Koncentrerad och närvarande Bob Dylan är lika bra nu som på 70-talet

Att Bob Dylan har fått en nytändning är uppenbart. Senaste skivan är hans
bästa sedan 70-talet och lördagskvällens framträdande på Brofästivalen i
Malmö följde i samma spår. Framför allt var han helt och fullt närvarande,
utan likhet med den vilsna figur i munkjacka som kommit att bli bilden av
Dylan på 90-talet. Han sjöng med en ny styrka, han spelade munspel med
sparsmakad omsorg, han till och med pratade med publiken och presenterade
sitt band.

För en artist som Bob Dylan, som har prövat sin publiks kärlek så hårt
genom åren, är det närmast sensationellt. Det är lätt att koppla
förändringen till förra sommaren, när Bob Dylan togs in på sjukhus för en
hjärtinfektion och var på gränsen till att dö. Men albumet "Time out of
mind", med sina djupsvarta sånger om livströtthet och åldrande, var redan
inspelat då. Så hela sanningen kan det inte vara. Och det albumet
dominerade knappast konserten. Bara två låtar spelades därifrån. Faktiskt
kunde man bli lite
irriterad på Dylan för att han spelade så få nya låtar. Det är första gången.

Paradoxalt nog spelade han också kortare än beräknat, trots den nyfunna
vitaliteten. För att fylla hålet i programmet fick efterföljande Weeping
Willows börja spela före utsatt tid. På Lollipopfestivalen för två år sen
var förhållandet det motsatta, då överskred han sin tilldelade tid med
nästan en hel timme. Fortfarande vill han inte göra det förväntade, det
står klart. Det märks också i hans fortsatta omtolkande av sina klassiker.
Fast nu ändrar han bara några av dem. Och de nya versionerna verkar
genomtänkta i förväg, som en mullrande "All along the watchtower" med drag
av Gun Club eller en närmast bisarrt utdragen "Positively 4th street".
Dessutom är han, som sagt, fullständigt närvarande när han sjunger dem.
Borta är det tunna, nasala väsandet som varit hans främsta uttryck på scen
under 90-talet. I stället utnyttjar han alla fasetter av sin säregna röst,
ända från viskning till skrik, och fraserar med omsorg, nästan som en
skådespelare.
Och plötsligt framstår rösten inte alls som begränsad. Klassisk skönsång är
den förvisso inte lämpad för, men där finns en imponerande rikedom i
uttrycket. Den fungerar till och med i stämsång ā la bluegrass, visar det
sig. Jag undrar om det kan ha med munspelsstativet att göra. Bob Dylan
förefaller nämligen ha skrotat det. I lördags dröjde det till åttonde låten
innan munspelet ens kom fram, och då höll han det i handen, vilket gjorde
att tonträffen förbättrades radikalt. Förmodligen är det bara en liten
detalj, men den pekar på något grundläggande. Nämligen koncentration. Att
göra en sak bra i stället för två saker hafsigt. Och en koncentrerad Bob
Dylan är fortfarande en kraft att räkna med.

- Nils Hansson (DN 980608)

När allt stämmer för Dylan
är det snudd på magi

Man undrar om den kutige mannen på scenen skall hålla ihop under en hel
konsert.
Hyn är gråvit, den silverfärgade Maverickkavajen med sammetskrage vittnar
om guldrushens sista dagar och bandet bakom honom skulle mycket väl platsa
hos Wim Wenders när han reste till Paris, Texas.
En knyck med höger ben får honom att se ut som gubbarna i Cocoon när de ska
skoja till det lite för sina pantertanter. Men här står han, en livs
levande legend som just genomgått en hjärtoperation och med sitt bästa
studioalbum på drygt 20 år i bagaget och räddar det riskfyllda projekt som
heter Brofästivalen.
Dylan, 57, ser inte så pigg ut men låter bättre än någonsin. Han har åter
hittat ett band värdigt att axla arvet efter den legendariska sättning som
backade honom under just namnet the Band. När allt stämmer för Dylan är det
snudd på magi. Det lät mycket bra vid Mölleplatsen i Malmö för ett par år
sedan. Det lät ännu bättre vid brofästet i går kväll. En spelning man
skulle vilja ha dokumenterad på en hemkörd pirat-CD.
Liksom förra gången har han Bucky Baxter på pedal steel/mandolin och Tony
Garnier på bas. Los Angeleslegenden David Kemper sitter in på trummor och
så har han en rotfast gitarrvirtuos vid namn Larry Campbell, en ung man som
fick flickorna att sucka och pojkarna att önska sig en Fender Telecaster.
Föreställningen öppnar med All along the watchtower, elektrisk folkrock och
prototypen för dagens No Depressionslynglar som drar fram i Mellanvästern.
På Dirt road blues från nya, Daniel Lanoisproducerade Time Out of Mind (där
större delen av det här bandet spelar) får vi under ledning av Kemper följa
med på en resa ner till Louisianas träskmarker. Från det lätta cajungunget
på plattan till tung New Orleansfunk i Little Feats anda när man nu följer
Mississippideltat söderut. När man nått sin kulmen byter man från den
amerikanska Söderns klassiska rock'n'rollsättning för att ikläda sig rollen
av Bob and The Mountain Boys. En akustisk avdelning som tar Dylan hela
vägen från Woody Guthrie och Dust Bowleran till Bill Monroe.
Don't think twice, Tangled up in blue (från Blood On The Tracks) och så
kvällens verkliga höjdpunkt, Forever Young. En Iåt där Baxter lämnar
mandolinen och åter sätter sig bakom sin pedal steel. Texterna är desamma
men det är på något sätt en ny låt Dylan levererar från scenen.

När man åter ikläder sig rollen av elektriska banditer på den lokala
saloonen böjar man med att göra en avstickare från Dirt Road till Highway
61 där han senare också möter Rainy Day Woman. Detta är amerikansk
populärmusik när den är som bäst. Endast Elvis och Sinatra är ikoner med
samma vokala status som Dylan. Det är stort och Totte Lundgren som
arrangerar festivalen ser så nöjd ut att vi redan nu vet att det blir en
Brofästival även nästa år.
7 000 jublar i publiken, Lotta Love är tillbaka i stan och ingen svensk
rockfestival kan i framtiden konkurrera med den som förlagts till Sibbarp
några hunda meter från den bro som skall förena Malmö med världen. En
bättre symbolisk bild än Dylan på scenen och den halvfärdiga bron i
bakgrunden kan jag inte hitta just nu. Malmö har till slut hamnat på den
internationella festivalkartan.

- Olle Berggren (Kvällsposten 980607)


Dylan och dansar och ler

För ett år sen var han så sjuk att han trodde han skulle få möta Elvis.
Sen släppte han en platta som lät som ett bittert farväl. Så kommer
legenden Dylan till Malmö - och dansar och ler.
Jag har bevittnat alla svenska Dylanbesök sen 1978 (det vill säga bara
missat ett, 1966). Jag har aldrig sett honom så glad och uppsluppen som på
festivalen vid brofästet i Malmö i går kväll. Han står där, i silvergrå Las
Vegas-kavaj och svarta byxor med revärer och - dansar. Det är som om han
just sett en gammal Elvis-rulle i turnébussen och nu vill härma. Han
ställer sig fräckt med särade ben, viftar med gitarrer och kastar sig sen
dramatiskt på huk. "There's a whole lotta shakin' goin' on" och det har vi
aldrig sagt om ett Dylanframträdande förr. Vad vi såg i går var en ypperlig
provkarta på genuin amerikansk folkmusik: med betoning på country och
blues. Men också - mest häpnadsväckande - ett plötsligt hopp till det
tidiga 1900-talets ragtime i "Don't think twice it's allright".
Bucky Baxters glada mandolinklink fick hela gräsmattan att gunga: kvällens
lyckligaste stund. Dylan själv har en obesvarad kärleksrelation till
elgitarren. Med tanke på hur länge mannen tränat solon inför publik är det
märkligt att han inte blivit bättre. Men med klyftig hjälp från ett
intuitivt kompband rockar Dylan bättre än på trettio år i bluesiga saker
som "Highway 61" och "Rainy day women". Nummer som "Tangled up in blue",
nya bluesiga "Cold iron bounds" och upprockade folkvisan "Pretty Peggy-O"
låter också strålande. Stora frågetecknet är "Positively 4th street", en av
rockens mest klassiska hatlåtar - som här görs i en mjuk countryversion.
Han bjuder tretton låtar på en dryg timme. Det handlar inte om någon
plötslig återkomst - det lät nästan lika bra på besöket för två år sen -
men kurvan fortsätter att peka i rätt riktning.
I går fick vi se en Bob Dylan som skakade knäna. Nästa gång vill vi se
honom twista.

- Måns Ivarsson (Expressen 980607)


Halvägs, Bob - till himlen
...men ibland trampar även mästaren snett

Han sjunger pä senaste plattan att han färsöker komma till himlen. Såna här
kvällar verkar det bitvis som han redan nått dit. Malmö får möta en Dylan i
fin form. Ta det för vad det är. En Dylan-konsert. Såna är aldrig så
enhetliga upplevelser att man kan presentera ett riktigt sammanfattande
intryck. Även de allra mest magiska kvällar trampar mästaren från Minnesota
då och då helt snett.
Men man kan i alla fall slå fast två positiva fakta från den här sekvensen
i mannens karriär.
1. Han är intresserad och angelägen. Han vill ge oss något. Så har det inte
alltid varit.
2. Han har ett fint band i ryggen. Bucky Baxter, Larry Campbell, Tony
Garnier och David Kemper är just den sortens musiker Dylan behöver, såna
som ger hans musik ett varmt, organiskt, gediget sväng.
Vad beträffar val och tolkningar av Iåtar blir det genast mer komplicerat.
I enlighet med teorin att sångerna aldrig blir färdiga utan ständigt
utvecklas och förändras leverar han ju nästan uteslutande helt omgjorda,
ofta knappt igenkännbara, versioner av sina låtar. Det kan leda till
praktiskt taget vad som helst. Den här kvällen blir exempelvis en oväntad
älskling som "Positively 4th street" en trött, sladdrig gäspning. "Silvio"
förvandlas till tråkig muskelrock. Och "Forever young" känns bara slarvig.
Men andra nummer lyser av storhet. Som en stenhård, löjligt svängig
"Highway 61 revisited". Som en majestätisk "Masters of war". Som en
spänstig, pigg "Don't think twice, it's alright". Och som en djupt svärtad
"Lovesick".
Synd att han inte plockar mer från senaste albumet, "Time out of mind". När
jag såg honom i New York i vintras utgjorde det materialet självklar
grundbult i en mycket intim och stark förestäIlning. Låt oss hoppas på mer
av det svarta guldet i Globen på tisdag.

- Per Bjurman (Aftonbladet 980607)