få överraskas av motsatsen.

Juli

Nu har mamma förlorat sin make och vi vår pappa. Stunden med mamma, ljusen och korten av pappa blev tårfylld. Sångerna blev grötiga och orden:
Det här var hemskt, sa mamma, gjorde att vi kände att vi nått fram med budskapet.
Hennes syster dog en månad senare och kvar är en hjärt- och kämpa-stark 30kilosgumma.
Jag känner en stor lättnad över att veta att mamma har en vård som gör mig trygg.
Pappa behöver inte ligga som ett kolli och i helgen skall jag bädda in gravlyktan med renlav.

Livet finns i mammas kropp men Hon ligger mest till sängs. En liten tunn kropp med en livsvilja som jag inte kan förstå. Hur länge skall mamma vänta? Är det vi som håller henne kvar? Är det någon som känner igen den djupa vanmakt och ilska jag känner?
vad håller vår herre på med? Mamma har förtjänat något bättre och därmed basta!

Mamma har haft några proppar och någonting som personalen kallar "Tia". Kramper och ryckningar. Hon har inte förmåga att gå ordentligt och sitter mest i rullstol. Hon är mer förvirrad och ser män som inte finns samt barn som är på vindan.
-- Akta er så att ni inte slår er, säger hon ofta.
Hennes kropp och tankar är ständigt igång. Hon pekar, pratar och arbetar med för mig osynliga saker.
-- Vad ska jag göra med det här? undrar hon.
-- Jag kan ta det, säger jag och plockar försiktigt i hennes fingrar.
Händerna är ådriga, tunna som löv och med fåror som botten på en havsstrand. Ansiktet! Där jag ser spåren efter min mamma allra mest. De två stora ljusblå ögonen, hennes näsa och den lilla upphöjningen under hakan känns verkliga.
I det längsta har jag velat ha kvar min mamma, men det är  ren och skär egoism. Barmhärtigast vore om hon fick somna in för alltid. Det skrämde mina närmaste när jag sa detta första gången. Men..
Mamma hade önskat det också.

Vecka 39

Nu har hon hostat upp blodstrimlat slem. Skall hon utsättas för undersökningar, behandlingar och flyttas till sjukhus? Nej! Detta skulle bara öka hennes förvirring och det enda jag och min syster vill är att hon inte skall ha ont. Hur länge skall mamma plågas? Jag känner mig som en åskådare på bio, kan bara se men inget göra.

Vecka 40

Nu går det tungt. Jag gruvade när jag besökte mamma i helgen.
Aggresiv, förvirrad och hjälplös låg hon på sängen. Grinden var uppe för att förhindra fler olyckor. Nu är hon som ett barn, talar om sin mamma och pappa, sina syskon och att hon skall hem.
-- Kan du hjälpa mig? Jag ska till min syster Anna!
Hon kan inte förklara, förstå, när behoven ger sig till känna. Ont gör det i kroppen när vi hjälper henne.
-- Aj, dra inte så hårt! Jag vill vara ensam!
Det river i kroppen, på samma sätt som när jag står vid ett stup och tittar ner. Jag springer bort från branten men vill ändå tillbaka för att må bra och förbereda mig för hoppet.

Vecka 46

Vi kan ha några veckor eller månader kvar med mamma. Det går bara åt ett håll, det fungerar så med denna sjukdom. Den medicin som finns idag måste sättas in i början av sjukdomen. Det vi kan göra för mamma  är att finnas och ge smärtlindring. Hon är sängliggande och kan inte klara av någonting mer än att dricka och ta någon sked mat.
Önskar att jag hade helande händer och kunde ingjuta frid i den utmärglade kroppen. Skänka henne tankeförmågan tillbaka, om så bara för ett kort ögonblick. Ett ögonblick då vi kunde få ta avsked och hon fick veta att vi är vid hennes sida och att vi gärna ser att hon "går mot ljuset". Hon har för länge sen gjort sig förtjänt av den himmel som många av oss tror på.
Idag när hon skulle få hjälp med toalettbekymren sa hon:
-- Tänker du smocka mig ;-)?
-- Nää, inte alls, svarade Anna.
-- Bra, men lite måste man få skoja, svarade mamma..
Som om hon var helt klar! Hon hittar sporadiskt helt rätt ord, förvånar och roar oss alla.
-- Jag har det så bra och ni är så duktiga, säger hon flera gånger under dagen. En riktigt liten gullgumma!

Vecka 5

Mamma har fått en ny "tia" attack, tappar ord och innehåll. Hon förlorar allt mer och befinner sig nu i Barnstadiet. Mor och far är de hon mest frågar efter. Egna barn vet hon inte att hon har. Hon tillbringar sitt liv i sängen, allt utförs där.
Jag blev totalt slut efter att ha varit med henne under flera tillfällen i lördags. Anspännig och oro leder fram till att jag sover som en klubbad.
Vilken stark livsvilja hon besitter!

Vecka 6

Ett möte med mamma är som att delta in en pjäs där endast huvudrollsinnehavaren känner replikerna. Alla andra får hitta på sin text och de positiva gensvar som primadonnan vill höra. Inga motsägelser eller frågor som kräver kunskap om tid och rum. Hon har som mål att få ordning på sin kaotiska tillvaro.
- Jag har svårt att komma ihåg, förstår du. Jag är rädd att stöta mig med någon därför är jag tyst, uttrycker hon ofta.
Dessa ord bekräftar den bild jag har av min mamma. Underdånig och med litet självförtroende. Antingen blir barnen som sina föräldrar eller helt tvärtemot tycks det mig. Redan som femtonåring bestämde jag mig för att kunna försörja mig själv och att aldrig "drunkna" i en skurhink för att få bekräftelse. Mamma ställde upp på min skolgång och gav mig all tid i världen för att "läsa mina läxor". Jag vet att hon var och är glad åt det vi gjort av våra liv min syster och jag.

Vecka 41

Mamma lever men ligger till sängs hela dagarna. Hon har mängder av människor som hon ser omkring sig och för samtal med. Hennes kinder är insjunkna eftersom tänderna är urplockade. Hennes kropp är tunn och senig.
- Nu skall jag hem! Mamma väntar på mig! säger hon med bestämd ton.
- Lova mig att när hon kommer tar du henne i handen och följer med, hon längtar nog efter dig. svarar jag varje gång.

Tänk om hon kom snart...

Upp

Genväg till

Mail
2000
Vecka 39
Vecka 40
Vecka 46
Vecka 5
Vecka 6
Vecka 41

Till Startsida

Skriv till mig: britta.isaksson@swipnet.se