LEGENDEN OM POPWORK |
| Tyvärr blev det ingen återförening av Creedence Clearwater Revival, hösten 1980, fastän John Fogerty bestämt sig för att sluta gräva ner kokta grönsaker i Louisianas träskmarker, lämna sina hillbilly polare med hamburger-arslen och ge sig ut på turne med CCR igen. Haken var EJE GUSTAFSSON som trots Johns övertalningsförsök vägrade att hoppa in som fjärde medlem i CCR istället för salige Tom F. Eje hade tillräckligt med jobb som producent åt Quincy Jones samtidigt som han jobbade som studiomusiker (bland annat lade han en del gitarr-riff på Van Halens och Jeff Becks plattor under den här perioden). I slutet av 80-talet och början av 90-talet gjorde sig Eje ett namn som den verkliga rösten bakom många one-hit-wonders, vem minns t ex inte Milli Vanilli, Rick Astley och den där andra killen i Wham! som ingen minns namnet på. Allihop voiceades av Eje. Vad många glömmer är också Ejes stora insatser i Traveling Wilburys, supergruppen där han kamperade med George Harrison, Tom Petty, Jeff Lynne, Bob Dylan och gnällspiken Roy Orbison. I slutet av 90-talet började emellertid Eje känna sig trött på rampljuset, han och Jay Graydon jobbade förstrött med ytterligare en soloplatta, som bland annat skulle innehålla en suggestiv version av "Sukiyaki", men suget började komma efter att sätta ihop ett coverband-projekt. |
| Efter att ha provat på allt vad Mick Ronson och Lou Reed hade att bjuda på ur sina proppfyllda matsäckslådor backstage ledsnade HANS KALDERIN på New York hösten 74 och stack tillbaka till Sverige. Livet som glamrockare hade inte bara satt sina spår på lever och hjärna, utan även synliga ärrbildningar av glitter-allergi och platåsko-haltning var påtagliga. Som trummis i såväl Spiders from Mars (under en period då Mick Woodmansy var ordentligt stenad), T-Rex och Mott The Hoople kände han nu att han fått nog av musiketablissemanget och ville tillbaks till rötterna. Efter några år på socialbidrag boende i Rinkeby kom det han väntat på i form av punkvågen. Många år på ungdomsgårdarna följde och band som Ebba Grön, Grisen Skriker och senare Reeperbahn fick en hjälp på vägen av Kalderin som låtskrivare och ilsken trummis. Därmed var rebellanden mättad och på 80-talet var han tillbaka i USA och gjorde en del studiojobb för Al Jarreau, Paul Simon och Chaka Kahn. Efter att Jeff Porcaro råkat spraya sig i näsan med ogräsmedel och avlidit fick Toto panik och ringde Kalderin omedelbart. Hans tackade nej och hänvisade till Simon Philips, sin gamle trumelev, som Toto fick nöja sig med denna gång. All denna press gjorde att Hans allt mer blev sugen på att sätta ihop ett opretentiöst coverband istället och börja rocka nära verkligheten. |
| ANDERS DAHLBERG var golfproffset som blev musiker över en natt. Under PGA touren 1976 stötte han ihop med en tröttkörd Elton John som satt och klinkade i pianobaren på ett hotell i Los Angeles. Elton var full och ville köra fyrhändigt, Anders var inte sen att hänga på och resten är historia. "Captain Fantastic..." blev den sista plattan som Elton spelade själv på, Anders tog tillochmed över en del scenframträdanden (ordentligt stylad och sminkad och med jätteglasögon naturligtvis) på arenor runt om i världen. Som Eltons spökspelare fick Anders lära sig jobbet som popmusiker och vänja sig vid ett liv i lyx. Parallellt hade han sig egen karriär som soloartist och mest känd kanske han är för sina inhopp på Toto och Chicago plattor genom åren. Vem minns t ex inte "You're the inspiration" och "I'll be over you" där Anders arrangerade och spelade snygg flygel. Även Europe fick en hjälp på traven med Anders känslosamma "Carrie", men i skuggan av allt detta vilar hans kanske mest folkkära verk; "Dagny" med Owe Törnqvist, som han skrev på kul, långt innan den där kvällen med Elton John. I slutet av 90-talet är Anders fortfarande firad golfare, studiomusiker och även erkänd kännare av cognac. Vissa helkvällar på Berns salonger i Stockholm har han demonstrerat hela registret av perfekt golfswing, några schyssta maj7-ackord på sitt keyboard och några pricksäkra anekdoter om Svart Renault's fördelar framför Gul Renault. Vad som saknades i Anders liv i slutet av 90-talet var att komma tillbaks till klubbscenen, nära publiken, kanske ett coverband? |
|
Med en skållhet kabanossen i ena handen, ett paket Dennis-korv i bröstfickan och en femsträngars Fender jazz-bas klev GÖRAN ULLTIN in på scenen med Level 42, våren 1988. Mark King, ordinarie basist och sångare, hade varit handledsskadad en månad tidigare, blivit ersatt av Jörre och sedan aldrig tagit tillbaka sin plats. Jörre är känd för att kunna göra ett 7/8-takts woodslap bassolo till en Yes-låt samtidigt som han tuggar i sig en dubbel tunnbrödsrulle (något han är ensam om i världen faktiskt). Det var ingalunda hans debut som artist, där med kabanossen, hans bakgrund som medlem i Santana, Doobie Brothers och Earth Wind & Fire hade gjort honom ordentligt varm i kläderna innan inhoppet i Level 42. Nu var ändå Jörre en klar motivationsspelare, så han ledsnade snart på Level 42 och försörjde sig sedan som korvstoppare på Falu korvfabrik under några år, spelade lite med Staffan Hellstrand samtidigt som han fuskade i Whitney Houstons storband. Tyvärr råkade han i luven på en kokain-trippad Whitney i slutet av 90-talet då han på hennes fråga "Har du sett mitt sånghäfte...?" svarade "Jag är ingen jävla sångerska, din subba!". Efter en brottningsmatch med hennes lika kokain-trippade make, Bobby Brown (Jörre spöade skiten ur honom) lämnade han bandet och började leta efter ett svenskt coverband, där han kunde få utrymme för såväl korv som inspirerande basspel. Dessa fyra själar strålade till sist samman över varsin bira med knäckebrödsskiva. Eftersom alla fyra var legendariska inom branschen behövdes inte många ord. POPWORK föddes och en svindlande repertoar bubblade upp ur deras inre. Glimrande musikalitet, pophistorisk inspiration och några kokta med bröd blandades i en smältdegel till det sound som skulle bli deras eget. En ny tidsera skapades. En
era av POPWORK. |