Det var inte förrän 1865 Sävar lastageplats fick sitt namn
Skeppsvik. Under senare delen av 1800 talet utskeppades från
Hästskäret grövre timmer till Holland och så kallade kransågat
virke från privata försäljare. Virket transporterades till
Hästskäret vintertid med häst från kringliggande byar.
Från Bredskäret utskeppades brädor som flottades nerför ån
från Sävar såg och lagts upp i brädgårdar söder om kajen, som
anlagts vid Herrgården. Virket lades i pråmar och bogserades ut
till skutorna.
Sågning i Sävar och utskeppning i Skeppsvik fortsatte ända
fram till och med 1889 då brädgården ödelades av eld. Efteråt
flyttades verksamheten till Sandvik. Sävarån blev 1890 allmän
flottled ända från sjön Lossmen ovanför Ekträsk till utloppet i
Skeppsvik. För att ån skulle bli allmän flottled måste man bygga
tre timrade fästen, samt en närmare 40 meter lång stenkista för
att hålla timret borta från fiskebodar osv. Bommar som hindrade
timret att tränga in i vikar utplacerades. Inom dessa byggdes
sorteringsmagasin. Sortering av timret var inte det lättaste. Man
var beroende av bland annat vindsortering. Som betydde att
flottningen måste ske kvälls- och nattetid, då vinden ofta var
svag och sydlig. Isförhållanden och landhöjningen var andra
orsaker som innebar vissa nackdelar.
Det första sorteringsverket var beläget vid Buskögern i
Sundet.År 1913 ersattes det med ett nytt mellan Buskögern och
Bjästerudden. Timret drogs i så kallade ringbommar till Räftbron
för att sedan i yttre fjärden i ringband bogseras till Sandviks
sågverk. En kanal byggdes även 1913 av Sandviksbolaget några
hundra meter söder om Skeppsviks herrgård genom näset till
Ytterfjärden. Ett buntverk fanns i kanalens mynning, som nu är
igenfylld. Landhöjningen och uppgrundningen gjorde att sorteringen
måste flyttas. I början av 1930-talet grävdes en ny kanal
alldeles intill Herrgården och ett nytt modernt buntverk anlades.
Dessa anordningar togs i bruk 1936 och därvid upphörde flottningen
under Räftbron.