Känns uttrycken igen? Själv hörde jag ordet historierevisionism första gången i samband med att massmedierna uppmärksammade fransmannen Robert Faurisson.

Ni vet, han som hävdar att nazisternas utrotningsläger aldrig har existerat. Att förneka objektiva historiska fakta kallas alltså historieförfalskning. Eller historierevisionism, om man vill svänga sig med ett lite finare uttryck. Och att sakna kunskap om objektiva historiska fakta kallas följaktligen för historielöshet.

Så långt är allt gott och väl. Emellertid är det nuförtiden så att etablissemanget använder dessa uttryck som skällsord mot envar som inte okritiskt ansluter sig till den politiskt korrekta verklighetstolkningen. Således har i vår tid begreppet officiell historieskrivning kommit att förväxlas med, och bli synonymt med, objektiv historieskrivning.

Eftersom vi nationalister hör till dem som etablissemanget oftast anklagar för historielöshet, finns det anledning att granska saken lite närmare och att ställa frågan: Vem är det egentligen som förfalskar historien? Låt oss börja med det mest kontroversiella området, massinvand­ringen till Sverige. Under en lång rad av år har den officiella historieskrivningen varit den att Sverige var ytterst nära att gå under av kulturfattigdom.

Vår svenska kultur antas nämligen vara så torftig att den saknar all överlevnads­kraft! För att motverka detta tragiska öde beslutade våra kloka ledare att massimportera människor som genom sitt exotiska utseende och beteende kunde berika vår kultur och ge oss simpla svenskar det näringstillskott vi så väl behövde. Ett slags kulturtransfusion, med andra ord.

Att svenskarna inte har gått på den valsen förstår vi av att uttrycket "kulturberikare" har blivit en i folkmun utbredd sarkasm. Till och med våra beslutsfattare, som eljest är så förborgade i övertygelsen om sin egen gudomliga vishet, har slutligen insett att populasen inte varit mottaglig för propagandan. Som av en tillfällighet kommer då den nya historieskrivningen på modet. Nu heter det istället att invandringen behövs - och helst bör öka - på grund av att svenskarna inte gör tillräckligt många barn! Nu är det plötsligt den minskande nativiteten som tvingar oss att locka hit människor från världens alla hörn.

Makthavarna skriver alltså utan att skämmas om historien för att den ska gagna deras syften. Så när frågan väcks angående vem som förfalskar historien, kan vi konstatera att det inte är vi, förment "historielösa", nationalister! En annan sektor av etablissemanget är feminismen, som ofta och gärna anklagar oss nationalister för att vara kvinnoförtryckare. Feminismens historieskrivning känner vi väl till: Manssamhället har i alla tider motsatt sig kvinnors rätt till en egen sexualitet.

Manssamhället ignorerar helt kvinnors biologiska konstitution och bedriver medicinsk forskning enbart utifrån männens dito. Manssamhället lyssnar inte på kvinnors krav. Männen tar inget ansvar för barnbegränsning, utan lägger hela ansvaret på kvinnorna genom att tvinga dem att äta p-piller med alla dess skadliga biverkningar - och så vidare.

Men hur var det egentligen med p-pillrets tillkomst? Det lanserades på den svenska marknaden hösten 1964. Damp det ned från himlen, månntro? Nej, det kom som ett svar på kvinnornas krav! För det var kvinnorna som krävde rätten till sin egen sexualitet, vilket "manssamhället" uppenbarligen inte nekade dem. Härnäst krävde kvinnorna ett preventivmedel som de kunde hantera självständigt.

Läkemedels­industrin lyssnade på kvinnornas krav och forskade fram p-pillret (vilket näppeligen torde ha låtit sig göra utifrån männens biologiska konstitution). Idag är det feministerna som, när de snöpligen insett att p-pillret inte var någon kungsväg till Lyckoriket, skriver om historien för att den ska stämma överens med deras skildring av kvinnors elände. Och "manssamhället" lyssnar uppmärksamt och upphöjer lydigt den feministiska historieförfalskningen till officiell sanning.

Sålunda konstaterar vi än en gång att vem det än är som förnekar objektiva historiska fakta, så inte är det vi "kvinnoförtryckande" nationalister! Men historia handlar inte enbart om händelser och skeenden. Även språket, vårt gemensamma redskap för att beskriva verkligheten omkring oss, har sin historia. Och även denna historia kan förfalskas och förnekas. Det torde knappast förvåna att det är makthavarna, etablissemanget, som äger tolkningsföreträde när det gäller ordens betydelse.

Därför finner vi - återigen - att den officiella tolkningen väger tyngre än den objektiva. Några tydliga exempel på makthavarnas språkliga historieförfalskning finner vi i orden rasism, nazism och främlingsfientlighet. Dessa ords egentliga betydelse står att läsa i ordböckerna. Men vad hjälper det, när etablissemanget behöver misskrediterande beteckningar att fästa på sina meningsmotståndare.

Märk väl att makthavarnas förvrängning av ordens betydelse endast är partiell, såtillvida att man behåller ordens negativa klang men ändrar deras innehåll till att omfatta varje individ som är kritisk till makthavarnas politik. (Uttryckt i avancerade termer: man omvandlar ordens konnotation till deras denotation!) Den här sortens brutala våldtäkt på språket känner vi igen sedan förr. I det tidiga 50-talets USA var McCarthyismen en mental farsot som bedrev häxprocesser mot alla oliktänkande.

Dessa stämplades helt sonika som "kommunister", utan hänsyn tagen till om personerna ifråga verkligen var kommunister eller ej. Och under medeltiden brände den spanska inkvisitionen vetenskapliga nytänkare på bål under förevändningen att de var "antikrist". Historien tycks alltså upprepa sig - inte minst genom att den ständigt förfalskas. Men vem är det som oftast förfalskar, opposition eller etablissemang? Fundera på det, gott folk!

Greger Thulin