Ska man skriva ner lydnadstips och folk ska kunna ta dom till sig så kanske det är bäst att tala om vem man är också.

Jag heter Anneli Andersson är 35 år gammal och tävlar för Ljungby Brukshundklubb. Min första hund fick jag när jag var 11 år gammal och det var en släthårig foxterrier som jag inte hade någon som helst lydnad på. En liten ursäkt kanske var min ålder och att vi fick hunden när han var 3 år gammal. Anledningen till att jag fick hund utav mina föräldrar var att jag hade råkat ut för en virussjukdom i ryggmärgen vilket gjorde att jag inte kunde använda benen utan blev sittandes i rullstol. När detta började ge med sig lite så fick jag löfte om en hund om jag lärde mig gå igen - hårt kanske - men helt rätt medicin för min del. Foxterriern som jag fick var väl kanske inte världens bästa hund precis, vi fick köpa honom för han var skotträdd och inte dög som jakthund. Han var som terrier ofta är rätt envis och framförallt så var han inte så där jättesnäll utan bet i från om han inte fick som han ville.

Min andra egna hund köpte jag när jag flyttade hemifrån. Denna gången blev det en blandras mellan beagle och stövare. En helt underbar hund, så snäll så han nästan var dum. Tyvärr så kom han hem till mig vid lite fel tidpunkt så jag sålde honom till en som skulle ha honom som jakthund och själv åkte jag ner till Skåne för att ta körkort.

Väl hemkommen till Småland igen så var det dax för hund nummer tre även detta en blandras - men denna gången mellan schäfer och kuvasz. Ett jättehund på alla sätt och vis. Honom tränade jag lite lydnad med men inte så där framgångsrikt precis, utan det blev mest vardagslydnad. Det var inte lätt att försöka att få lydnad på en hund som var så pass stor och stark och när man själv sitter i stol så blir man ju inte så där jättestark utan han kunde bitvis dra iväg med mig rätt ordentligt. Tyvärr så visade han humör mot mina barn så vi fick ta bort honom allt för tidigt.

Nästa hund i familjen blev en schäfer (Zanovas Danget "Sissi"). Med henne började jag träna lydnad ganska så tidigt och vi kom ut och tävlade när hon endast var 10 månader gammal. Lydnadsklass I var inga större problem utan det klarade vi vid första tävlingen och eftersom hon var lite reserverad för folk och inte gillade tandvisningen något vidare så gick vi direkt vidare till lydnadsklass II och där stötte vi på problemet att hunden ska kunna ligga kvar på platsen trots att föraren försvinner utom synhåll. Något som Sissi inte alls ville vara med om. Men vi lyckades efter några tävlingar få henne att ligga kvar och sedan var det bara lydnadsklass III kvar för vår del (championatet togs i 3:an då). Vi klarade av att få ihop meriterna för lydnadschampionatet efter sex tävlingar i lydnadsklass III sedan var det bara utställningsmeriten kvar och hon lyckades trots sin litenhet och trots att hon kanske inte såg ut som en utställningsschäfer precis få sin 2:a och kunde därmed tituleras Svensk Lydnadschampion. Med Sissi klarade jag även appellklass spår, men vi fortsatte inte alls att träna eller tävla bruks eftersom jag behövde ha en hjälpförare till det. Inte lätt att ge sig ut och spåra och sitta i rullstol.

När Sissi gick i pension så var det dax för nästa hund och denna gången blev det en Border Collie (Per Birrings Nippe). En ras som jag valde framförallt för deras lyhördhet. Nippe är den hunden som jag har i dag och med honom har jag deltagit på två Svenska Mästerskap i lydnad. Vårt första SM var i Malmö (1996) där vi inte lyckades ta oss till final, får väl skylla på att Nippe bara var två år då. Vårt andra SM gjorde vi året därpå i Eskilstuna och där blev vi tvåa i kvalet och gick alltså vidare till final (dom fem bästa i varje grupp går vidare). I finalen slutade vi på 10:e plats. Samma år som SM i Eskilstuna så blev Nippe även 8:a på SKKs tävling Årets Lydnadshund och 10.a på SBKs tävling Årets Lydnadshund. Under dom sista åren så har vi på grund av olika omständigheter knappast tävlat något alls.

Tillbaka