De riktigt dåliga Dylan- kvällarna är inte över

Oj, vilken besvikelse.
På senare år har jag tvärsäkert hävdat att tiden är över då Bob Dylan
ibland spårat ur och gör riktigt dåliga shower. Visserligen har hans form
skiftat något kväll från kväll även på sistone, men med ett bra band i
ryggen hade han lyckats bygga upp en aldrig sviktande grundstomme.
Well, jag hade fel. Ett nästan fullsatt Globen i går kväll fick uppleva att
det dessvärre fortfarande finns kvällar då Dylan tycks bli fullkomligt
bindgalet besatt av att förstöra sina egna sånger.
Jag har alltid försvarat - ja, hyllat - hans säregna röst och märkliga
sångstil. Fast i går sjöng Dylan sämre och mer oinspirerat än jag hört
honom göra på över tio år. Det som gjorde saken så mycket värre var att han
dessutom valde att framföra några av sina finaste och mest ordrika sånger.
Som "Masters of
war" och "Gates of Eden". Men framför allt den fantastiska Visions of Johanna".
Dylans framförande av den klassiska visan på Globen i går var inget annat
än ett kallblodigt mord. Okej , jag kan stå ut med om mannen inte är sugen
på att sjunga. Men gör då fler rockiga stompers som "Country pie" där orden
är få och inte betyder mycket. Notera att jag inte kritiserar hans märkliga
betoningar: sen över 20 år är vi vana vid att hans frasering är som ny
varje kväll. Men "Visions of Johanna" otydbart sluddrad som från en döende
i halsfluss - där går gränsen.
Första timmen rymde nio låtar och det fanns ljusglimtar, främst "Ballad of
a thin man", den hippa klassiska sågningen av de ohippa. Som kunde ses som
en kommentar till Polargalan ("somethings happening, but you don't know
what it is, do you, Mr Jones?").
Sen hände nåt. För ett kort tag. Den kostymklädde poeten gör sin senaste
sång och plötsligt är inte bara varje ord kristallklart, han sjunger
dessutom sången helt underbart och som om han menar den. Dessvärre kan
refrängen sitta som rubrik över det mesta som hänt tidigare under kvällen:
"I used to care - but things have changed".
Men han bryr sig också i nästa låt, "Not dark yet", en pärla från senaste
albumet. Nära, levande, svart - men oerhört vackert. Att sånt som "Like a
rolling stone" mest blir en elektrisk urblåsning är vi vana vid och kan stå
ut med - det rimmar med textens ton.
Men sen blir det kaos igen. Som i en perverst felbetonad "It ain't me babe"
med galet munspelsslut och sen klenoden "One too many mornings" som
görs till något som låter som en helt annan melodi (kan det vara "Trying
to get to heaven"?) Kallar vi det misslyckade experiment så är vi väldigt,
väldigt snälla.
Alltså: Även en riktigt dålig kväll bjuder Bob Dylan på glimtar av magi.
Men jag trodde att de riktigt dåliga kvällarna var över.

- Måns Ivarsson (Expressen 000519)


Helt rätt, Bob Dylan

"I've been trying to get as far away from myself as I can" sjunger Bob
Dylan i sin nyaste pärla "Things have changed". Och I måndags på
Polarpris-ceremonin gjorde han onekligen sitt bästa för att på sin höjd
vara fysiskt närvarande.
I Globen känns han betydligt mer komfortabel med situationen. Denne rockens
meste humörman är faktiskt avsevärt mer laddad i kväll än på treplusgiget i
Lund i lördags. Mycket tack vare ett starkare set, med monumentala låtar
som "Ballad of a thin man", "Not dark yet" och en lustfyllt rullande "It
ain't me, babe".
Dylan har dessutom den goda smaken att byta ut "Rainy day women" mot
"Maggie's farm". Vilken börjar kränga så vilt att den gode Bob både vickar
på höfterna och plockar fram det breda leendet. Dessutom får han till nåt
för Globen så ovanligt som riktigt bra ljud. Det delikata
trippelgitarrplockandet från Dylan, Larry Campbell och Charlie Sexton är
alldeles glasklart.
OK, när det vrids som värst på "Mr Tambourine man" blir det nästan ironi.
Den bluesrockigare sidan av bandet har fortfarande lite svårt att engagera.
Men det känns som radanmärkningar så fort Dylan släpper iväg ett nummer som
mörka, mäktiga "Love sick". Då behöver man knappast tänka efter två gånger
för att förstå att den här gubben är nåt alldeles oerhört all right.

- Håkan Steen (Aftonbladet 000519)


Vi ses snart, lille Bob

Detta är säkert en av de bästa konserter Dylan givit under sin turné. Och
då talar vi om konsert. Nu blir det rock and roll. Sitt ner! Det är
vakternas attityd. Då står jag längst fram vid scenen.
Gå och sätt dig på din plats, säger vakten. Det är allvar. Detta är inget
för folk som tror att de ska få vara med på en musikfest. Man blir lite
skrämd. Det är nära nog som på en flygplats i Globen. Visitering. Inga
kameror. Inte ens ett programblad finns att köpa. Man är utlämnad, ensam
och känner att nu du Dylan. Vad är detta?
I början är han så allvarlig att jag går ut ett tag. Jag träffar två killar
som står och hänger. Man kan inte riktigt ta in det, säger de. Men sen går
vi in. Han är allvarlig. Han är en bra sångare nu. Borta ärdet där hesa
pipiga. Det är en mogen man som sjunger.

Allt han upplevt finns i sångerna
Han är bäst i världen i sin genre som är hans egen. Tio över nio säger
Dylan plötsligt "Thank you". Då hoppar jag till. Han kan prata. Men han
pratar inte med publiken. Han har sjungit i 75 minuter. Han har musiker som
är suveräna. Tre gitarrister, en batterist. De är totalt samspelta. När det
blir instrumentbyte tonas ljuset ner något. Det är som scenbyte på teatern.
Det är så att Dylan nu är perfekt. Han står på höjden av sitt konstnärskap.
Den där virrpannan man mötte för flera decennier sedan har tagit sig ur
hasch och marijuanaångorna och arbetar seriöst med en enda sak.
Han vill förmedla sina dikter och sin musik till hela världen. Det är en
fin tradition. En kringresande trubadur, en som aldrig tröttnar. En del
cyniker säger att det får vara nog nu. Ska han aldrig sluta! Nej. Inte
förrän han blir sämre. Jag tror att han upptäcker det själv.
Vem som helst som är i Globen denna kväll måste få ett stort förtroende för
Dylan. Han blir möjligen en av mycket få artister som kommer att inse när
han börjar ta slut.
Sen kan man alltid tycka. Varför tillåter han ingen som helst
fotografering, inte ens i två minuter i början av första låten? Varför vill
han inte träffa en enda mänska? Jag tror han gör rätt även om det är trist
för oss i medierna. De som var i Globen i går och hörde Dylan upplevde hans
oerhörda koncentration.
Det är väl helt enkelt så att han bestämt sig för att han vill vara för sig
själv. Han har funnit sig i sitt öde - en människa som knappt kan gåut. En
person omringad av säkerhetspersoner.
Han är helt otillgänglig. Men det är egentligen en vanföreställning, för
han är tillgänglig. Allt han upplevt finns i sångerna och han åker runt
och sjunger dem för alla.
Jag träffar till exempel en ung kille som heter Jörgen Ek. Kan vara 20 år.
Han har åkt upp från Tranås. Det är fullt med unga människor. De som vet
att Dylan är i världsklass. De är inte specialister men de är musikaliska.
Efter konserten säger de att allt var hundra.

Han ler faktiskt en gång
Intill mig sitter en ung kille som önskar att Dylan ska sjunga Blowin' in
the Wind som extranummer. Det vill inte jag. Den tiden är förbi.
Sen när den egentliga konserten som tar exakt en timme och 55 minuter är
över, så sjunger Dylan ett enda extranummer: Blowin' in the Wind.
På min andra sida sitter en ung flicka som tycker att Dylan ser sur ut.
Man ser honom på en stor bildskärm så man kan iaktta att han inte ler
precis.
Men han ler faktiskt en gång, det är vid halv tio. Det börjar med att man
får se lite av hans tänder. Och så ler han. En gång.
Han är inte trött. Jag skulle tro att han helt enkelt tröttnat på en hel
del som följer med hans yrke. Han är inte precis insmickrande. Det är
ingen show. Hur mycket det än svänger. När han framför vissa ballader är
det tyst som i kyrkan. Publiken är helt stilla. De som ändå svänger en del
med armarna, de som nu släppts fram intill scenen tar ner sina händer. De
står där och lyssnar till en av de stora nutida konstnärerna.
Intensiteten i Dylans framförande smittar av sig. Även om folk inte
uttrycker sig så högtravande i allmänhet så tror jag att de flesta inser
att de är med om något märkligt.
Lars Forsell, poeten och akademiledamoten, har naturligtvis rätt när han
uttalar sig i ett tv-program om Bob Dylan. På frågan om Dylan kan komma
ifråga som Nobelpristagare i litteratur svarar Forssell: Självklart.

Tiderna har förändrats
Ovanför den här artikeln kan ni se en bild av mig själv och Bob Dylan. Den
är från 1966. Dylan röker och säger ingenting. Som ni ser. Men på den tiden
för mer än trettio år sedan pratade han som en kvarn, mässade om allting
och ingen sa emot. Jag var med ett par nätter när han satt med sina
närmaste och drack te och pratade. Mest om film.
Det var en snäll, begåvad kille. Men bräcklig. Så tunn. Ändå åt han som en
häst. Vi gick in i en mjölkaffär i Gamla stan och köpte sockerkaka med
russin i. Han stoppade i sig stora bitar. Vi gick omkring och turistade.
Jag vet. Den tiden är förbi. Allt har förändrats. Ni kan aldrig få mig att
säga att det var bättre förr. När Dylan skrev autografer och pratade med
små söta tjejer som hängde lite här och var.
Allt är annorlunda nu. På onsdag i nästa vecka fyller han 59. Han har
slutat snacka så förbannat mycket. Men tänk på en sak: Han sa Thank you.
Det var bra, lille Bob. Du kan komma tillbaka till oss. Ganska snart,
tycker jag

- Annette Kullenberg (Aftonbladet 000519)