Ur ett

 Introduktion:

Denna uppsats som jag skrev färdigt under höstterminen 1997 beskriver hur betydelsefullt det är med andlig vänskap inom buddhismen. Den beskriver framförallt en tolkning ur ett modernt västerländskt buddhistiskt perspektiv genom att förklara hur man inom den västerländska buddhistorden tolkar dess innebörd. Utgångspunkten för uppsatsen är en passage i Sanyutta Nikaya som följer här nedan. Den är här presenterad i sin fulla längd vilket gör uppsatsen relativt lång och kanske lite svårgenomtränglig. En bra utgångspunkt är innehållsförteckningen.

Ha en trevlig läsning och skriv gärna några kommentarer om du t.ex vill veta mer om den västerländska buddhistorden (VBO) och den västerländska buddhistordens vänner (VBV).

1. INLEDNING *

2. BAKGRUND *

3. ANDLIG VÄNSKAP ENLIGT DEN BUDDHISTISKA TRADITIONEN *

4. ANDLIG VÄNSKAP INOM VBO/VBV *

5. SAMMANFATTNING *

6. LITTERATUR OCH KÄLLFÖRTECKNING *

Syftet med denna uppsats är att beskriva betydelsen av andlig vänskap ur ett buddhistiskt perspektiv, dvs mellan personer som tagit sin tillflykt till de tre juvelerna. Det buddhistiska perspektiv som jag närmare kommer att utforska är den tolkning av andlig vänskap som utarbetats inom den Västerländska Buddhistorden (VBO) och Västerländska Buddhistordens Vänner (VBV). Rörelsens förgrundsfigur och grundare, Sangharakshita, lade just utvecklandet av andlig vänskap som grundläggande princip då han startade sin Buddhistorden i England år 1967.

Min målsättning är att redogöra för vad Sangharakshita anser vara essensen och betydelsen av andlig vänskap mellan praktiserande buddhister samt att se om hans tolkning är i enlighet med den buddhistiska traditionen.

Anledningen till att jag har valt att skriva om just andlig vänskap ur detta buddhistiska perspektiv är att nästan all litteratur jag läst skriven av medlemmar inom VBO/VBV genomsyras av hur viktigt praktiserandet av andlig vänskap är för den som önskar att leva ett andligt liv. Detta i kontrast till att kalyanamitrata/ andlig vänskap sällan omnämns i övrig buddhistisk litteratur, detta tycker jag verkar konstigt då det i denna uppsats inledande citat benämns vara mycket centralt i det andliga livet.

Mina frågeställningar under arbetets gång har varit.

* Vilken betydelse för andlig utveckling hade kalyanamitrata enligt Buddha?

* Vilka utsagor om kalyanamitrata finns av Buddha?

* Hur har dessa utsagor tolkats genom historien?

Uppsatsen kommer i huvudsak att vara deskriptiv, då min målsättning är att beskriva hur andlig vänskap har tolkats i detta moderna buddhistiska perspektiv. Då jag inom ramen av denna uppsats inte har lyckats finna någon författare som direkt bedriver polemik mot Sangharakshita och hans tolkning av andlig vänskap, kommer den i huvudsak att vara beskrivande ur ett perspektiv sett inifrån rörelsen. Detta dels beroende på att nästan all litteratur jag använt mig av är skriven av personer med stark anknytning till rörelsen, dels på att jag själv är verksam inom VBV i Sverige. Min strävan är att ge en så objektiv bild av VBO/VBV som möjligt, utan att vara apologetisk.

Materialet består till stor del av böcker utgivna på VBO/VBVs egna förlag, Windhorse Publications. Det är framförallt Sangharakshitas egna böcker samt böcker författade av Dharmachari Subhuti, en av de mer erfarna ordensmedlemmarna som specialiserat sig på andlig vänskap. Jag kommer även att använda mig av bandinspelningar från föredrag givna av Sangharakshita och Subhuti varav några är transskriberade till kompendieform.

Det mest grundläggande materialet till uppsatsen är ett kompendium som är transskriberat från en föredragsserie om åtta föredrag om andlig vänskap, som Subhuti gav till blivande ordensmedlemmar 1992. Samt boken Sangharakshita- A new voice in the Buddhist tradition som är skriven av Subhuti, som på ett utförligt sätt beskriver hur Sangharakshitas vision av buddhismen ser ut.

All litteratur är skriven på engelska och jag kommer att använda mig av en hel del citat, som jag valt att inte översätta till svenska för att inte mista något i den processen. I övrig litteratur har jag mer explicit sökt i index efter kalyanamitrata eller utgått från referenser givna i annan litteratur.

Jag kommer att i kapitel två ge en bakgrund till Sangharakshita som person, då jag antar att detta inte är allmän kännedom. Jag tycker att det är av stor vikt att ge en relativt utförlig presentation av honom och de viktigaste dragen i hans tolkning av buddhismen för att bättre kunna förstå hans tolkning av kalyanamitrata. Jag kommer också att närmare presentera VBO/VBV och skillnaden dem emellan. Vidare kommer jag i detta kapitel att referera till en etymologisk härledning av sanskrit termen, kalyanamitrata.

I kapitel tre kommer jag att presentera några av de mest kända uttalandena av Buddha och hans lärjungar angående betydelsen av kalyanamitrata, för att sedan kort ge exempel på hur de tolkats inom buddhismens tre stora huvudriktningar.

I kapitel fyra, uppsatsens huvudavsnitt kommer jag att mer i detalj utforska tolkningen av kalyanamitrata inom VBO/VBV. Jag kommer att presentera två icke buddhistiska texter som inspirerat Sangharakshita i hans tolkning av kalyanamitrata. Jag kommer i detta kapitel också att beskriva de mer praktiska detaljerna vid utvecklandet av andlig vänskap och vilken betydelse vänskapen har för praktiserande buddhister,

Mot slutet av kapitlet kommer jag att kort presentera Sangharakshitas vision av det nya samhället där vänskap och andlig utveckling kommer i fokus.

Sangharakshita föddes som Dennis Philip Lingwood 1925 i London av arbetarklassföräldrar. Vid ung ålder blev han sjuk och fick en diagnos om att han led av en allvarlig hjärtsjukdom, vilket ledde till att han kom att spendera mycket tid till sängs. Detta passade den unge Dennis bra då han var mycket intresserad av att läsa, han läste främst de engelska klassikerna men även hela Harmsworths Childrens Encyclopedia i 61 band.

Efter att i två år helt varit bunden till sin säng visade det sig att hans hjärtsjukdom inte var så allvarlig som man tidigare trott och han fick då återvända till skolan. Han kom dock snabbt till den insikten, att den enda kunskap som var något värd för honom var den kunskap han tillförskansat sig på egen hand.

Hans första intryck av buddhismen fick han genom Harmsworths Encyklopedia, men det var först vid sjutton års ålder som han insåg att han var buddhist och att han alltid varit en. Detta skedde efter att ha läst Diamantsutran och Sutran av Hui-neng (Plattformssutran).

Han började sen mer och mer systematiskt att studera buddhismen på egen hand och kom i kontakt med Christmas Humphreys- London Buddhist Society där han bl.a. skrev i deras tidning-The middle way. Sin formella övergång till buddhismen skedde vid Vesak 1944.

1944 blev han inkallad i armen och tjänstgjorde i Indien, Sri lanka och Singapore och under denna tid fortsatte hans utforskande av buddhismen. Mot slutet av kriget beslöt han sig för att stanna kvar i Indien och detta blev början på en 20-årig vistelse där.

Han ordinerades som Bhikku 1949 och fick då namnet Sangharakshita, (beskyddare/ beskyddad av Sanghan). Sedan vandrade han tillsammans med en indisk vän genom hela Indien, upp till Nepal. "Perhaps for the first time since the final disappearance of the Dharma from India in the Middle Ages, monks of the Buddhist sangha in India went from house to house in the prescribed fashion, receiving at each a few handfuls of cooked food in their bowl".

Han kom sedan att stanna i Kalimpong i Norra Indien och detta blev en vändpunkt i Sangharakshitas liv. På uppdrag av Jagdish Kashyap, hans lärare efter bhikkuordinationen 1949, kom han här att "Work for the good of Buddhism". Sangharakshita hade sin bas i Kalimpong under fjorton år och inrättade här en, Young Mens Buddhist Association (YMBA), som fick ett stort gensvar. Syftet med denna organisation var " To unite the young men of India into a brotherhood of love and service that will work for the propagation of the Teachings of the Buddha by means of social, cultural and religious activities". YMBA fick sedan en systerorganisation för kvinnor som gick under namnet, Visakha Fellowship.

Kalimpong kom att bli en mycket viktig ort för buddhismen då många tibetaner passerade här då de flydde från Tibet efter Kinas ockupation, detta ledde till att Sangharakshita fick möjligheten att personligen träffa flera framstående tibetanska lamor. Sangharakshita kom senare att bli redaktör för Mahabodhi Society som grundades av Anagarika Dharmapala, men han kritiserade ofta det hinduiska styret av organisationen.

1956 kom en ny vändpunkt för Sangharakshita då han blev inblandad i det stora omvändandet av kastlösa hinduer som ägde rum i Nagpur den 14 okt, då omkring 400 000 personer omvände sig till buddhismen. Denna massrörelse skapades av Indiens första justitieminister Dr Bhimrao Ambedkar som ansåg att enda möjligheten för en kastlös hindu att bryta sig ur kastsystemets bojor och uppnå en viss social status, var att ge upp hinduismen. De nya buddhisterna kom dock att efter endast sex veckor stå utan ledare då Dr Ambedkar avled.

Resterande tid i Indien fram till 1964 präglades av arbetet i Kalimpong samt arbetet med att vägleda och undervisa de nyomvända buddhisterna. Han utvecklade djup vänskap med Dhardo Rimpoche, en högt uppsatt lama inom Gelugpa traditionen, samt med den tyske buddhisten Lama Anagarika Govinda m.fl. Under denna tid mötte han flera högt uppsatta personer som t.ex Dalai Lama, Panchen Lama, Pandit Nehru mfl. Han kom också att få flera initieringar till den tantriska buddhismen.

1963 fick han en inbjudan från Hampstead Vihara i London för att medla i den konflikt som uppstått mellan olika buddhistiska fraktioner i England.

Från 1964 fram till idag har Sangharakshita haft sin bas i England men haft i stort sett hela världen som arbetsfält. Under sitt medlande i England kom han att än tydligare proklamera att enda möjligheten för buddhismens etablerande i väst är att inte erkänna sig till en enda buddhistisk skola eller sekt, utan att se hela den buddhistiska traditionen som en enhet. Han gav många föredrag som var mycket populära bland de praktiserande buddhisterna i England, men som väckte starka känslor hos de mer teoretiskt skolade.

Hans planerade fyra månaders visit blev till slut en tvåårig vistelse innan han återvände till Indien för att avsluta sitt arbete där. Under dessa två år i England introducerade han meditation, puja, gav ett hundratal föredrag etc. När han var i Indien 1966-67 blev han utesluten ur Hampstead Vihara och detta gjorde att han var helt fri att skapa en ny buddhistisk organisation, vilket han gjorde den 6 april 1967 då han grundade, The Friends of the Western Sangha. Från denna tid och framåt är Sangharakshitas liv så tätt sammanbundet med VBO/VBV att jag kommer att presentera det tillsammans under nästa rubrik.

Vid grundandet av det som kom att bli VBV 1967 så var Sangharakshitas målsättning, bl.a. att VBV skall arbeta för att underlätta och understödja de som vill leva ett aktivt buddhistiskt liv i väst. "The FWBO exists, we may say, to identify the absolute essentials of the Buddha’s teaching, and to make those essential principles known and relevant to people´s lives in the West".

Ett år efter grundandet av VBV ordinerades tolv män och kvinnor och VBO grundades för de som mer effektivt vill ta sin tillflykt till de tre juvelerna och väljer att leva ett mer aktivt buddhistiskt liv.

Det fanns en del problem under denna första tid men med tiden så har Sangharakshita utförligt klargjort sin vision av buddhismen genom föredragsserier samt genom ett aktivt författande. Idag är VBO/VBV en starkt växande buddhistisk organisation med center i t.ex Australien, Amerika, Storbritannien, Finland och Sverige. I Indien fortsätter arbetet med de före detta kastlösa hinduerna och sedan 1977 arbetar många ordensmedlemmar där under ledning av Dharmachari Lokamitra. VBO/VBV heter i Indien Trailoka Bauddha Mahasangha Sahayak Gana (TBSMG) och har sitt centrum i Poona.

Det finns idag ca 800 ordensmedlemmar i VBO och de blir fler från år till år. Vad gäller det totala antalet som mer eller mindre aktivt tar del av verksamheten idag är det svårt att sia om. Det finns en gren för kvinnor och en för män, vilka har ett nära samarbete och arbetar i gott samförstånd.

Sangharakshita har sedan 1988 mer och mer överlämnat ansvaret för VBO/VBV till några av de mest erfarna ordensmedlemmarna, i ett så kallat "Preceptors College". Anledningen till detta är främst för att säkerställa att VBO/VBV kommer att fortsätta att drivas i harmoni efter hans bortgång, samt att han vill spendera mer tid till att skriva böcker som än tydligare uttrycker hans vision om hur buddhismen kan spridas i väst.

Sangharakshita ser sig främst som en översättare mellan öst och väst, en förmedlare av buddhismens visdom till dagens moderna samhälle. Han vill utifrån olika aspekter av mänskligt liv: samhället, arbete, sexualitet, konst, kultur, socialt, personliga relationer, meditation, ceremonier etc, utveckla en filosofi för ett aktivt andligt liv.

Sangharakshita har alltid varit tydlig på att inte ansluta sig till någon buddhistisk skola eller sekt, detta för att "the essential insight of the Buddha is beyond words and finds expression in different forms in different circumstances". "For we in the west today stand as heirs to the whole Buddhist tradition and need not identify ourselves exclusively with one or another of the many Asian Buddhist forms".

Han har sökt efter och utvecklat den tidlösa kärnan i Buddhas lära som är gemensam för alla traditioner, "Basic Buddhism: all the classic formulae of Buddhist doctrine such as conditioned co-production, the four noble truths, the Eightfold path, and the three Characteristics". Han har ofta poängterat att det viktiga är att studera "more and more of less and less" dvs " the principle of trying to go more and more deeply into the so-called basic teachings of Buddhism rather than trying to hurry on to teachings which are allegedly more advanced".

Att ta sin tillflykt till de tre juvelerna (going for refuge), är själva grunden för ett buddhistiskt liv, och detta värderar Sangharakshita som det viktigaste åtagandet en buddhist kan göra. Han urskiljer fem olika nivåer av tillflyktstagande, "Cultural, Provisional, Effective, Real and Absolute" och för att bli ordinerad in i VBO krävs ett effektivt tillflyktstagande.

Sangharakshita har utgått från tio etiska föreskrifter som finns omnämnda både i den tidiga och sena buddhistiska litteraturen. Det viktigaste med föreskrifterna är att utveckla de positiva föreskrifterna och på så sätt utveckla mer positivare sinnestillstånd.

VBO är varken en lekmanna eller munkorden, och det poängteras att "commitment is primary, lifestyle secondary". Detta har lett till att VBO kännetecknas av en stor mångfald vad gäller ordensmedlemmarnas sysselsättningar, det finns allt från läkare och konstnärer till de som på heltid arbetar med att sprida buddhismen t.ex genom att lära ut meditation eller leda dharmastudier vid något av de många center som finns runt om i världen.

Det han mest poängterat genom åren är betydelsen av andlig vänskap, då han anser att buddhismen måste praktiseras i en social kontext. För att underlätta andlig vänskap är de flesta aktiviteterna inom VBO/VBV upprättade efter den så kallade "single-sex" principen. Detta innebär att kvinnor och män har utvecklat varsin del av orden och har för det mesta egna aktiviteter var för sig, det är dock viktigt att poängtera att de tillsammans utgör samma Sangha/ andliga gemenskap. Anledningen till detta är att Sangharakshita och andra anser, av egen erfarenhet, att det är lättare att uppnå djup vänskap med en annan person av samma kön. Dess djupare betydelse är att ett av målen med det andliga livet är att på sikt transcendera uppdelandet av könen, mot ett mer androgynt stadium. Men initialt behövs det situationer där var och en kan utveckla de kvalitéer som är representativa för det andra könet, och dessa utvecklas lättast i rena "single-sex"situationer.

Ett av målen för VBO/VBV är att upprätta "the new society", ett samhälle som stöder andlig utveckling.

Kalyana finns både inom pali och sanskrit och har en mycket rik betydelse. Ordet kännetecknar både moraliska och estetiska kvalitéer och några av dess betydelser är skön, vacker, charmerande, glädjande, hjälpsam samt det moraliskt goda.

Pali-English Dictionary ger två synonymer till kalyana och dessa är Kusala och bhaddaka. Kusala är ett centralt ord inom Buddhismen och kännetecknar skicklighet. Man talar t.ex inom buddhistisk etik inte om onda och goda handlingar utan om skickliga och oskickliga handlingar, där skickliga handlingar är de som leder till mot mer positiva sinnestillstånd, dvs mot generositet, vänlighet etc. Bhaddaka (skr bhadraka) betyder det goda, god kvalitet, värdefullt, högaktningsfullt.

Mitrata (pali mittata) betyder vänskap, det är en abstrakt form av mitra (pali mitta) som betyder vän.

Detta ger att kalyanamitrata betyder "friendship or fellowship with the lovely, good or auspicious" eller " friendship or fellowship which is lovely, good or auspicious".

Enligt Sangharakshita så finns det inte så mycket skrivet om kalyanamitrata i den klassiska buddhistiska litteraturen. Man kan fråga sig varför, då Buddha tydligt sade till Ananda att kalyanamitrata är det hela och inte det halva andliga livet. Jag skall nu under nedanstående rubriker ge exempel på detta och några andra ställen där betydelsen av kalyanamitrata. Det finns dock ingen systematiserad text i den buddhistiska kanon som tar upp begreppet.

It, is by this method, Ananda, that you are to understand how the holy life consists in friendship, in association, in intimacy with what is lovely’.

Detta är den mest kända passagen om kalyanamitrata i den buddhistiska litteraturen. Den beskriver på ett tydligt sätt att Buddha värdesatte andlig vänskap/ kalyanamitrata mycket högt.

Historien i denna sutta är att Anuruddha, Nandiya och Kimbila sitter i en skogsdunge nära Gosingha när Buddha kommer förbi. Buddha blir först avrådd från att störa de tre munkarna, men blir sedan inbjuden när de ser vem han är. I dialogen dem emellan kommer det fram att de lever lika harmoniskt som mjölk och vatten blandat och ser efter varandra med tillgivenhet.

När Buddha sedan frågar hur deras meditation går visar det sig att de alla tre uppnått arahatstadiet "Just through their development of friendship and their diligent practice together they have become Arahats". Tack vare deras nära samvaro med varandra har de utvecklat ett gemensamt sinne, "So I, Lord, having surrendered my own mind, am living only according to the mind of these venerable ones. Lord, we have divers bodies, but assuredly only one mind".

I denna sutta går Buddha in på olika typer av relationer som en lekman har och ger exempel vilken betydelse de har och vilka plikter man har i dem. Detta är en text för lekmän och har kallats för "The Whole Duty of the Buddhist Layman". De olika relationerna har i denna sutta fått en riktning motsvarande den buddhistiska kosmologin. "The following should be looked upon as the six quarters:-- parents as the east, teachers as the south, wife and children as the west, friends and companions as the north, servants and work people as the nadir, religious teachers and brahmins as the zenith".

Den relation som har störst betydelse är den rena vänskapsförbindelsen och texten ger här riktlinjer på hur man skall vårda och utveckla den relationen.

"In five ways should a clansman minister to his friends and familiars as the northern quarter:-- by generosity, courtesy and benevolence, by treating them as he treats himself, and by being as good as his word.

In these five ways thus ministered to as the northern quarter, his friends and familiars love him:-- they protect him when he is off guard, and on such occasions guard his property; they become a refuge in danger, they do not forsake him in his troubles, and they show consideration for his family".

I suttan finns också en liten vers som beskriver vilka vänner som är ens riktiga vänner;

I denna sutta berättas om Meghiya, en av Buddhas lärjungar som vandrade tillsammans med Buddha. Vid ett tillfälle då Meghiya var på hemväg från stan efter en tiggarrunda ser han en fantastiskt fin skogsdunge av mangoträd. Han beslutar sig för att fråga Buddha om han får stanna där och meditera på egen hand. Buddha sade nej två gånger men den tredje gången Meghiya frågade fick han Buddhas tillåtelse. Han begav sig då till den vackra platsen och började meditera men stördes av oroliga tankar som var lustfyllda, ondskefulla och skadliga. Då han inte kunde frigöra sig från dessa begav sig tillbaka till Buddha för att fråga om råd. Buddha svarade då att " when the heart´s release is immature, five things conduce to its maturity. /.../ a monk has a lovely intimacy, a lovely friendship, a lovely comradeship. When the heart´s release is immature this is the first thing that conduces its maturity".

I denna sutta berättas om en munk som håller på att dö av sviterna efter en dysenteri. När Buddha tillsammans med Ananda ser honom så är han mycket svag, han orkar inte ta hand om sig själv och får ingen hjälp av de övriga munkarna. Buddha frågar då munken varför han var så utlämnad och munken svarar "I, Lord, am of no use to the monks, therefore the monks do not tend". Buddha blir upprörd över dessa ord och tillsammans med Ananda tvättar de den sjuke, ger honom mat och dryck och får honom att återfå hälsan. Sedan sammankallar Buddha alla munkarna och säger till dem "Monks, you have not a mother, you have not a father who might tend you. If you monks, do not tend one another, then who is there who will tend you? Whoever, monks, would tend me, he should tend the sick".

Även om man inte kan finna någon text som systematiskt redogör för kalyanamitrata så kan man få en känsla av vad det innebär. Det finns även några andra episoder som också tar upp vilken betydelse nära vänner har vid levandet av det andliga livet, men jag har valt att begränsa mig till de ovan nämnda.

Den generella bild som presenteras i palikanon är "of great courtesy, kindness, love, trust, good humour, good fellowship, care, attention to each other, sensitivity to each other, help, aid that is given to each other. On the whole the images are of this kind".

En anledning till att det inte finns någon systematiserad text om kalyanamitrata kan vara att den ansågs vara självklar på Buddhas tid. Buddha levde i ett traditionellt samhälle och ett kännetecken för ett sådant samhälle är att man värdesätter släktskap och vänskap mycket högt. Själva grundandet av Sanghan kan ses som en manifestation av att man måste vara flera för att kunna leva ett andligt liv.

Sangharakshita tror också att det kan ha funnits texter som mer systematiskt behandlade betydelsen av andlig vänskap men att dessa, liksom många andra texter, inte överlevt fram till våra dagar.

Inom theravada traditionen tilldelas en novis två munkar, en handledare och en lärare, vilka är ansvariga för hans andliga utbildning och som skall leva och arbeta tillsammans med honom. Relationen dem emellan skall vara som far och son, blir den ene sjuk skall den andra finnas vid hans sida så länge han lever. "Thus these two, living with reverence, with deference, with courtesy towards one another, will come to growth and maturity".

I boken Buddhadhamma- Natural laws and values for life, ger Phra Prayudh Payutto många exempel på betydelsen av kalyanamitta. Jag kommer här att ge några citat tagna ur boken.

Buddha säger till Ananda"/.../ having a good spiritual friend (kalyanamitta) amounts to the whole of the Holy Life, because those who have found a good friend /.../ have the desire to progress along the Noble Eight-fold Path, and they will make great strides down this path".

Phra Prayudh Payutto betonar att ha andliga vänner är tillsammans med kritisk reflektion två viktiga faktorer i det buddhistiska systemet av andlig praktik. "/.../ association with good people (= having spiritual friends, kalyanamitta), shows the importance of having support of social factors, and it is held to be an important external factor".

Med kalyanamitta menar han en person som är "well prepared with the proper qualities to teach, suggest, point out, encourage, assist, and give guidance for getting started on the Path of Buddhist Training".

I The Jewel Ornament of Liberation ger sGAM.PO.PA en redovisning över betydelsen av andlig vänskap för att utvecklas.

"Since the status of Samsara is bewilderment, great misery, endless duration and the absence of the possibility of being liberated by itself, what kind of enlightenment have people striven to attain since time immemorial and what is the use of such striving. The answer falls under the following heads:

Av dessa sex huvudsakliga områden handlar två specifikt om betydelsen av andliga vänner,

Vid tre liknelser jämför han andliga vänner som guider eller beskyddare som leder en genom okända marker, eller som en sjöman som leder en över Samsaras flod.

sGAM.PO.PA. urskiljer fyra nivåer av andliga vänner.

"Since at the beginning of our career it is impossible to be in touch with the Buddhas or with Bodhisattvas living on a high level of spirituality, we have to meet with ordinary human beings as spiritual friends. As soon as the darkness caused by our deeds has lightened, we can find Bodhisattvas on a high level of spirituality. Then when we have risen above the Great Preparatory Path we can find the Nirmanakaya of the Buddha. Finally, as soon as we live on a high spiritual level we can meet with the Samboghakaya as a spiritual friend".

På frågan om vilken nivå av vänskap som har störst betydelse för vår andliga utveckling svarar han att," in the beginning of our career when we are still living imprisoned by our deeds and emotions, we will not even see so much as face of a superior spiritual friend. Instead we will have to seek an ordinary human being who can illumine the path we have to follow with the light of his counsel, whereafter we shall meet superior ones. Therefore the greatest benefactor is a spiritual friend in the form of an ordinary human being".

Man kan helt klart utläsa vilken stor betydelse sGAM.PO.PA. ger den andliga vänskapen.

Ett annat exempel där kalyanamitrata nämns är i Gandavyuhasutra, där bodhisattvan Manjushri ger ett råd till den unge Sudhana att söka en andlig vän eller läromästare.

Vissa mahayana texter talar t.ex om bodhisattvan som den ideale buddhisten som är vän med hela världen. En vanlig översättning av kalyanamitrata inom mahayana traditionen är "auspicious friend"- gynnsam, lovande och glädjande vän.

Inom vajrayana traditionen, den tantriska buddhismen, betonas att gurun förkroppsligar doktrinerna samt att han genom en kedja av tidigare gurus har en kontakt ända tillbaka till Buddha själv. Detta innebär att man bör behandla sin guru på ett speciellt sätt, och det är vanligt att man betraktar honom som en levande Buddha.

Lärjungen måste ha fullständig tillit till sin guru, "he must surrender himself to the teaching, holding nothing back and offer no resistance". Relationen dem emellan kan liknas vid den mellan en doktor och en patient "who desperately wants a cure and has total belief in the doctors´s method".

Gurun porträtteras ofta som en Yogi, en kringvandrande asket, men kan även uppträda som en bodhisattva eller en dakini. Men oavsett form så är gurun "absolutely essential for the transformation of the life of the siddha-to-be".

En av de mest kända guru-lärjunge relationerna i traditionen är den mellan Naropa och Tilopa, där Tilopa var en av 84 så kallade Maha-siddhis, som var kända för sina många gånger uppseendeväckande beteenden. De utmanade den etablerade klostertraditionen t.ex genom samlag med kvinnor, ätandet av t.ex hundkött och sitt frekventa besökande av kremeringsplatser. Naropa var abbot för ett kloster och blev först utmanad av Tilopa för att sedan bli hans lärjunge. Naropa säger sedan att "When I depend upon the ship, the Guru, the precious Jewel of the Mind, I am sure of freedom".

När Buddha säger till Ananda att "Of a brother so blessed with Kalyana Mitrata we may expect this, that he will develop the Ariyan Eightfold Path", tolkar Sangharakshita detta som att Buddha menade att "spiritual life consists essentially in connecting with what is kalyana ... with those higher virtues and qualities that characterise dhyana or deep states of meditation and are ultimately interfused with transcendental Insight". De huvudsakliga metoderna för att uppleva kalyana är genom meditation, estetiska upplevelser och djup kommunikation. Han anser att " for most people, the most powerful and effective way of making that connection with the kalyana is through friendship with another human being. Deep communication may bring one to that higher dimension of the kalyana".

Sangharakshita har utarbetat en systematiserad tolkning av kalyanamitrata då detta saknas i den buddhistiska traditionen. Den största anledningen till att det inte finns någon systematiserad text som behandlar kalyanamitrata kan bero på att vänskap var central och självklar i det traditionella samhälle som Buddha levde i. "Friendships in a traditional society are crucial to survival, there is no welfare state to look after you if friends and relatives fail you, you have just got to have friends, you won`t survive if you don`t have friends". I traditionella samhällen ser folk sig själva inte som " isolated individuals but as the centre of a nexus of relationships". En av nackdelarna med det traditionella samhällets typ av relationer är att de lätt blir statiska och att detta i sin tur inte gynnar personlig utveckling.

Dagens moderna samhälle som började ta form efter industrialiseringen präglas i stor grad av nyttotänkande och isolation från det offentliga livet. Detta har visserligen medfört en möjlighet till större frihet att kunna utvecklas personligen, men tyvärr ofta på bekostnad av den viktiga vänskapen. Det finns idag en klar tendens av överidealisera en relation på bekostnad av alla andra, nämligen kärleksrelationen med sin partner. Subhuti skriver att "if all the other relationships have decayed, I think that friendship has decayed more than most and I think that probably friendship between men has decayed much more than any other friendships".

Sangharakshita upplevde själv en stor skillnad på det England som han lämnade 1944 och till det han kom tillbaka till 1964. Hans vision är att VBO/VBV skall vara som en plattform där man kan få ut det bästa av de två världarna, tryggheten i det traditionella och friheten i det moderna samhället och där utvecklandet av sann och djup vänskap prioriteras mycket högt. Utvecklandet av andlig vänskap har många sociala, psykologiska och andliga fördelar, men det är viktigt att poängtera att den är värd att utvecklas för sin egen skull.

Det viktigaste vid utvecklandet av andlig vänskap är att den är baserad på ett gemensamt ideal, i detta fall ett gemensamt tillflyktstagande till de tre juvelerna, "When ideals are held in common they´re more easily kept alive". Samt att det med största sannolikhet är lättare att utveckla djup och ärlig vänskap med någon av samma kön, detta har lett till att man inom VBO/VBV har "single-sex" principen som grundprincip.

Sangharakshita och andra ordensmedlemmar har utforskat den buddhistiska litteraturen och kommenterat många av de ställen som handlar om andlig vänskap, för att sedan lyfta fram det som kan ses som extra väsentligt för oss i dagens moderna samhälle. Detta har oftast presenterats i föredragsform och exempel på detta är: Sangharakshitas- A case of dysentery, The problem of human relationsships (Sigalovadda sutta), Padmavajra- The One Mind of Friendship (Culagosinga sutta), mfl.

Sangharakshita använder gärna bilden av orden som den tusenarmade bodhisattvan Avalokitesvara, som kan ses som den ideale buddhisten som av medkänsla tagit ett löfte att rädda alla varelser från villfarelsens kretslopp. Det är svårt för en person att på egen hand leva upp till bodhisattvalöftet, men genom att använda denna symbol vill Sangharakshita visa att orden som helhet kan ses som den ideale bodhisattvan.

Orden som så kan ses som ett världsomspännande nätverk av vänskapsförbindelser där alla på ett eller annat sätt är förbundna med varandra, detta gör att ordens anda har en möjlighet att överleva även om orden skulle upplösas av ett eller annat skäl.

Sangharakshita har även utforskat ickebuddhistiska texter för att utforma sin mer systematiska tolkning av kalyanamitrata. En av de mest betydelsefulla i detta arbete har varit Al-Ghazali´s- The Duties of brotherhood in Islam samt Aristoteles- den nikomachiska etiken. Dessa texter har hjälpt Sangharakshita att mer systematiskt bygga upp en lära kring kalyanamitrata.

Al-Ghazali levde mellan 1058-1111 och skrev i sin- IHYA, en del där han beskriver de viktigaste plikterna i en vänskapsrelation mellan två vänner. "Brotherhood is a relationship of fundamental importance in Islam".

Han har delat upp detta i totalt åtta plikter och dessa har Sangharakshita utforskat tillsammans med andra ordensmedlemmar under ett seminarium 1983. De uppskattade speciellt Al-Ghazalis praktiska läggning som Sangharakshita i stort anser kännetecknar den muslimska traditionen.

"/.../ a lot of al-Ghazali´s insights into brotherhood are relevant and useful, even quite penetrating". En av de saker som Sangharakshita har tagit fasta på är betydelsen av att upprätta ett kontrakt mellan vänner liknande det som upprättas vid giftemål.

Aristoteles verk Den nikomachiska etiken kan ses som en viktig grundsten till västerlandets syn på vänskap. Den är mycket metodisk och behandlar vänskap utifrån tre aspekter, vilka beror på vilka bakomliggande motiv som finns. Dessa tre är:

1. Nyttoaspekten- Den lägsta formen av vänskap där man söker vänskap endast för att själv få ut något av den. Nackdelen med denna form av vänskap är att den lätt upplöses så fort den egna vinsten av vänskapsförhållandet upphör.

2. Lust/glädje aspekten- Sexuellt eller t.ex ett gott skratt

Dessa två är motiv i de flesta vänskapsrelationerna och det är viktigt att känna igen och acceptera att de finns. Men till skillnad mot nästa nivå så grundar de sig på själviska begär och kan enligt Aristoteles inte kallas för sann vänskap. Vänskapen slutar ofta så fort någon ovanstående aspekter försvinner.

Aspekt ett och två är enligt Aristoteles en lägre form av vänskap då "De som under sådana omständigheter är vänligt inställda till varandra på grund av att det gagnar dem, tycker inte om sin motpart i och för sig, utan bara i den mån de för egen del kan få något värdefullt av honom".

3. Kärleken till det goda- ett ömsesidigt engagemang för något högre, för grekerna det sanna och vackra (kalos), det etiskt goda och estetiskt vackra. Översatt till buddhistiska termer kan detta bli ett gemensamt tillflyktstagande och strävande efter att förkroppsliga de tre juvelerna. Aristoteles menar att denna vänskap är stabil och sällsynt samt att den endast kan ingås mellan goda människor.

Andlig vänskap skiljer sig från vanlig vänskap i att den enligt Aristoteles modell är baserad på kärleken till det goda. "So real friendship, spiritual friendship, is mutual love and goodwill based upon a common ideal, a common Going for Refuge". Den är baserad på etiska grundprinciper, uppmuntrar dygd och kan endast utvecklas mellan självständiga individer.

"/.../ friendship should be about mutual encouragement in virtue. Friends help each other to extend, to develop, to exercise their virtue and they help each other to diminish, to eradicate, their vice, their unskilfulness in Buddhist terms".

Den vanligaste tolkningen av kalyanamitrata i den buddhistiska traditionen har varit som en vertikal vänskap, dvs mellan en person som är mer och en som är mindre andligt utvecklad, det vill säga den klassiska guru/ lärjunge relationen där gurun ger och lärjungen tar.

Det unika med Sangharakshitas tolkning av kalyanamitrata är att han även betonar den horisontella vänskapen mellan två personer, som är ungefär lika andligt utvecklade och på så sätt kompletterar varandra utan att något hierarkiskt förhållande uppstår. Fördelen med horisontell vänskap är att de inblandade mer ömsesidigt påverkar varandra när de tillsammans utforskar sitt tillflyktstagande på djupet.

För vertikal vänskap har han utarbetat ett system (se nästa rubrik), där han försöker att nyansera den klassiska tolkningen av guruns roll och komma bort från några av de brister som den kan medföra. Han påpekar att andlig utveckling är i det närmaste omöjlig utan kontakt med någon som är mer andligt utvecklad än en själv. "The more developed give their friendship to the less, drawing out their evolutionary potential, and the less developed respect them and value the friendship they receive. From the Buddhas and Bodhisattvas down to those who feel the first stirrings of a desire to develop, the whole Path is linked by friendship".

Sangharakshitas definition av en guru är att han skall "be an exemplar of the ideal for whom one feels real affection as well as respect, admiration, and receptivity, and with whom there is mutual awareness and understanding".

Inom VBO/VBV finns ett system där man kan fråga om att bli mitra, vilket betyder vän. Detta innebär att man mer effektivt vill ta sin tillflykt samt att man bestämt sig för att VBO/VBV har den tolkning av buddhismen som man vill följa.

Nästa steg är att man frågar efter ordination och då uppmuntras man att söka en så kallad Kalyanamitrata, vilket är en erfaren ordensmedlem. Sangharakshita betonade betydelsen av att inrätta ett Kalyanamitrata system 1990 för att säkerställa god kontakt mellan mitror, ordensmedlemmar och honom själv. För att kunna fungera som en Kalyanamitrata krävs att man " should be relatively senior and experienced Dharmacharis in good contact with me (Sangharakshita), without difficulties or reservations with the order and the FWBO, with good communication with members of the ordination team at Padmaloka, with proven abilities as Kalyana Mitras, with good dharma knowledge and a consistent meditation practice, and with adequate opportunity to spend time with the particular mitra concerned".

Denna Kalyanamitrata är det som inom rörelsen kan liknas med gururelationen, dvs en vertikal relation mellan två fria individer. Idealt sett bör varje mitra som efterfrågat ordination ha två Kalyanamitras och bör kunna träffa dem regelbundet och gärna leva och arbeta tillsammans med åtminstone en av dem.

Fördelarna för mitran är att han genom kontakt med någon som har större erfarenhet av det andliga livet kan utvecklas snabbare och mer genuint. Det anses också vara en mänsklig nödvändighet att ha någon att se upp till och visa vördnad inför, detta utan att det blir för stor betoning på ett hierarkiskt förhållande dem emellan.

Denna relation medför även stora fördelar för Kalyanamitran som på detta sätt måste förkroppsliga sin tillflykt och genom sin egna erfarenhet förmedla sina insikter. Det tvingar Kalyanamitran att gå bortom sig själv och på så sätt ta sin tillflykt ur ett mer altrusistiskt perspektiv, vilket kan vara en riktig utmaning.

Idealt sett bör man försöka utveckla andlig vänskap med två till tre personer, där man genom regelbunden kontakt i vardagliga situationer utforskar Buddhas lära. Av dessa två till tre personer bör en vara av vertikal typ, dvs med en som är mer erfaren. Som tidigare framgått betonar man inom VBO/VBV att det är störst möjlighet till djup andlig vänskap med en annan person av samma kön. Det absolut viktigaste är att man tillsammans med den andra parten har tagit sin tillflykt till de tre juvelerna och att man genom vänskapen önskar fördjupa denna tillflykt. Det bör vara en person som anser sig ha tid att utveckla andlig vänskap samt att man har möjlighet att träffas regelbundet, gärna varje dag.

För att bredda vänskapskretsen bör man mer eller mindre regelbundet hålla kontakt med 10-20 personer som på grund av olika omständigheter kanske blir ens mer intima vänner. Subhuti ger bilden av en vänskapspyramid, där man på nästa nivå har kontakt med ett stort antal människor som man kanske träffat och umgåtts med på t.ex en retreat. På basnivån av pyramiden har man idealt sett kontakt med alla levande varelser i universum.

Subhuti betonar att vänskap är en aktiv handling, "making friends". Från Al-Ghazali som Sangharakshita berömmer för sin praktiska läggning har han hämtat iden av att utforma en typ av kontrakt, "there is usually no commitment without the expression of commitment". Det är viktigt att inse att det krävs mycket av de bägge inblandade både vad det gäller tid, tålamod och energi för att kunna utveckla andlig vänskap. Kapitalet som satsas är tid, då det endast genom mycket samvaro med varandra kan utvecklas vänskap och djup förståelse av varandra. "Essentially friendship grows out of shared idealism and time spent together, it is as easy as that".

Idealt sett bör man kunna ses åtminstone ett par timmar varje dag och gärna mer för att kunna nå resultat relativt snabbt. Det bästa är om man kan jobba och bo tillsammans, vilket även Aristoteles poängterar i den nikomachiska etiken " det värdefullaste som vänner vet är att leva tillsammans".

För att kunna uppleva kalyana, vilket Sangharakshita anser vara essensen av det andliga livet, finns det tre huvudsakliga medel; meditation, estetiska upplevelser och kommunikation. Han betonar att för de allra flesta är det genom djup kommunikation som är den mest effektiva vägen för att komma i kontakt med kalyana. Med kommunikation menar Sangharakshita " not merely the exchange of information or ideas but a vital mutual responsiveness, an existential contact that is an action and interaction of beings".

Han skiljer mellan vertikal kommunikation med en som är mer andligt utvecklad, t.ex ens Kalyanamitra, och horisontell kommunikation med någon som i stort befinner sig på samma nivå än en själv.

Den vertikala kommunikationen "will have a powerful impact on the being of the disciple who will thereby be raised up towards his or her level. Although the disciple is the one who most obviously grows as a consequence of the communication, the kalyana mitra too is affected".

Den horisontella kommunikationen fungerar på ett annorlunda sätt då den hjälper till att intensifiera och fördjupa förståelsen av det gemensamma tillflyktstagandet. "There will also be between them a transference of spiritual qualities and of aspects of the dharma that each will have developed to different degrees".

Vid sidan om kommunikation talar Sangharakshita om vikten av att glädjas åt varandras förtjänster, att uppskatta sin vän för vad han är. "In spiritual friendship we take delight in the spiritual beauty of our friend: we rejoice in his or her merits".

Med utgångspunkt i -The duties of brotherhood in Islam och de riktlinjer som står omnämnda i Sigalovada sutta, har man inom VBO sammanställt ett antal plikter som kan ligga till grund för ett vänskapsförhållande. Dessa är indelade i den klassiska formeln kropp, tal och sinne, vilka tillsammans utgör bakgrunden till människans alla handlingar.

Plikter som rör ens kropp och handlingar är viktiga då "friendship must express itself in practical action". Idealet är att man utan att tänka på vad man skall få tillbaka hjälper sin vän närhelst han behöver det, det kan vara materiell hjälp eller hjälp med t.ex sitt arbete. Målet är att som i The duties of brotherhood till slut sätta sin väns behov före sina egna för att på så sätt sträva mot självtranscendens.

Talet har stor betydelse inom buddhismen och ett bevis på detta är att av tio etiska föreskrifter, berör fyra just talets betydelse. "In a way, speech is the most human characteristic. Speech is the major means by which we develop and maintain our friendships". Här delar Subhuti upp talet i två aspekter, den privata och den offentliga. Vad gäller den privata är det viktigt att vara varsam och visa respekt för den andre personen. Samtalet skall vara ett uttryck för den kärlek man känner till den andre personen och präglas av en vänlig och uppriktig karaktär. Vad gäller den offentliga aspekten är det viktigt att försvara vännen i alla situationer, speciellt om han själv inte är närvarande.

I sinnet kan man grundlägga en god attityd till den andre personen på många sätt. Det mest direkta är genom en av de två meditationstekniker som lärs ut inom VBO/VBV, Metta Bhavana, utvecklandet av universell medkänsla och kärlek. I det andra av meditationens fem stadier fokuserar man på en väns goda kvalitéer och detta ger en positiv känsla som man kan ta med sig ut från meditationen. "Often ´real´ interactions with people give us no time to experience our feelings- sometimes we react to them almost before we know what we feel. But in meditation we have the mental space to reflect, consider, and work with the reactions. It is an extremely effective way of getting to know oneself more deeply". Detta innebär att "we can actually do something about friendship when we are not with our friend, we can be working on our mental attitude towards him".

"Spiritual friendship ultimately leads to insight, to enlightenment. So spiritual friendship is itself a path, or is the path viewed from a particular aspect".

Andlig vänskap kan vara ett medel för att transcendera identifiering med sig själv som subjekt och allt annat som objekt. "And according to Buddhist tradition, spiritual growth, spiritual life, consists in first of all securing and completing that process of self-identification, and then in its gradual transcendence. Spiritual life consists in rising above the sense of oneself and the other as completely separate". Detta startar med sin andlige vän för att sedan sprida sig ut i allt vidare ringar och till slut kan det leda en bortom det "primitive framework which bind us into conditioned existence".

Genom andlig vänskap kan man fördjupa sitt tillflyktstagande på ett mycket effektivt sätt, men som på inget sätt utesluter andra metoder som meditation, studier etc. Subhuti anser att genom " the primacy of communication in our lives, spiritual friendship is the basic and most obvious area for us to work. It is the area where we can test out our spiritual growth, where we can see it most clearly and progress with it most obviously".

4.7 UPPRÄTTANDET AV DET NYA SAMHÄLLET

För VBO/VBV har det kommit att bli en gemensam vision av att upprätta ett nytt samhälle som stöder vänskap och andlig utveckling. Sangharakshita har tryckt på att det finns stora möjligheter att med buddhistiska principer skapa förutsättningar för ett sådant samhälle. Det var framförallt hans kontakt med Dr Ambedkar och hans arbete i Indien som öppnade hans ögon för den stora sociala dimensionen av buddhismen. Grunderna i detta nya samhälle är att de yttre förutsättningarna är mycket viktiga för att man skall kunna göra några mer bestående andliga framsteg. Begreppet "The New Society", myntades 1975 och har sedan varit en central term inom VBO/VBV.

En av grundpelarna i detta nya samhälle är, Right Livelyhood verksamhet, dvs företag som "consists in earning a living without doing harm- whether physical, psychological, ethical, or spiritual- to any living being, including yourself. Ideally, the way in which you earn a living should help yourself and others to grow, directly or indirectly". Windhorse Trading är ett exempel på ett sådant företag och det är idag ett av Englands snabbast växande företag och här fungerar den gamla kommunistiska principen- ge vad du kan och ta vad du behöver.

En annan grundpelare är VBV-center som kan erbjuda meditationskurser, dharmastudium och retreater som ett sätt att sprida buddhismen ut i samhället.

Tredje och sista grundpelaren är att det finns boendekollektiv, där personer kan leva tillsammans och på så sätt mer effektivt utveckla andlig vänskap med varandra. Så gott som alla kollektiv inom VBO/VBV är inrättade enligt "single-sex" principen vilket innebär att män lever för sig och kvinnor för sig.

Syftet med VBO/VBV sanghan "The spiritual community", är att fungera som en modell för vad detta samhälle ytterst skulle kunna erbjuda världen i stort och har ett trefaldigt syfte.

1. Erbjuda de bästa tänkbara möjligheterna för personer att utvecklas till självständiga individer.

2. Motivera folk att själva engagera sig i VBO/VBVs vision av buddhismen och det nya samhället.

3. Erbjuda ett nödvändigt stöd för de som aktivt engagerar sig i att transformera det gamla samhället till det nya.

Jag har i denna uppsats beskrivit andlig vänskap (kalyanamitrata) ur ett modernt buddhistiskt perspektiv. Grunden till uppsatsen är det citat som står att finna på omslagets första sidan där Buddha säger till Ananda " ‘Say not so, Ananda! Say not so, Ananda! It is the whole, not the half, of the holy life". Om nu Buddha sagt dessa ord till sin vän Ananda är jag förvånad över att inte fler buddhistiska skolor och traditioner prioriterat och utvecklat betydelsen av andlig vänskap mer i sina texter.

Jag har sedan gett en bakgrund till VBO/VBV för att på så sätt visa att rörelsen har sina rötter djupt förankrade i den buddhistiska traditionen, främst genom sin grundare Sangharakshita.

Jag har sedan följt utvecklingen av kalyanamitrata begreppet från Buddhas tid fram till våra dagar genom exempel ur den buddhistiska traditionen och sett att betydelsen av andlig vänskap har betonats, men att den inte framstår som någon central lärosats.

I uppsatsen huvudavsnitt har jag presenterat den mer systematiskt utarbetade lära kring andlig vänskap som praktiseras inom VBO/VBV, och gett exempel på visioner av hur långt på den andliga vägen som andlig vänskap kan föra den praktiserande buddhisten.

Jag hoppas och tror att denna uppsats även har gett en bra bild av rörelsen i stort och jag hade ursprungligen tänkt mig att mer effektivt söka polemik mot denna tolkning av andlig vänskap, men det föll utanför ramen av denna uppsats. Detta kan möjligtvis ligga till grund för en vidare uppsats i detta ämne, men jag har förnärvarande inga sådana planer.

De frågeställningar jag hade inför detta arbete var;

* Vilken betydelse för andlig utveckling hade kalyanamitrata enligt Buddha?

* Vilka utsagor om kalyanamitrata finns av Buddha?

* Hur har dessa utsagor tolkats genom historien?

* Varför har inte kalyanamitrata betonats mer av Buddhister i allmänhet?

* Hur har Sangharakshita tolkat kalyanamitrata/andlig vänskap och vilka grundstenar lyfter han fram?

* Håller Sangharakshitas tolkning som en korrekt applicering av Buddhas ord till dagens moderna samhälle?

Har jag då besvarat dessa? Jag anser att jag har belyst alla ovanstående frågeställningar utom den sista, men naturligtvis finns det mycket mer att säga om var och en.

Vad gäller den sista frågeställningen anser jag att Sangharakshitas tolkning av kalyanamitrata begreppet håller som en korrekt och inspirerande applicering till dagens moderna samhälle, och det är viktigt att se detta som en process som ständigt pågår. Jag tycker också att Sangharakshita erbjuder en inspirerande och intressant vision av vad vänskap kan betyda i dagens samhälle, även om den ibland kanske blir lite för visionär med mina ögon sett. Den har något att ge alla, oavsett om man är buddhist eller inte.

Behovet av vänskap är en nödvändig förutsättning för andlig tillväxt i en människas liv och jag håller speciellt med om att djup vänskap mellan män har tappat mark i dagens moderna samhälle.

Jag tänkte härmed avsluta min uppsats med ett avsnitt ur den Libanesiske författaren Kahlil Gibrans -Profeten som rör just vänskap.

Låt det vara skratt och delad glädje i vänskapens ljuvhet. Ty i daggen av de små tingen finner hjärta sin morgon och vederkvickes.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

För kanoniska källhänvisningar till ovanstående föreskrifter se Sangharakshita- Ten Pillars of Buddhism, 1984, sid 19-30. Se även Subhuti, Sangharakshita- A new voice in the Buddhist tradition, 1994, sid 139.

KNOW that the contract of brotherhood is a bond between two persons, like the contract of marriage between two spouses. For just as marriage gives rise to certain duties which must be fulfilled when it is entered into, so does the contract of brotherhood confer upon your brother certain right touching your property, your person, your tongue and your heart- by way of forgiveness, prayer, sincerity, loyalty, relief and considerateness.

In all, this comprises eight duties:

In thus sharing one`s property with one`s brother there are three degrees.

The lowest degree is where you place your brother on the same footing as your slave or servant, attending to his need from your surplus.

At the second degree you place your brother on the same footing as yourself.

At the third degree, the highest of all, you prefer your brother to yourself and set his need before your own.

in the satisfaction of needs, attending to them without waiting to be asked, and giving them priority over private needs.

which should sometimes be silent and at other time speak out. As for silence, the tongue should not mention a brother´s faults in his absence or his presence.

Just as brotherhood calls for silence about unpleasant things, so it requires the utterance of favourable things.

during his life and after his death, that he may have all he might wish for himself, his family and his dependants.