HÅKON ALEXANDERS FÖDELSE

Vi fick lite extra uppföljning under denna graviditeten då vi hade förlorat Tobias året innan. Han dog i magen i grav.vecka 42. Detta gjorde mig självklart extra orolig under graviditeten och de sista fyra veckorna gick jag till kontroll hos överläkaren på förlossningen. När jag var i vecka 38 kollade han hur stor Alexander var, och uppskattade han till 4,3 kilo. Han hade veckan innan ligget eller rättare sagt, stått i magen, och det blev då gjort en vändning. Efter en timme hade han vändt sig igen till stående. Han var fortfarande mycket livlig i vecka 38, och med tanke på hur stor han var och att jag förlorade Tobias, beslutade läkaren att sätte igång mig. Jag fick besked om att komma tillbaks söndag 20. December på kvällen. Detta var torsdagen innan och både min man och jag grät floder av glädje. Äntligen var väntan över, och barnet levde fortfarande. Fredag 18. December jobbade jag min sista dag på jobbet, och på kvällen var det julbord. Det kändes jättekonstigt att säga till dom att på måndag skall jag ha barn. Lördag förmiddag åkte min man och jag ned på stan och hyrde en bilbarnstol och tog en fika på stan. Där såg jag ett par med en liten nyfödd som skrek, och jag började böla igen. Jag kunde fortfarande inte fatta att det skulle gå bra denna gången. Lördag kväll blev min man sjuk, och fick feber. Panik, jag ville inte föda själv. Hela söndagen låg min man och svettades, han kanske var så nervös??? Söndag kl. 1730: Hjääälp vi hade ingen batteri i kameran. Full fart ner på stan med min stora mage och fick tag i batteri. Fördelen med att vänta barn i förjulstiden, alla affärer var öppna på söndagen. Sedan åkte vi till Tobias grav och tände ljus och berättade att nu skulle han bli storebror, sen grät jag igen. Nu åkte vi till en mack och köpte cola, choklad och lite tidningar, sedan bar det iväg till lasarettet. Känslorna tog överhand igen, alla tankar gick ett år tillbaks och hur vi då åkte med samma förväntningar till förlossningen. Vi kom upp till förlossningen och ringde på. En undersköterska tog emot oss och undrade varför jag skulle läggas in. Jag fick förklara att jag skulle sättes igång på morgonen, och hon undrade varför det. Jag berättade att det var pga att vi hade förlorat ett barn förra året, då försvann hon fort och efter det hade hon läst igenom våra papper och bemötte oss lite bättre. Vid 21.00 tiden känner jag att jag vill sova så tiden kan gå lite fortare, och 21.30 sover jag redan. Min man ligger febrig i sängen bredvid och knaprar alvedon. Dagen D 21. December. Får lavemang och de sätter dropp klockan 0900. Och jag börjar min vandring i korridoren. Har redan lite egna sammandragningar, men inga som gör riktigt ont. Droppet har vid 11-tiden ökat till 120ml/tim, och jag har sammandragningar med ca 3-4 minuters intervall. Går fortfarande runt i korridoren och tycker det tar alldeles för lång tid. Har inte ont en gång. Börjar undra om det skall komma något barn idag. (Är känt för mitt dåliga tålamod). Är nu öppen 2 cm, och vattnet har inte gått. Klockan 12.00 kommer överläkaren och tår hål på hinnorna. Det rinner ut mycket fostervatten, och läkaren sätter en skalpelektrod på Alexander. Jag tycker så synd om honom, de får hålla honom i nacken genom min mage, för han ligger inte still. De skämtar om att han kanske försöker att vända sig igen. De hade inte varit med om en så livlig krabat, det var knappt möjligt att mäta ctg på honom. Det känns så himla skönt att se hans hjärtfrekvens, han lever fortfarande. Jag har svårt för att tro att jag skall föda ett levande barn. Droppet sänks nu till 30ml/tim. Jag får på mig blöjor och min man skrattar när värkerna kommer, för då stiger vattenståndet i mina trosor. Det kommer så mycket vatten att det inte hinner rinna undan. Är skitskraj för att resa mig och gå ut i korridoren. Tänk om det fortsätter rinna efter benen. Men det går bra och jag fortsätter mina promenader. Kl. 14.30 har jag täta sammandragningar, och det forsar fortfarande fostervatten. Skall det inte snart hända något, inte gör det speciellt ont heller och jag fortsätter mina promenader. Visst får jag stanna när värkerna kommer, men de gör inte olidligt ont. Min härliga barnmorska, som var med när Tobias föddes, kommer och tar över. Hon höjer droppet till 60 ml/tim. Min man ringer till släkten och säger att allt är bra, men att det lär ta ett tag innan det händer något. Alla är ju så oroliga att något skall gå fel denna gången också. Kl. 15.30 går jag fortfarande runt på avdelningen och droppet höjs till 90 ml/tim. Jag undrar om det inte skall göra mer ont. Min man passar på att sova och jag läser lite i tidningarna och tittar på TV, men har svårt att koncentrera mig. Jag måste lägga mig i sängen för de skall köra CTG-registrering. Jag ligger i sängen tillkopplat apparaten och nu börjar det kännas. Vid 1600 får jag lustgasen, min kära vän. Och min man och jag tävlar om att säga till när det är dags för nästa värk. Jag vinner hela tiden, till min mans förträt. Kl. 1700 säger jag till min man att nu gör det ont. Du får ringa på BM och säga att jag vill ha något starkare mot smärtorna. Hon kommer och kollar att jag nu är öppen 6 cm och droppet stängs av. Nu händer det saker och jag andas häftigt med lustgas. Ibland yrar jag och pratar om Tobias. Jag säger att jag är så ledsen pga honom, och sorgen kommer med full fart tillbaks. Allt är så likt som den gången just nu. BM hinner inte ge mig någon annan smärtlindring, jag har kommit för långt. Hon säger att jag skall säga till när det känns som om jag måste bajsa. Det tar bara någon minut för jag vrålar ut :"Jag måste bajsa", och i full fart läggs jag över på förlossningsbänken. Kl. är 17.45 när krystvärkerna kommer och barnmorskan ber mig hålla igen. Vad då hålla igen??? Jag styr ingenting just då, här är det kroppen som bestämmer och den har bestämt att här skall det födas barn. 17.53 kommer Alexander till världen. Men vad tyst det är. Jag bara frågar stilla:" Är han död? Är han död?" BM lugnar mig och säger att han lever och att det är en stor, fin gosse. Han hade fått navelsträngen runt halsen och fördi det gick så fort när han kom ut hade den dragits åt runt halsen hans. Han var alldeles blå när han lades på min mage, och så lik sin storebror Tobias. Jag bara låg och tittade förundrat på honom och undrade om det med Tobias bara var en dröm, jag kunde inte fatta att det var en ny liten gosse som låg hos mig. Jag syddes lite och andades igen lite lustgas, och fick tillbaks min lilla pojke. Vilken lycka!!