Visserligen har de flesta partibok av rätt färg, men även militärer borde väl behärskas av självbevarelsedrift? Utan armé inga möjligheter till vare sig befäl eller avancemang på karriärstegen. Inte kan väl alla avdankade officerare från överste och uppåt hoppas på militärattachéposter i London eller Paris! Knivhugget från von Sydows och regeringens sida är oåterkalleligt och mycket djupt.

Värre än de höga militära chefernas känslomässiga situation är det försvarsstrategiska läget i Sverige efter socialdemokraternas och centerns bantningsprogram. Om det förverkligas kommer stora delar av Sverige att lämnas oförsvarat i händelse av ett militärt angrepp utifrån. Det ger en klar signal till omvärlden – vi tänker inte försvara vårt territorium!

Hur det scenariot kan vara något att vara glad över för en försvarsminister, eller någon annan för den delen, är mer än vad jag kan förstå. En tredje aspekt är sysselsättningen. Hur många militärer och civilanställda berörs av regementes-/förbandsnedläggningarna. Troligen tiotusentals! Sollefteå och Falun är exempel på orter som kommer att få (drastiskt) ökad arbetslöshet.

Ersättningsjobb blir det av allt att döma mycket få. Regeringens löften om ersättningsjobb börjar allt mer likna historien om skräddaren som lovade att sy en rock av en viss mängd tyg men som på slutet tvingades erkänna att “det bidde ingenting”.Socialdemokratin har kanske ändå fått en av sina högtidsstunder. Genom åren har partiet alltid bekämpat “militarism” i alla dess former.När socialdemokraterna bildades i slutet av 1800-talet fanns på programmet förutom förstörandet av alla etablerade samhälleliga institutioner som hem/familj, skola och kyrka, även målet att “utrota militarismen”, dvs att krossa armén. Socialdemokratin är som bekant ingen explosiv revolutionär rörelse, utan arbetar i ett långsamt tempo.

De socialistiska reformerna smyger sig över en så att man inte ens märker att de inträffat förrän långt efteråt. Alla de institutioner som sossarna svurit att krossa har de tillintetgjort. Alla gamla värden har de i samarbete med sina nyliberala kumpaner (folkpartister, moderater eller centerpartister) trampat under fötterna. Endast armén har funnits kvar som en nagel i ögat på vänstern. När muren föll i Berlin och i Östeuropa inleddes det slutliga angreppet på försvarsmakten. Inget hot fanns längre mot Sverige. 1999 markerar slutet på denna sista anstormning.

Socialdemokratin har segrat över hela linjen, alla dess gamla “spöken” är framlockade och likviderade i gammal god marxistisk anda.Vi kommer nu att vara lika illa förberedda som Sverige var inför det tyska angreppet 1940 mot Danmark och Norge. Då försvarade 1 200 man svensk trupp Skåne mot ett eventuellt anfall från den väloljade tyska krigsmaskinen. Nu ska vi försvara vårt land med fyra brigader och med ett av Europas sämsta och opålitligaste flygplan – JAS!Jeltsins om inte bloddrypande så vodkadrypande tid vid makten är av allt att döma snart slut. Ingen människa, inte ens en ryss, kan klara sådana mängder alkohol år ut och år in.

I kulisserna väntar ett reorganiserat kommunistiskt parti på att ta över makten. Man behöver inte ens göra det med våld, utan kan lugnt vänta på att folket i protest mot den råa kapitalismen, vid valurnorna ska säga sitt till förmån för den gamla beprövade lösningen.Och vad händer då? Är Baltikum i fara? Vad gör ryssarna med två miljoner man i Murmansk?Hur som helst står Sverige med sin sedvanligt fega mentalitet med byxorna nere utan att kunna försvara sitt eget territorium.

Kanske gör vi då som Leijonborg och andra ledande folkpartister: vi ropar efter NATO.Men vill NATO ha oss utan försvar och försvarsvilja?

M L