Det här var en rysare, Dylan

Ingen kväll med Bob Dylan är den andra lik. Det är hans styrka och hans
svaghet. Humöret styr både Iåtval och utspel och klassiska kvällar blandas
med axelryckningar. I går hamnade han mittemellan.
Det måste vara både fenomenalt kul och oerhört krävande att spela med Bob
Dylan. Han ändrar hela tiden, på såväl setlistorna som versionerna av sina
låtar, och det gäller att hänga med i svängarna.
Ni som läste Bjurmans recension av Europapremiären i Zürich förra helgen
ska veta att det hunnit hända en del under veckan och studerar man
setlistor från andra gig på turnén kan det bara konstateras att allt, eller
i alla fall en hel del, kan vara annorlunda i Göteborg redan i kväll.
Så det faktum att jag, precis som gode kollegan Per, kan tycka att det var
lite mer glöd och spänst och stadga i den show som gästade Sverige för två
år sedan ska ni ta med en viss nypa salt. Alla har sin egen Dylan och det
är således lätt att bli besviken. Det oförutsägbara torde också vara det
som gör att det ändå ofta låter så vitalt och levande om låtskrivarnas
låtskrivare och hans slipade band.
Det uppstår ett sofistikerat, subtilt sjävsväng i det countryplonkiga
Stratocaster-plockandet på tre gitarrer som ofta är väldigt läckert och
synnerligen effektivt.
Och det är inga problem att rada upp rysare. Den snyggt lågmälda öppningen
med "Roving gambler", en värdig, laddad "Masters of war", nya singelbomben
"Things have changed" och suggestiva "Love sick" till exempel. Rakt igenom
strålande.
Sedan slarvas det en del också. Som i annars så ypperliga "Forever young".
Eller "Leopard-skin pill-box hat", som här blir onödigt fyrkantig
boogierock. Och tja, jag tycker nog att Rolling Stones gör en betydligt
vassare version av gamla bluesstänkaren "Not fade away", fortfarande.
Så det får räcka med en trea även i kväll. Därmed inte sagt att ni får
missa detta. För det är ju, som sagt, Bob Dylan.

- Håkan Steen (Aftonbladet 000514)




 
Jubel för Dylan!

Tiderna förändras sannerligen. Det kan man glatt konstatera efter Bob
Dylans framträdande inför en fulltalig och lycklig publik i Lund i går
kväll. Inte sedan guldåldern med The Band i mitten av 60-talet har han
låtit så bra och det är ingen tvekan om att Dylan har fått en riktig
nytändning.
Konserten innehöll i stort sett allt det man önskat under de senaste
decenniernas svajiga scenframträdanden men aldrig riktigt fått, utan börjat
skönja först på senare år. Nu har han ett tätt, välspelande och följsamt
band som han själv tycks trivas oerhört bra med. Det är inte utan att
tankarna då och då går till ovannämnda The Band. Det låter också strålande,
ljudet är välbalanserat och Dylans sång ligger precis där den ska.

Lyser
Dessutom lyser de två gitarristerna, basisten och trummisen av spelglädje
när samspelet är som tätast. Och då får till och med Bob Dylan till något
som kan tolkas som ett leende, höjer på ögonbrynen och tycks tänka: "Det
var som tusan! Det är alltså så här bra vi kan låta!" Ja, folk till och med
dansar sig svettiga till "Leopard Skin Pill Box Hat" och "Country Pie".
Vad man kan ha åsikter om är urvalet av låtar. Men så har Dylan också en
låtskatt som få att gräva ur, och som alla verkligen också tycks ha
bestämda åsikter om.

Bjöd på allt
Nu bjöd han under nära två timmar på allt från gamla "The Times They Are
A-Changin'" och "Masters of War" till purfärska "Things Have Changed" i en
tung och svängig version. "Like A Rolling Stone" fungerar fortfarande
utmärkt liksom "Just Like a Woman" (där publiken har lite svårt att hänga
med i refrängen på grund av Dylans förmåga att forma om sina gamla sånger
från år till år).
Kul är det också med en stompig cover på gamla "Not Fade Away" och ett
oväntat val som "Down Along the Cove". Men nog borde det väl kunna gå att
dumpa gamla "Rainy Day Women" och "Don't Think Twice It's Allright". Eller?
Med den perfekta låtlistan, lika delar gamla välkända nummer och glada
överraskningar, skulle Bob Dylan få till en fempoängskonsert. Det råder det
ingen tvekan om. Och visst är han en bra bit på väg mot det målet.

- Åke Wiktorsson (Arbetet 000514)


 
Bob Dylan ger fortfarande tröst
Bejublad föreställning av en älskad huspoet och humanist

Mest män förstås; lugnt förväntansfulla fäder som långsamt arbetat sig upp
till ett stillsamt och värdigt liv vars största dagliga kamp har varit att
låta bli att kompromissa alltför mycket med idealen. Ur högtalarna, på låg
volym, hörs Dolly Partons bluegrassalbum. Snart ska lysrören i sporthallen
släckas och Bob Dylan motvilligt hänga på sig den akustiska gitarren och
inleda med "Roving Gambler". Men ingen vet hur det kommer att låta. Det kan
ju bli en katastrof, publiken kan komma att få stå där med sin olyckliga
kärlek.
Han ser fantastisk ut. Musikerna sluter upp omkring honom, med ståbas och
två akustiska gitarrer. Han har cremefärgad kostym, byxor med revärer,
svart snibbskjorta och cowboyboots med vita detaljer. Han stirrar i golvet
men kostar på sig ett "thank you" innan han inleder en stillsam version av
"The times they are a-changing". Fraseringen är märklig men svängig. Han
gör långa soloutflykter på den stålsträngade, och det låter till och med
varmt. Kompet är enkelt och gungar fint. Ljudet är krispigt, bandet hänger
- helheten känns klassiskt tidlös.
Men Bob Dylan har inte alltid varit respekterad och oantastlig. Det finns
en tv-sekvens från 1978 som ofta visas på SVT. Bob Dylan kom hit för sina
första konsert i Sverige på tolv år och journalisterna väntar honom i
Arlandas ankomsthall för att få ställa några frågor, sannolikt de sista han
svarat på i det här landet.
"Bob Dylan.... the symbol of the sixties...", hinner den första
journalisten säga.
"Says who?", väser Dylan.
Han var en symbol för sextiotalet då, när 70-talet led mot sitt slut och
nya vindar blåste i samhället. Revolten hade kommit av sig lite grann och
Dylan var gårdagens nyheter, man såg honom som någon som predikade ur ett
gammalt testamente.
När han senare blev frälst, döpte han sig, gick i bibelskola och började
göra skivor med kristet material frestade han hårt på sin publiks tålamod.
Det har aldrig varit Iätt att vara ett Bob Dylan-fan. Och konserterna som
man aldrig förstått varför han över huvud taget utsätter sig själv för; oft
har man fått intrycket av att han verkligen hatar att stå där och sjunga de
där låtarna när han mumlar sig igenom "Blowin in the wind" med solglasögon
och huvan över huvudet. Faktiskt som om han ville testa sin publiks
lojalitet. Men de sviker aldrig, och han vinner hela tiden en ny, trots att
kärnan alltid består av 40-talisterna - de som var med från början. Han
förnyade folksångartraditionen, senare rockmusiken och ingen enskild
textförfattare har betytt så mycket - många författare inkluderade.
Nu verkar han ha landat igen. Med klassiskt producerade "Time out of mind",
som kom 1997, och den nya singeln "Things have changed" har många återfått
förtroendet för honom. Det här är den andra turnén han gör med samma säkra
kombo. Men han är nog trött, förra året gjorde han 119 konserter, och i år
har det också blivit många. Han kanske inte trivs hemma, eller också trivs
han inte någonstans. Han måste röra på sig hela tiden. Men han förmår
fortfarande ge tröst; för någonstans är det tröst det handlar om. När han
presenterar sina sånger så här: Med ett stadigt kompband, med värmen från
de stålsträngade gitarrerna, trotjänaren Tony Garniers djupa ståbas och
David Kempers luftiga trumspel, Dylans speciella harmonik, hans textfraser
som alltid sträcker sig ut över takterna, hans vansinniga frasering. Det
finns något stolt och sorgset i melodierna.
I "Masters of war" gör han ett besjälat gitarrsolo, precis som när han
sjunger ligger han ofta och nöter mot takten. "Tangled up in blue" svänger
fint och i "It's all over now, baby blue" skapar Larry Campbells
steelguitar en varm countrybotten i låten. Och Dylan är närmast ömsint i
sin tolkning. Men fortfarande ser han butter ut, som om han framför allt
gör allt detta för sin egen skull. Tolkningarna skiftar med humöret.
Sedan hänger de på sig de elektriska. I "Country Pie" hamnar vi i
Nashville, men ett galet Nashville där alla spelar solo samtidigt och Dylan
knycker med knäna. Gitarristerna Larry Campbell och Charlie Sexton är
totalt synkroniserade, bara Dylan drar i väg.
Det är nu man får känslan av att man ändå blir en bättre människa om man
lyssnar på Dylan; humanist och poet för husbehov, en god familjefar i ett
hemmabyggt flygplan över ett böljande odlingslandskap. Kvällens version av
"Shelter from the storm", med rosa Ijussättning på scenen och en
steelguitar som flyter ut som honung skulle ha platsat på det bortglömda
albumet "Nashville skyline". Han tar till och med några försiktiga danssteg
innan publiken börjar jubla och han förläget stelnar till. Den versionen
var till och med bättre än originalet.
Värmen som sprider sig i lokalen äter sig in och föraändrar publikens
självuppfattning, det blir mer än musik; en spegel av det sårbara inom oss.
Men det är ju fantastisk musik också, kanske den bästa som finns.
"Just like a woman" är osedvanligt vacker, nya singeln "Things have
changed" är skarp som ett rakblad och "Leopard-skin-pill-box-hat" en ösig
boogieorgie. Dylan är fortfarande stel som en pinne när han plötsligt
flinar och ser full i fan ut.
Första extranumret är "Love sick" från "Time out of mind". Han kvider fram
orden. Och sedan "Like a rolling stone", "Forever young" och "Don't think
twice" och... det är fanstastiskt.
Bob Dylan har inte varit så här bra på evigheter. Men det är dessvärre
ingen garanti för att han kommer att göra en bra konsert i Stockholm på
torsdag.

 - Po Tidholm (DN 000515)