|
Sveriges kanske minst spelade hornkonsert skrevs i maj 1751 av den från
Tyskland invandrade kompositören Hinrich Philip Johnsen, något uruppförande vet
vi inget om och inte heller bakgrunden till musiken. I kanske två hundra år
låg konserten i dvala, för att under 1900-talet återupptäckas och under
2000-talet göras tillgängligt för var musiker. Något om Hinrich Philip Johnsens liv. Hinrich
Philip Johnsen föddes troligen i
Tyskland år 1716, där han fick en gedigen utbildning i kontrapunkt och
orgelspel. Han frilansade sedan ett par år som orgelvirtuos innan han
tillträdde sin tjänst som klaverist i Adolf Fredriks privata kapell. Fredrik
I hade inte lämnat någon tronföljare efter sig och hovets blickar föll på
tyska Holstein-Gottorp, där Adolf Fredrik var hertig. Adolf Fredrik blev
erbjuden den svenska kungatronen och med honom följde kapellet och därmed
Hinrich Philip Johnsen. Från och med att Hinrich Philip Johnsen flyttar till
Sverige (1744) blir källorna mer övertygande, vår kunskap om hans år i
Tyskland är mycket liten. Hinrich
Philip Johnsen kommer till Sverige vid helt rätt tid; den gamle
hovkapellmästaren Johan Helmich Roman vistades allt mindre i Stockholm på
grund av sin ålder, cancer och tilltagande dövhet. Hinrich Philip Johnsen
blir därmed inte bara organist i Klara församling (1745), utan snart också
Drottning Lovisa Ulrikas privata lärare i generalbas[1]
och får uppdrag som kanske annars skulle falla på Romans lott. År 1754
gifte sig Hinrich Philip Johnsen med Margareta Charlotta Mejer och de fick
fyra barn, varav de två pojkarna Lorentz Rudolph Johnsen och Justus Hinrich
Johnsen nådde vuxen ålder. Opera
och teatertrupper från kontinenten besökte Sverige och det nysvenska
kungaparet, vilka hade med sig ett passionerat intresse för musikteater från
Tyskland och Hinrich Philip Johnsens intryck blev säkert många. Trots att
Hinrich Philip Johnsen visat sin duglighet i att skriva opera hemma i
Tyskland[2]
föll inte lotten på honom att överta den regelbundna operaverksamheten; den
posten fick italienaren Francesco Antonio Uttini med sin operatrupp. 1763
blev dock Hinrich Philip Johnsen ledare för musiken vid den franska teatern,
där franska sångspel, opéra comique, framfördes. Johnsen
blev en mycket populär lärare och undervisade runt 30 elever i orgel och
bland dem stråkkvartett-pionjären Johan Wikmansson. Vidare uppskattades
Hinrich Philip Johnsen för sin orgelimprovisation och kontrapunktik men som
kompositör möttes han nog svalt. Produktionen är inte så omfattande och
endast ett fåtal verk gavs ut i tryck under han livstid. Enligt
Sankta Claras dödsbok dog Hinrich Philip Johnsen den tolfte april 1779 och av
hans bouppteckning att döma dog han även med samtidens ögon fattig.
Värdeföremålen var få och garderoben mager. Det var
under våren 1751 som hornkonserten kom till, raskt efter dubbelkonserten för
två fagotter som skrevs i april. Två udda verk, ett i april och ett maj samma
år. Vad kan ha hänt denna vår som inspirerat Hinrich Philip Johnsen att
skriva två så osäkra verk? Vi vet inget. Några källor tycks inte finnas
bevarade så endast spekulationer återstår. En idé är att ryktet nådde Hinrich
Philip Johnsen att ett gästande opera- eller teatersällskap skulle komma till
Stockholm och därmed skickliga musiker. Kunde han locka någon musiker att
stanna om han dedicerade en konsert till honom? Verket:
Concerto per un Corno Kunskapen
och forskningen kring verket är mager och mycket handlar om rena
spekulationer. Då hornistens repertoar från epoken är högst begränsad och
verken går att räkna på en(?) hand är detta ett värdefullt tillskott, ett
verk som är jämförbart med Telemanns D-dur konsert, Quantz Ess-dur konsert
eller Försters båda konserter i Ess-dur. Titelsidans
text lyder "Concerto per un Corno di H. P. Johnsen ultimo maj
1751", verket omfattar tre satser: (utan beteckning
[Allegro])-Adagio-Vivace. I Lunds Universitets Bibliotek har verket
katalogbeteckning LUB Saml Wenster: J 22 Autograf. Partituret har 10 sidor
med sättningen [cor, vl I, vl II vla, b]. Inga instrument är dock
specificerade i partituret. [Allegro].
Första satsen har en frisk men stram karaktär där öppningstreklangen avlöses
av punkterad rytmik och trioler vilket ger en flödande och framåtsträvande
känsla. Solohornets fanfartematik avlöses av kantalena stråkar. Temana växlar
och horn och stråkar leker med temana, för att i första satsens avslutande
A-del åter enas om avslutning. Adagio.
Om första satsen var stram men frisk, karaktäriseras andra satsen bäst av
högstämdhet, där skirhet och tyngd konkurrerar om samma scen. Satsen inleds
unisont i orkestern, för att sedan fortsätta i en enkel kontrapunktik, där
det skira sidotemat så småningom ger plats åt solohornet. Mot slutet avbryts
ett fragment av huvudtemat, för att ge plats åt solistens kadens. Sidotemat
följer, för att sedan avsluta satsen. Vivace.
En virvlande sats där solohornet får bekänna färg. Förekomsten av noterade e3
är kanske inte ymnig men de som finns ger hornisten viss respekt(?) för
satsen. Likt de övriga satserna handlar det om en enkel melodik byggd på
treklangen och skalan. Dels det snabba tempot, dels de små utvikningarna och
den enkla melodiken ger en "liten och söt" karaktär åt satsen. Solohornistens
jobb blir drygt i konserten då inte bara solostämman är krävande med långa
fraser, stora intervaller och hög tessatura, utan solisten tycks även
förväntas spela i tuttipartierna; ett jobb som stundom är lika krävande som
solopartierna. Att lös g-sträng används flitigt av violinerna tyder på att
Johnsen inte tycks önskat några oboer eller en fagott som skulle spela
unisont med stråket, vilket annars var praxis från tiden[3].
Detta gör det i sin tur svårt att motivera användandet av en särskild
tuttihornist vid framförande. Detta speciellt då hornisterna aldrig verkade
ensamma utan i par. Alternativet
skulle vara att enligt tidens praxis dubblera violinerna med oboer och
antingen lägga upp för låga partier en oktav eller helt skriva om dessa
partier. En fagott brukar då spela med basarna, två horn, varav en spelar
solistens tuttipartier och den andra stämman måste utarbetas från grunden. Om
denna sättning väljs, måste frågan ställas om den verkligen följer tidens
praxis. Svaret borde bli "nej". Så stora sättningar kom snart att
användas men ännu är tiden för ung för att ett soloinstrument skulle
beledsagas av detta stora uppbåd. Jag är rädd att solisten antingen måste
bita i det sura äpplet och välja att spela även tuttipartierna, eller helt
enkelt pausera. Som avslutning Hinrich
Philip Johnsens verk "Concerto per un Corno" finns att åtnjuta på
CD:n "Grace and Beuty, Swedish music from 1700 and 1900", där
Gunnar Wennberg är solist med National Museets kammarorkester och Claude Génetay
dirigent. Skivnummer är ARTE CD 7117. Noterna är utgivna på notförlaget
Ateljé Sinnebilden där solostämma och pianoreduktion finns att köpa.
Orkestermaterial finns att hyra. Konstruktiva synpunkter och kompletteringar till denna artikel tar jag gärna emot, allt för att försöka reda ut begreppen kring Sveriges första hornkonsert. Källor Nordenfelt-Åberg / Eppstein: Hinrich Philip Johnsen. ISBN
91-85428-26-4 Martin Tegen /
Nordenfelt-Åberg: Booklet till PRCD 9088 Hinrich Philip Johnsen: Concerto per un Corno
(autograf) Eric
Wahlsteen, Lunnevad i april 2001 |