Luc Besson föddes den 18 mars 1959 i Paris. Hans pappa var vattenskidlärare och hans mamma var dykinstruktörer, och de reste runt världen till olika stränder titt som tätt. Luc spenderade därför mycket av sin ungdom i eller vid havet, speciellt mellan Grekland och f.d. Jugoslavien och kunde redan vid fem års ålder åka vattenskidor. Men sedan blev han alltmer intresserad av dykning. På foton från hans barndom står han antingen iklädd badbyxor eller dykutrustning, med andra dykare omkring sig.

En dag när Luc var tio år fick han syn på en delfin. Han hoppade lämnade sina föräldrars båt och simmade med den, fullständigt trollbunden av mötet. Efter det blev han nästan besatt av dem, och började studera deras liv, med hopp om att en dag bli marinbiolog. Luc levde i två världar; ovanför och under vattenytan. Den senare var han enormt fascinerad av, och den höll honom i ett fast grepp. Men när Besson var 17 år gammal råkade han ut för en dykolycka. Han vaknade upp på ett sjukhus i Marseille och fick höra att han aldrig skulle kunna dyka igen.

Han fick stanna på sjukhuset i tio veckor. Hans pappa var i Tunisien och hans mamma på Corsica. Så där låg han ensam och såg alla sina drömmar rinna ut i sanden, endast 17 år gammal. Sedan flyttade han tillbaka till Paris. Han var totalt uttråkade av allt och lyssnade inte mycket på vad som sades i skolan. Istället satt han och skapade historier som t. ex. "Zaltman Bleros", den futuristiska saga som sedan skulle utveckla sig till "Det femte elementet". Han ägnade också mycket av sin tid åt sin nyfunna kärlek: filmen. Filmen var en kombination av hans största intressen (förutom dykning och delfiner): musik, fotografering och skrivande. Eftersom han inte kunde dyka längre satsade han istället helhjärtat på film och hoppade då också av skolan. Istället tog han diverse konstiga jobb inom den franska filmindustrin och började experimentera på egen hand med en gammal 16 mm kamera.

När Besson var 19 år bestämde han sig för att flytta till Hollywood, där han jobbade med filmen "Revenge of the Maxwell Smart Show". Men han stannade inte länge. Hemma i Paris arbetade han en del som regissörassistent och gjorde under tiden en del egna kortfilmer i sitt nygrundade produktionsbolag: Les films du dauphin (Dolphin Films) i både 16 och 35 mm.

Efter en prisbelönad kortfilm fick han 1982 äntligen chansen att göra sin första spelfilm: Le dernier combat (Sista striden). Filmen, som gjordes med en extremt låg budget, är en svart science-fiction komedi som utspelar sig i en värld i ruiner efter en katastrof. Den är filmad i svart/vitt och är praktiskt taget utan dialog. Kritikerna älskade den, och den vann sammanlagt tjugo internationella priser, men någon publikrusning blev det aldrig.

Besson hade vid det här laget blivit 24 år, och var ganska förvånad över att kritiker världen över jämförde honom med de riktigt stora regissörerna. Han hade aldrig varit någon riktig cineast, men kände nu ett behov av att bli "a jour" med filmkonsten. Han gick med i en videoklubb och började se så många filmer som möjligt. Men fastän han såg sådär 10-15 filmer per vecka tog han sig tid till att arbeta med manuset till nästa film.

Den här gången ville Luc göra något annorlunda, något kul. Det hela resulterade 1985 i "Subway", en bisarr underjordisk historia om några minst sagt udda karaktärer som lever i Paris tunnelbanesystem. Och den här gången blev det annorlunda: publiken jublade och kritikerna rynkade på näsan. Filmen blev det årets största kassasuccé i Frankrike och blev nominerad till tretton Ceasar som är Frankrikes motsvarighet till Oscar, och vann också ett antal. Den snabba, hårt stylade actionfilmen är Bessons lättsammaste och kanske mest opersonliga film, men den fick snabbt kultstatus, och Luc Besson etablerade sig som en av de främsta unga 80-talsregissörerna.

Sedan började han på sitt största och mest personliga filmprojekt någonsin: "Det stora blå". Filmen, släpptes 1988 och är till viss del självbiografisk. Den handlar om två pojkar, Jaques och Enzo, som växer upp på en liten ö utanför Greklands kust och har ett gemensamt intresse: dykning. De skiljs åt och Jaques' far som är korallfiskare dör under en dykning. Senare i livet möts de två igen, båda professionella dykare, på Sicilien, där ett världsmästerskap i uthållighet under vattnet äger rum. Där finns också Joanna, som blivit förälskad i Jaques när de träffats tidigare i Peru. Han besvarar hennes kärlek, men den kan aldrig mäta sig med den kärlek han har till havet och till delfiner. Jaques och Enzo slår varandras rekord om och om igen, men det finns en gräns för hur långt ner man kan dyka på bara ett andetag.

"Det stora blå" är Bessons första engelskspråkiga film, och den är också filmad med ett internationellt filmteam. Den gjordes i två versioner: en på närmare tre timmar och en på 120 minuter som var ämnad för den amerikanska marknadens måttliga intresse för långa, europeiska filmer. Den långa versionen anses av de flesta vara bättre, och filmen blev heller aldrig någon succé i USA. Men "Det stora blå" blev Frankrikes största kassasucce någonsin. Soundtracket har hittills sålts i två miljoner exemplar bara i Frankrike och i USA fanns det inte ens med. Det här blev Bessons riktigt stora genombrott.
-Jag såg "Det stora blå" som en dröm, har han sagt i en intervju. Den påminde mig så mycket om min barndom. Jag ville att publiken skulle närma sig filmen som jag gjorde; du börjar med bilden, och handlingen finns bara till för att du ska kunna följa kameran och förstå budskapet bakom bilden.

Han fortsatte sin karriär med att göra en film skriven för Anne Parrillaud, som då var hans fru. Den här gången var det en actionfilm. "Nikita", som släpptes 1990 handlar om en punkare (Parrillaud) som blivit dömd till döden för att ha dödat en polis. Hon blir rekryterad av en hemlig avdelning inom den franska polisen och blir tränad att döda.
-Jag såg Nikita som en kvinna som blivit tappad på alla "vanliga "känslor, säger Besson. Hon lär om allting från början: hur hon ska bete sig mot andra människor, hur hon ska klä sig och se ut, och hur hon ska kunna älska någon igen.

Uppenbarligen var detta ett tema som föll biobesökare världen över i smaken. "Nikita" blev den mest framgångsrika utländska filmen i USA och Storbritannien någonsin. Med den här filmen blev också Luc Besson till slut erkänd av amerikanarna som den skicklige regissör han är. Unga amerikanska producenter hävdade att Hollywood var fullt kapabel att producera liknande filmer. Resultatet av detta blev en pinsamt dålig "remake" i ett försök att efterlikna Besson, som kallades "Point of no return/ The Assassin". Men trots att "Nikita" blev en stor succé världen över blev han själv aldrig riktigt nöjd:
-Varje gång jag gör en ny film är det som att gå en match i någon sport. Du måste göra bättre ifrån dig än sist, du måste ha lärt dig av dina gamla misstag. Att jag inte upptäckte att slutet inte var bra grämer mig fortfarande, även om vi hyfsade till det under inspelningen och redigeringen, säger han. Filmen vann priser i nästan alla kategorier. Bl. a. fick Anne Parrillaud en Caesar för bästa skådespelerska, strax innan hon lämnade Luc Besson.

Nästa film som dök upp 1991 blev något helt annat. Nu var han ute efter lite mer frihet i sitt filmande, och det blev en dokumentärfilm, "Atlantis". Filmen speglade åter hans kärlek till havet eftersom den helt och hållet inriktar sig på skönheten under vattenytan, och saknar skådespelare. Besson tog med sig en annan fotograf och reste världen runt, t.o.m. till Arktis, och spenderade långa dagar och nätter under vattnet, fångades de mest fantastiska undervattensscenerna någonsin. Han lyckas också, utan närvaron av människor, bibehålla den rörelse man ser i alla hans filmer.

Men efter detta lilla "avhopp" från traditionellt filmande var han tillbaka i den engelskspråkiga actiongenren. Den mörka "Leon" nådde biograferna 1994. Det var först inte meningen att han skulle regissera den själv, men han insåg så snart han skrivit färdigt manuset, att det var för bra för att han skulle släppa det ifrån sig. Leon, som är en yrkesmördare är baserad på en karaktär som först dök upp i "Nikita"; Victor, "städaren". Rollen som Leon var specialskriven för Jean Reno (se senare del av texten), och alla utomhusscener spelades in i New York. I Frankrike ser många det som ett svek, särskilt då filmen också är engelskspråkig och har många anglosaxiska filmstjärnor. Detta dementeras dock av Luc Besson:
-New York spelar inte någon huvudroll i filmen, det viktiga är vad den representerar. Allt som sker i vårt moderna samhälle har redan hänt i New York, fast för femton år sedan. Jag använde staden som ett objekt från vilket jag hämtade allt jag behövde för att ge filmen näring. En så avvikande karaktär som Leon kan bara förekomma i New York.

Leon är en yrkesmördare. Han är omöjlig att fånga och går inte ens att spåra eftersom han varken har någon adress, telefon eller identitet. Hans enda sällskap är en krukväxt, och det enda han sysslar med när han inte "städar", är att dricka mjölk och putsa sina många vapen. Leon är osårbar, ända till den dag han möter tolvåriga Mathilda, spelad av Nathalie Portman. Hon vill ha hjälp att hämnas på de kriminella polisgäng, ledda av den knarkande Stansfield (spelad av Gary Oldman), som avrättat hela hennes familj. Till sin egen förvåning tar Leon hand om henne, och deras möte förändrar dem båda för alltid. Leon lär henne det enda han kan, att döda människor, och Mathilda lär honom att bry sig om och lita på någon annan än han själv.

Återigen blev Bessons film en stor succé. Den drog in mycket pengar och släpptes i en längre version i både Frankrike och Japan. Den blev nominerad till många priser, bl. a. Caesars i alla kategorier. Många menar att filmen behöll sin franska identitet, till stor del p.g.a. Jean Reno och det franska filmteamet, men naturligvis också för Bessons mycket speciella berättarteknik. Men vid utdelningen av Caesar-priset gick filmen obemärkt förbi. Besson grät stilla vid ceremonin, vilket kanske mest berodde på att han kände sig orättvist behandlad och utsatt för det förakt mot allt amerikanskt och den kulturella elitism som är mycket utbredd i Frankrike.

Historien om hans senaste film, science-fictionrullen "Det femte elementet" sträcker sig lång tillbaka i tiden, enligt Besson själv. Ända till den tid då han var 16 år och befann sig hos sina farföräldrar.
-Jag var på landet långt borta från Paris, utan kompisar, TV och video, minns han. Det var ganska tråkigt, så jag tog min hund, gick ut och plockade svamp och började skapa en värld att fly till, från min egen.

Under inspelningen av "Atlantis" 1991 blev Besson tillfrågad av filmbolaget Gaumont ifall han ville arbeta med sitt manus och utveckla det. Han utvecklade det till ett 400 sidors manus, men fick sedan vänta i nästan 11/2 år innan det blev klart ifall projektet överhuvudtaget var ekonomiskt eller tekniskt genomförbart. Under tiden satt ett team bestående av ledande grafiska designers och illustratörer och producerade cirka 8000 teckningar för att visualisera Bessons värld.
-Det är ju lätt att föreställa sig eller tänka sig en stad med flygande bilar och sånt. Men, att filma en sån sekvens kräver 86 lager film och tar 19 månader att göra!

Det tog Besson ytterligare tre år att omarbeta manuset vid sidan om sina andra filmprojekt, men till slut hade han bantat ner manuset till lite mer rimliga 120 sidor. Titeln "Det femte elementet" refererar till den grekiska mytologin om de fyra elementen jord, vatten luft, och eld som tillsammans skapar det femte: liv. Handlingen utspelar sig på 2200-talet, i ett universum där USA har en svart president och byggnaderna är 600 våningar höga. Bilar flyger, kylskåp blir till duschar och man färdas vart man vill med ljusets hastighet. Vart femtusende år öppnas en port mellan det onda och det goda och universum behöver en hjälte för att förgöra ondskan. Bruce Willis spelar Korben Dallas, en ständigt irriterad taxichaufför som en dag får en ovanlig körning. Den rödhåriga "Leluu" som är spelad av supermodellen Milla Jovovich hoppar från ett hus och landar rätt ner i hans bil, med polisen i hälarna. Dallas förstår inte ett dugg av de språk hon talar, men trots det räddar han henne undan poliserna. Det visar sig sedan att Leluu är det femte elementet personifierat, och filmens verkliga hjälte.
-Jag gillar att vända och vrida på sker och ting, säger Besson. Vi bygger upp en story på ett visst sätt, så att alla förväntar sig att Terminator 3-Schwarzenegger, den största krigaren någonsin, ska komma och rädda universum.

Men istället är det en späd, men kraftfull ung kvinna som drar in Korben Dallas i den dödliga jakten på de fyra stenar som är nyckeln till universums överlevnad. Mot sig har de superskurken Zorg, gestaltad av Gary Oldman, hans monster till hantlangare och dessutom ondskan själv.

"Det femte elementet" är Frankrikes dyraste film någonsin. Notan slutade någonstans kring 90 miljoner dollar, men det var amerikanska filmbolag inblandade. Pengarna gick bl. a. åt till 954 specialdesignade kostymer, av den kände designern Jean Paul Gaultier, 30 stora modeller av Manhattan på 2200-talet, en av de största inomhusexplosionerna någonsin, m.m., m.m. Men Besson ville inte att effekterna skulle ta överhanden:
-De är bara där för att förverkliga världen, säger Besson. Jaktscenen med den flygande taxin och poliserna t. ex. försökte vi göra som om den skulle utspelat sig på marken. Den är gjord för att verka trovärdig, inte häftig.

Med "Det femte elementet" fick Luc Besson äran att öppna Cannes filmfestival för andra gången (första var med "Det stora blå") och filmen har hittills blivit relativt hyllad. Och runt om i världen väntar människor, inklusive jag, redan innan "Det femte elementet" har visats i alla länder, på Bessons nästa film, och undrar vad han kan hitta på härnäst.