|
Giraffen lever i flockar om upp till 50 djur, men det är inte
ovanligt att individer ger sig iväg på egen hand eller
byter flock. De har inga revir, men håller sig inom samma områden.
Den normala livslängden är ungefär 10 år, men
vissa giraffer kan bli mer än 25 år gamla.
Kalvarna föds en åt gången efter ca 14 månaders
dräktighet. Giraffhonorna föder sina ungar stående,
vilket innebär att det nyfödda fölet faller en dryg
meter ner i marken, men det hämtar sig snabbt och kan stå
upp efter ungefär en kvart. Redan efter några dagar börjar
fölet äta blad och gräs, men de diar i upp till ett
år. De första månaderna efter att de fötts får
fölen inte följa med resten av flocken ut på öppen
mark. De vaktas ofta av en hona, men lämnas också ibland
ensamma om sikten är god.
Giraffer äter framför allt blad och skott, men kan också
äta frukt, frön och blommor. I fångenskap kan de även
beta gräs. De betar då i liggande ställning.
Giraffer ägnar upp till 20 timmar per dygn åt att äta
och idissla. De äter framför allt på morgonen och
kvällen/natten, och idisslar resten av tiden. När de idisslar
ligger de ofta ner med benen ihopvikta under kroppen. De vilar med
sträckt hals, men under de korta sovperioderna (ungefär
fem minuter åt gången) vilar de huvudet mot bakdelen.
Giraffer sover inte mer än en halvtimma per dygn.
En fullvuxen hane kan bli upp till 5,3 meter från hovarna till
hornspetsarna. Honorna blir ungefär en meter kortare. Giraffer
är passgångare, och till skillnad från de flesta
djur skjuter de ifrån med frambenen när de springer och
har därför ett kraftigt "axelparti". De kan komma
upp i nästan 50 km/tim.
Det mest utmärkande draget för giraffen är förstås
den långa halsen. Den har, liksom alla andra däggdjur,
bara sju halskotor, men varje kota är ca 25 cm lång. De
plötsliga blodtrycksförändringar som skulle kunna inträffa
när giraffen sänker huvudet förhindras av ett system
av klaffar i halsens vener, som hindrar blodet från att rinna
tillbaka till huvudet. Halsen gör att giraffen kan beta blad
ur trädkronorna på en nivå som inga andra djur når.
Maten fördelas också mellan hanar och honor genom att hanar
äter med sträckt huvud, och honor äter längre
ner med böjt huvud. Men den främsta anledningen till giraffens
hals den "halsbrottning" som avgör vilken hane som
får flest honor. Halsbrottningen verkar vara framför allt
rituell, och det är ovanligt att någon skadas.
Svansen blir 80-100 cm och avslutas med en meterlång tageltofs,
där varje hår är 10 till 20 gånger tjockare
än människohår. Den är förstås mycket
effektiv för att hålla insekter borta.
Giraffens horn är unika genom att de är försedda med
pälsklädd hud och avslutas med en svart hårtofs. När
de blir äldre får särskilt tjurar kraftiga benpålagringar
runt kraniet, och dessa uppfattas ibland som extra horn.
Hörntänderna har två eller tre flikar och används
för att repa blad från kvistar. Tungan är svart, mycket
rörlig, okänslig för taggar och kan sträckas ut
nästan en halvmeter.
Giraffens mönster är lika unikt som människans tumavtryck,
och fungerar som kamoflage inne bland träd och buskar.
|
