Djurens Historia & utveckling

Ända sedan Tellus skapades för omkring 5000 miljoner år sedan har enorma förändringar ägt rum. Dom första organismer som som åt sin första föda här på jorden hade sitt hem i dem djupa haven för omkring 4 miljarder år sedan. Dom skapades av aminosyror och andra organiska ämnen med hjälp av blixtar och UV- strålning. Det som skapades var molekyler.

Molekylerna blev större och större och och utvecklade proteiner och DNA. Molekylerna blev till slut så utvecklade att dem kunde kopiera sig själva. Dom hade utveklat ett enkelt sätt att fortplanta sig på. De ämnen som behövdes för att molekylen skulle kunna fortleva samlades in och omgavs av en tunn hinna - cellmembranet. Dessa simpla celler var urceller starten för en biologisk utveckling. Haven var nu fyllda av molekyler som utveklades.

Efter en rad genetiska förändringar så skapades en enkel bakterie. En bakterie utan cellkärna som livnärde sig på energirika molekyler. För omkring 2500 miljoner år sedan så bildades dom första organismerna som använder solljuset som energi. Det var Cyanobakterierna. Dom blå gröna algerna använde fotosyntesen och konsumerade därför koldioxid och producerade syre. Nu för 1500 miljoner år sedan har skyddande Ozonskikt bildats som filtrerar bort den skadliga UV-strålningen från solen. Uv-strålningen hindrade organismerna från att växa och var därför ett hinder i deras utveckling. Tack vare den och den ökade mängden syre så har det nu utvecklats encelliga alger men cellkärna, klorofyllkorn och mitokondrier. Nu börjar ett mycket givande samarbete mellan de tre, klorofyllkornet producerar energirikt bränsle och byggmaterial och mitokondrien sköter energiomsätningen. Den har först nu blivit en (organism). Den har fått en ämnesomsätning, rörelseförmåga och ett sätt kunna fortplana sig på.

För ca 500 miljoner år sedan har dom flercellig grönalgerna gått upp på land. Dom första landväxterna var enkla sporväxter såsom ormbunker.

För 200 miljoner år sedan stiger de första ryggradsdjuren upp, groddjuren. Groddjuren tros ha utvecklats från en grupp kvastfeningar. Groddjuren var fyrfotade och var väldigt dåligt utveklade för ett liv på land. Dom var beroende av en hög luftfuktighet. Alla var bundna till vattnet främst för att ej torka ut, men också för sin fortplantning ägde rum där. Dom är fortfarande väldigt dåligt utvecklade för ett liv på land men däremot har dom utvecklats så att de bättre klara av att både klara sig på land och vattnet. Dom dåliga egenskaper som gjorde att de gamla groddjuren utvecklades till dom nya grenarna Salamnder och grodor har levt kvar än idag. Större och bättre anpassade djur utvecklade och deras avkommor blev ännu bättre anpassade. Detta kallade Darwin naturligt urval ("survival of the fittest"). Vad Darwin menar med det är ett snabbfotad rovdjur jagar på den östafrikanska savannen en Zebra som springer lite fortare än de andra att överleva och till sin avkomma överlämna de gener som ger snabbhet. Den långsammare Zebran blir rovdjursföda.

Men ingen kan vara "bäst anpassad" för evigt. Förhållandena på vår jord har ständigt förändrats. Fortfarande pågår hela tiden förändringar, som en människa under sin korta livstid har svårt att märka. Miljöns förändringar är en av evolutionens främsta drivkrafter. Den gör ständigt nya anpassningar nödvändiga. Många individer med olika egenskaper krävs för att kunna anpassa sig till förändringar i miljön. Annars dör arten ut.

De som dör blir fossiler.

Fossil är latin och betyder uppgrävd. En fossil är ett bevis på en biologisk utveckling. Fossiler bildas då ett djur bäddas in i sand, gyttja eller något annat tätande material. Fler lager läggs uppe på och skapar tryck. Ofta förmultnar djurets vävnader och ersätts med sand. Tack vare det kraftiga trycket som ligger på så blir materialet som en gjut form som bevarar djurets skelett. När till slut erosionen har tagit bort det mesta av det påliggande materialet så blottläges gjutformen och man får ett välbevarat skelett och kontur form av djuret. Den äldsta fossil vi känner till idag kommer från Grönlands berggrund och är 3 500 milj år gamla. men alla fossiler behöver inte vara döda. Det finns levande fossiler. Ett levande fossil är en organism som har varit oförändrad under miljontalsår.

ex. på levande fossiler är!

kvastfeningen (Crossopterygii)

Kvasffeningen är en rovfisk som lever på stort djup (400-1 000 m) i Indiska oceanen. Kvastfeningen var den fisk som utvecklades till de första groddjuren. Kvastfeningens fenor med "köttiga" skaft har utvecklats under miljontals år till fram och bakben hos groddjur, kräldjur, fåglar och däggdjur.

Kvastfeningsfiskarna hade sin största utbredning under devonperioden och ansågs länge ha dött ut under kritperioden för 70-80 milj år sedan. 1938 gjordes däremot en betydande upptäckt utanför Sydafrikas sydspets ett fynd som blev en världssensation: man fick med en trål på ca 75 m djup upp en levande kvastfeningsfisk. Fisken var 1,5 m lång och fick namnet Latimeria chalumnae. Man har kallat kvastfeningen ett "levande fossil", eftersom den lever kvar nästan oförändrad sedan 350 miljoner år, medan dess närmaste släktingar har dött ut.

Armfotingar brakiopoder; Brachiopoda

Armfotingen är ett ryggradslöst djur som lever i havet. Den har två skal, ett övre och ett undre, samt två tentakler. Armfotingar fanns redan under kambrium och är viktiga ledfossil; över 30 000 arter har beskrivits. Omkr 260 arter lever kvar, därav några i Norden. Ett ännu äldre "levande fossil" är armfotingen. Den hade nära släktingar som levde för 450 miljoner år sedan. Armfotingen anses tillhöra den äldsta djurgruppen bland nu levande djur.

Luis Alvarez Dinosauier teori

En teori går ut på att en stor meteorit eller en svärm med kometer med enorma massor träffade jorden med en enorm hastighet. Nobelpristagaren i fysik Luis Alvarez, en ledande förespråkare för den teorin, har observerat att på många håll i världen finns en metall som kallas iridium, den metallen har hittats i stenlagren från tiden då dinosaurierna dog ut. Iridium är sällsynt på jordytan, men finns i jordens inre. Vid vulkanism kan det komma upp till ytan och frigöras. Iridium är också en vanlig metall utanför vår planet. Så t.ex. en komet med enormmassa kan till 85% bestå av Iridium. Om de rikliga förekomsterna av iridium kommer från en meteorit måste den ha varit minst tio kilometer i diameter, ungefär lika stor som Mount Everest. Om en sådan meteorit träffar jorden med 145000 kilometer så bildas ett otroligt tryck på jorde. En enorm krater kommer bildas och partiklar från kometen och från marken kommer kastas upp i luften och landa på enorma avstånd. Himmlen kommer också täckas av ett enormt dammoln som kommer skymma solens livsgivande strålar. Detta kallas med andra ord Nucleär vinter. Utan tillräckligt mycket solljus så försvinner den nödvändighet för växternas överlevnad men också en enorm kyla och mörker kommer läggas över jorden. Detta kommer bidra till att växterna dör, djuren svälter ihjäl. Då försvinner grunden till vår levnad. Kanske dog inte allt liv. Några frön låg kanske i jorden och väntade på att solljuset skulle återkomma. Några djur överlevde antagligen också en tid genom att äta kadavren efter andra djur. Kratern efter en så stor meteor måste vara enorm. Var är den i så fall? Den stora kratern på Yucatan-halvön i Mexiko och Mexikanska golfen har rätt storlek. Trots att de flesta synliga rester av den är borta har den uppmätts till mellan 180 och 300 kilometer i diameter. Det innebär att meteoren skulle ha varit mellan åtta och 16 kilometer i diameter.

Kraftiga klimat förändringar! En orsak till att Dinosauriernas död kan vara att det skedde en kraftig klimatförändring. Hur detta skulle ha skett vet man inte. En teori är att polerna förskjöts. En annan är att det blev en enorm vulkanisk aktivitet som bildade en nucleärvinter. Eller skapade en sån enorm värme att polerna smälte lade jorden under vatten. Den sista teorin är att under en längre tid så var temperaturen låg. Till slut när temperaturen var låg tillräckligt länge så bröt en ny istid ut. Alla dom här teorierna är möjliga. Det finns inte bevis för alla förutom att dom samtliga skulle leda till sama sak utrotning av dinosaurierna.

Färdigheten att kunna döda är livsviktig och välutveklad hos alla rovdjur. Många djur har lärt sig speciella tekniker när dom ska skaffa föda.
Ex. Späckhuggaren. Späckhuggarna arbetar i par när de ska skaffa föda. Dom två späckhuggarna börjar simma i cirklar runt ett bestämt fiskstim. Fiskarna skyddar sig då genom att samla sig på ett ställe. När Späckhuggarna lyckats tränga ihop fiskarna så börjar dom slå med stjärtarna mot centrum i fiskstimmet. Tack vare den kraftiga trycket som uppstår så slås fisken medvetslös och flyter upp till ytan. Man kan säga att Späckhuggarna har samma effekt som en dynamitgubbe i ett fiskstim.

Kungsörnen är en fågel som har en kraftiga klomuskler. Örnen har väldigt skarpa ögon som vid jakt kommer väl till pass. Kungsörnen jagar så, att den svävar en bit ovanför vattenytan. När örnen får syn på en fisk, stallar den och fångar fisken med klorna.

Lejon är mycket lika med dåtidens velociraptor. Velociraptorn jagar i flock. En väcker uppmärksamhet när de andra anfaller från sidan. Deras kraft ligger i deras otroliga muskler och deras otroliga samarbete.

Flodhästar idag är väligt liknar mycket Triceratops. Triceratops är ett väldigt kraftig djur som håller sig till våta betesmarker och håller sitt revir. De är både väldigt klumpiga och har förstor kroppsmassa och har genom åren behövt utveckla ett sätt för att försvara sig mot rovdjur. Så det är nog naturens egna sätt att bestämma att de blev gräsätare som är mycket lika med dagens Flodhästar.
En krkodil har också en väldig avancerad teknik. Tack vare dom upphöja ögonen och näsborarn kan en krokodil ligga helt under vatten med endast ögonnen och näsborarna vid vatten ytan. Krokodilen jagar på det sätt att den ligger i undervattensläge vid vattenhål. När gnuer eller andra djur ska ned till vattnet och dricka så syns inte krokodilen förän den öppnar munnen. Dår har krokodilen sitt byte för att sedan snabbt kunna ta upp födan så dränkar han byttet genom att sjunka ned till boten med byttet mellan käftarna.
Dagens Delfiner påminner mycket om dåtidens Fisködlor. De hade en smal och uttänjd kropp. De hade kraftiga fenor, en ryggfena och en fiskliknande stjärt. Likheten förutom allt det här var käkarna. Fisködlan hade en utdragen nos med kraftiga tänder. Inte för att äta utan för att kunna hålla kvar bytet. De fick sin föda på så sätt att de tack vare sin välformade kropp kunde komma upp i väldigt höga hastigheter och röra sig ljudlöst genom vattnet. På så sätt kunde dom snabbt bita tag i bytet med nosen och sedan svälja det.

Grodor har också en väldigt speciell jaktteknik. Dom har klibbiga tungor som är fästa längst fram i munnen. när sedan en fluga är inon räckhåll (15 cm) så spottar dom ut tungan som flugan klibbas fast på. Då är det bara att suga tillbaka tungan och njuta av måltiden.

Nutidens Fladdermöss är väldigt lik med dåtidens Flygödlor. EX: Pterandon. Likheten låg i vingen. När flygölorna spände vingen så väklades hud ut.
Under dom stora ödlornas tid fanns det majestätiska flygare. Stora segelflygare som seglade fram på en stor utspänd hudflik. Nuförtiden har vi stora örnar med fina fjädrar som håller dom uppe i luften.
Det har både funnits och finns flygare inom däggdjuren, kräldjuren och fåglarna. De dåtida kräldjuren var stora segelflygare som liknade mycket dagens fladdermöss. Nu har vi vissa kräldjur som utvecklat fram ett annorlunda sätt att fånga föda. Det finns ex. en segelflygande orm, Som spänner ut revbenen och därför skinnet också på vilket det är fastsatt långa breda fjäll. När den spänner ut de här så kan den för ett ögonblik segelflyga. Dagens fåglar härstamar från små dinosaurier som utvecklade små fjäll. De jagade i träden och utvecklades därför ett par små vingar. I början var det mest till att säkert kunna flyga ned till marken, men sedan blev de lättare och deras skelet och muskälatur förändrades. Dagens fåglar har fått finare fjädrar. De har tappat sina tänder som också härstammade från flygödlan. De har också blivit lättare så att de kan hålla sig längre i luften.
Fladdermössen är otroliga jägare. Men några saker som de utvecklat är tänderna och klorna, Så att dom kan få ett tag om bytet i jakten. Antingen kan de hålla i den med klorna eller med munnen. Fladdermössen är rovdjur. Ibland kan de få byten som är en bit större än dem själva även om detta inte händer så ofta så komer tänderna väl tillpass. Deras skinn som är placer mellan armen och kroppen har blivit större, tack vare att armen har blivit smalare och längre.