Idrottsföreningen Elfsborg bildades år
1904. Det var ett gäng med pojkar som kände att det var kul att
spela fotboll och då bildade dem Elfsborg som först fick namnet
"Borås Fotbollslag". Efter några år så ändrade man
namnet på klubben och gick samtidigt med i
Riksidrottsförbundet. 1918 hade Elfsborg börjat få riktigt bra
klass och då hade man också fått med sin första spelare i det
svenska landslaget. Ett nytt seriesystem infördes och Elfsborg
hamnade då i Västsvenska serien. 1926 så vann elfsborg sin
serie och allsvenskt kval väntade nu. Motståndarna hette
Halmstads BK. Elfsborg förlorade först borta men tog sedan
revansch hemma och skaffade där igenom fram en tredje och helt
avgörande match som skulle spelas på neutral plan. Matchen
genomfördes på Ullevi i Göteborg, det blev en underhållande
match och det slutade till slut med seger för Borås-laget med
4-1 sedan Nils Hedin satt fyra bollar i nätet i andra halvlek
efter att ha legat under med 1-0 i halvtid. Elfsborg hade nu för
första gången i klubbens historia nått allsvenskan. Elfsborgs
första seger i allsvenskan kom mot Westermalm då man besegrade
dem i den tredje omgången med 5-1. Elfsborgs största genom alla
tider Sven Jonasson debuterade i allsvenskan den 11 september
1927. 1935 så tog Elfsborg sin första allsvenska medalj, den
här gången blev det en mycket välförtjänt tredjeplats. Ett
år senare så vann "de gule" serien och tog hem det
allsvenska guldet. 1939 så var det dags igen med att kamma hem
guldmedaljerna och nu kunde man säga att Elfsborg etablerat sig
i den svenaka eliten. Den här gången så blev det serieseger
med hela nio poäng före tvån AIK. När landslaget hade uppdrag
så representerade sig Elfsborg väl med hela sju spelare på
plan. Samma år så besegrade Elfsborg det engelska storlaget
Liverpool med 5-1. Inte nog med allt detta utan 1940 så
fortsatte Elfsborg att ta hem den allsvenska förstaplatsen. Den
här gången var det inte så stor serieseger som året innan
utan nu så avgjordes det vilket lag som skulle vinna på
målskillnaden. 1941 så invigdes den nya arenan Ryavallen. Här
skulle det hända mycket längre fram i tiden. Åren 1943-45 så
hamnade Elfsborg på samma plats i tabellen, nämligen på en fin
andraplats. Högerbacken Lennart Samuelsson var med och spelade
VM i Brasilien och kom med i All-Star-Team-laget. 1954 blev ett
år som de flesta Gulingar på den gamla goda tiden inte ville
komma ihåg. Det var året då Elfsborg degraderades från
allsvenskan efter hela 28 år i det allsvenska finrummet. Det
dröjde några år innan Elsborg lyckades ta sig upp i
allsvenskan igen men 1960 blev man etta i division två och
gulingarna var åter på plats där de självklart hör hemma.
1961 blev ett helt sagolikt år, genom SERIESEGER DIREKT som
nykomlingar. Elfsborg fick komma med i den första Intertoto-cupen
och deras turne drog iväg mot Skottland, Jugoslavien, Egypten,
Libanon, Israel och Italien. Nu följdes ett antal år "det
var som vanligt", inga seriesegrar och inga nedflyttnigar.
Det spelades bra fotboll men man kan väl säga att "nu var
det nån annans tur att ha lite kul". Elfsborg tog det
kanske lite för lätt år 1971 då man åkte ner i tvåan för
andra gången. Det behövdes endast ett år där innan man var
tillbaka i allsvenskan igen. 1977 blev det hittills sista riktigt
stora året för Elfsborg. En andraplats i allsvenskan och
mängder med publik på alla matcherna. Målvakten Tore
Stenbäcken höll nollan i 674 minuter i rad vilket var nytt
allsvenskt rekord. 1979 rasade ståplatsläktaren på Ryavallen
när det var 19400 åskådare i matchen mot IFK Göteborg. Många
människor fick föras till sjukhus och ambulanserna körde i
högt tempo mellan Ryavallen och Borås Lasarett. 1987 så blev
det åter nedflyttning från den högsta divisionen och nu
följde nio mycket långa år i division ett som nu införts i
seriesystemet. 1996 blev Elfsborg äntligen seriesegrare i
divsion ett efter en tuff kamp med Ljunskile om guldet. Den sista
och avgörande matchen mot Kalmar var mycket spännade och den
slutade 0-0 vilket gjorde att Elfsborg åter var tillbaka i
allsvenskan. Elfsborg tappade många av sina ledande profiler
efter att de gått upp. Elfsborg gjorde ett kanonår efter
comebacken och det blev en slutlig sjundeplats. Christer
Mattiasson hade blivit delad allsvensk skyttekung. Efter året så
skadades Elfsborg anfallare Moses Nsubuga mycket svårt i en
bilolycka på hala vintervägar när vintern slagit till mycket
plötsligt. Moses tvingades amutera sitt ben men Elfsborg
stöttade han genom kampen på liv och död. Detta var historien
om ett av SVERIGE'S MEST ÄLSKADE FOTBOLLSLAG och om deras alla
glada och svåra stunder.
Mina ABSOLUTA FAVORITER I ALLSVENSKAN -97 och -98 va :
& 
Tobias Linderoth & Fredrik Ljungberg
Tobbe har jag som FAVORIT.
Men som
alla vet så e båda dessa profiler inte kvar i IF ELFSBORG
respektive Halmstad BK, dom spelar nu i Stabaek respektive Arsenal,
SYND FÖR ALLSVENSKAN!
En av dom BÄSTA matcherna jag sett är
när IF ELFSBORG mötte IFK Göteborg på Ryavallen måndagen den
7 April 1997. Elfsborg va de året nykommlingar i Allsvenskan
(och fick möta dom dåvarande Svenska Mästarna och alla trodde
på IFK). Men när väl matchen hade börjat så va det redan
från start en jättematch. Allsvensk premiär alltså, ett derby
inför FULLSATTA läktare, det kom till och med folk som inte kom
in, 16398 personer såg KANON-MATCHEN, ca: 4000 missnöjda
åskådare kom inte in. Ryavallen tar inte längre in över 22000
som dom en gång i tiden gjort. Moses Nsubuga gjorde 1-0 till "de
gule" sedan han blivit fri och gjort MÅL i den 15:de
matchminuten, sedan så följde ytterbacken Daniel Ung med upp i en
kontring, han fick bollen och blev sedan fälld i straffområdet,
domaren Morgan Norman från Sundsvall pekade på straffpunkten
och gissa vem som skulle lägga den? Jo, Elfsborgs SPECIELLA
STAFFSKYFF MR.100% Stefan Anderasson, givetvis satte han den
bakom IFK's Ravelli i 54:de minuten. Det tredje å sista målet
gjorde Christer "Kitten" Mattiasson i den 64
matchminuten. 3-0 slutade alltså den Allsvenska Premiären 1997
mellan IF Elfsborg-IFK Göteborg inför storpubliken 16398 (alla
va Boråsare).
Här kommer Änglarnas (IFK) syn på matchen
En av dom MEST orättsvisade matcherna
jag sett är när IF ELFSBORG mötte
Halmstad BK
på Ryavallen Tisdagen den 23 Juni 1998.
Elfsborg ledde med både 1-0, 2-1 och 3-1 men lyckades alltså inte
vinna ändå, HBK vann med 4-3. Det började bra, "Kitten" gjorde 1-0
redan i den 3 spelminuten, Artim Sakiri kvitterade till 1-1 i den
12 minuten, "Kitten" gjorde ännu ett mål i denna
matchen (2-1 till Elfsborg i detta skede), "Kitten" å
Fredrik "Bella" Berglund hade ett fint sammarbete och
passade fram till Tobias Linderoth som enkelt gjorde 3-1 till
Elfsborg och alla trodde att "de gule" grejat
ytterliggare 3 poäng, men så hände nåt otroligt, Elfsborgs
backlinje började läcka och Fredrik Ljungberg kom in i matchen
mer och mer och till slut va han planens GIGANT. Björn Carlsson
och Peter Vougt gjorde 3-2 samt 3-3, sedan till matchens
höjdpunkt : Fredrik Ljungberg gjorde som han ville i "HANS
egna anfall", han fick bollen på egen planhalva och kom på
något sätt fram till Elfsborgs staffområde (via några
dribblingar, pass å tillbakaspel) där han sköt in bollen bakom
Anders Boksjö 8 minuter före slutet. Allt detta sågs av 5009
personer på Ryavallen, trots det att VM i Frankrike pågick. En
mycket bra men ORÄTTVIS match.
