|
|
| Hemlighetsfullt
och otillgänligt, rikt och asketistt utgör det Heliga berget
sedan tionde århundrade e. Kr. en samlingsplats för ortodoxins
prelater av olika rang. I en miljö från en för- gången
tid, söker man andling kon- templation i lugn och avskildhet.
Athos, eller Heliga berget, befinner sig 134
km sydöst om Thessaloniki, närmare bestämt på den
östliga av de tre halvöarna i Chalkidi- ki. Det är en bergig
halvö med sin högsta nivå 2033 m.ö.h. Dess längd
är 60 km och med va- rierade bredd mellan 5 och 10 km. Hela dess yta
är bevuxen med pinjer, olivträd ovh vin- lundar. Havet runtomkring
bildar pittoreska vikar som används som landningshamnar för besökare
till olika kloster.
Något om Athos historia
Enligt sägnen, slängde giganten Athos detta enorma stenblock i havet för att skidda sig mot guden Poseidon efter en dispyt de hade sins emelan. Halvön Athos var nära att avskiljas från fast- landet och förvandlas till en ö, när kung Xer- xes under Persiska krigen, på väg att erövra Grekland, kom på idén att bygga kanal vid halvöns norra punkt för att hans flotta skulle undvika det ofta stormiga egeiska havet. Halvöns mest förekommande namn är det Heliga berget efftersom där är platsen där ortodoxin dyrkas. Det Heliga berget tillägnas Panagia, Kristi moder, som andligt är den enda kvinnliga gestalten på Athos. väggmålningar, Simonos Petra, Vatopediou, Iviron, Stavronikita, Heliga Panteleimon, som är ryskt och Chilandari som är serbi- skt. Klostren är av två kategorier, de "kolektiva" och de "självständiga". De kolektiva styrs med stränga regler och har fasta under hela året, medan de självstän- diga har var sitt eget reglementet med va- rierande tolerans i kristliga frågor. Gem- mensamt för munkarna är platsen där de tillbedjer och i matsalen. Munkarna lever i celler och ägnar sig åt diverse arbeten och sysselsättningar, mestadels med jordbruk, oliv- och vinodlingar samt tillverkning av olivolja och viner. Det vita vinet kallat "Agioritiko" är ett utsökt vin känt över hela världen. Munkarnas väsentliga sys- selsättning är dock underhållet av kyrkor- na och dess ovärdeliga skatter som utgörs av byzantiska klenoder, böcker- och hand- skrifter samt kyrkoföremål i guld och ädel- stenar av stort värde. Många av munkarna är skickliga målare av byzantiska ikoner. |
 På halvön finns det omkring 20 kloster, av vilka ett är ryskt, ett bulgariskt och ett serbiskt. Tillsammans konstituerar de ett förbund som regeras av ett råd som kallas Heliga Epistasia med sätte i huvudstaden Karyes. Det högsta överordnade organ är Patriarkatet i Konstatinopel. Athos åtnju- ter sedan 1912 suveränitet som autonomt område inom den grekiska statens territo- rium. De första munkarna kom till Athos på tionde århundradet, som hade sin gla- nsperiod under tiden 14- till 16-hundrata- let, med ca 15.000 munkar. Idag uppgår antalet munkar till ca 1.500 från olika ortodoxa länder. De viktigaste klostren är det Heliga Lavra, som är det äldsta med Det är lätt idag att besöka det Heliga ber- get. Det enda besväret är att det krävs ett speciellt tillstånd som erhålles vid Mini- syteriet för Makedonien och Thrakien i Thessaloniki. För icke grekiska medbor- gare gäller inresevisum max 4 dagar och för grekiska medborgare 15 dagar. Ansä- kan om besök på Heliga berget åtföljas av en andlig motivation. De storartade och imponerande miljö man vill besöka förut- sätter en kallelse eller ett inre behov för sökande av människans förhållande till ett högre väsen.Berättelsen som följer är av en fransk jurnalist och fotograf som besökte det Heliga berget och som med sitt vittnesmål vill delge några enastående och rika upp- levelser på det asketiska Athos. Maria Vasiliadou
|
Denna 45 km långa och knappt tio km breda landtunga är legendomspunnen och har alltid varit omgärdad av mys- terier och respekt, antaglingen p.g.a. klostermännens självvalda isoleringen. Som alla andra besökare hade jag inte rätt att stanna mer än fyra dagar på halvön, men jag kunde dock röra mig fritt överallt som det behagade mig. Redan tredje dagen lyckades jag uppskatta det enkla i varje ögonblick i detta sällsamma univesum men jag undra- de stundtals vad som dragit mig dit - jag, em fransman, född katolik som vandrade omkring i Grekland på en för de grekiskortodoxa så heliga plats. Antagligen var jag förförd av blandningen av exotism, otillgänglighet och ett glö- mt förflutet och jag tillfredställde samtidigt ett behov av mysticism som var och en upplever någon gång i livet.
Men vem som helst äger inte tillträde till Athos. Sedan Konstantin IX:s tid, 1046, äger endast männen tilträde till denna plats.Det råder förbud för, som man sade, "varje slätt ansikte". Dessutom liknar passersedlarna akademi- diplom och dessa beviljas endast om det finns giltiga skäl - andliga eller kulturella. Mina var vagt fomulerade och jag fick ge avkall på min ärlighet. Jag var tvungen att övertyga ärkebiskopen och polisen i Thessaloniki, Dafni och Agios Epistatis, den heliga övervakaren.
Vistelsen utvecklade sig till en initiationresa. Jag gick från kloster till kloster och bad om gästfrihet vid de tunga ekdörrarnas trösklar. I sällskap med dörrvakten uppvisade jag varje gång mitt uppehålltillstånd för kloster- föreståndare eller för klosterkommittén. Jag åt lunch och middag och sov över i kloster och blev mottagen som en pilgrim och behandlad som en gäst. Detta var ett sätt att komma från min ensamhet. Mina kvällsmåltider intog jag i enorma praktfulla matsalar som var som hämtade direkt från medeltiden. De flämtade ljusen som ställs på de långa träborden gjorde att väggmålningarna såg gripbart verkliga ut. Jag hade ofta hört sägas att den makedon- ska skolans fresker förknipas med ett sanningsenligt uttrick och en dramatisk spänning. Jag kunde inte annat än att skriva under på detta. Munkarna intog långsamt sin enkla måltid i det svaga ljudet från matskålar och lågmäl- da samtal. En gammal munk läste under tiden entoning ett stycke ur den heliga skriften. Hans ansikte var kantig och det långa skägget pekade ner mot en blänkade ikon. Efter middagen gick jag tillbaka till min spartanska cell som var försedd med en enkel säng och ett litet bord krönt av en helig bild.
Mitt i natten blev jag väckt ur min sömn av träklubbans slag mot gjutjärnsklockan. Jag begav mig av i den isande kyllan, knappt vaken i riktning mot kyrkan där en av gudstjänsterna förrättades. Församlingen var redan på plats och min nattliga dröm tycktes aldrig ha avbrutits. Riternas mysterium begrep inte jag, den profane, men de allvari- ga sångerna gled runt i mitt huvud tills de fick mig att försjunka i ett mediativt tillstånd. Jag tyckte att ikonerna stirrsde på mig, kallade på mig och gjorde tecken åt mig. Jag insåg då att ikonmålarna med hjälp av sin sublima teknik som de utvecklat under årtusenden lyckats ge sina helgonporträtt ett uttryck av vördnad.
Munkarna observerade mig, log mot mig och tog mig i hand. Under dagen var det inte ovanligt att vissa av dem hade långa samtal med mig, utan att et ögonblick tvivla på att jag förstod deras språk. Då jag tog promenader gjorde de mig sällskap en bit på väg. Frasandet från deras prästrockar gav rytm åt mina steg.
Under den korta tiden på Athos upptäckte jag klostren Simonos Petra som liknade de tibetanska klostren. De lig- ger vid ett brant berg som skymmer horisonten. Jag besökte även Xenophontos i medeltida byggnadsstil och Agi- os Panteleimon med ryska kupoler. Jag hade hört de vackraste körsångerna i världen. Och klostret Ivrion med dess mirakulösa ikon och det stora, grandiosa lagerträdet, Dionysiou och dess manuskripter etc.
Jag åtrkom till Karyes - den näst största staden efter Daphni, och dess hamn. Jag skulle lämna denna heliga jord och båten skulle föra mig till återförening med bullret och bekymren - till ett liv som i första hand är materiellt. Det finns på jorden tidlösa platser, men delar vi inte med dessa ändå, samma himmel,samma sol och samma stjärnor?...
