Långsjöleden
En lom hörs i fjärran och det knäpper och knakar lite trolskt där jag går fram.
Promenaden går längs en gammal stig som nyligen blivit upprensad på nytt. Den passerar genom bergsskrevor och upp och ner för berg och genom mossar och täta skogar.
Hultatorp är ett ödetorp som sägs vara riktigt gammalt. På 1700-talet lydde torpet under Laxå bruk.
Gården var stor, med smedja, skvaltkvarn och små uthus för linberedning. Linodling var nog vanlig här på 1700-talet. Drängar och pigor fanns här också. August Andersson var den siste brukaren av det forna hemmanet.
I mitten av 1800-talet bodde det här omkring 30 personer. sin dagliga föda hämtade man ur denna magra jord.
Alla arbetade naturligtvis inte med jorden. Bruket behövde träkol och andra träprodukter.
Bruket dominerade tillvaron för torpens brukare. Bruket var ägare, arbetsgivare och tillhandahållare av dagliga varor till torpens och hemmanens folk.
Det susar härligt i träden och jag tar på mig ryggsäcken igen och vandrar vidare mot nya mål.
Snart dyker det blå vattnet upp igen och jag går längs med tills jag når sjöns översta spets. Nu går jag en gammal körväg och därmed lämnar jag Långsjön för att inte se den förrän vid vandringens mål.
Vägen leder fram till ett av de finaste torp jag någonsin sett. Snurrebacken heter detta fina ställe. Jag stannar till för en kort stund men drar sedan vidare och passerar Långsjöängen som likt Snurrebacken är bebott.
Gamla stenmurar och gamla gärdesgårdar passerar jag på min vandring, liksom ståtliga furor och vida granar. Härlig mjuk mossa växer här och var, vit och grön om vartannat. Jag kommer fram till en mycket gammal ek, omkretsen är ungefär 5,40 m och dess ålder tror man är cirka 200 år. Inte dåligt.
TROLLSKA TIVEDEN
av Iréne Persson
För Norra Aspamarkens Bygdelag.