Än kan gubben!

I flera timmar sitter Bob Dylan och kurar i en buss utanför Scandinavium
medan publiken vimlar utanför. Sen lyfter han sig i det burriga håret och
går in och gör en mycket bra konsert. Rockkvällen med Roger McGuinn, Tom
Petty och Bob Dylan blev en trestegsraket som verkligen lyfte.

Kanske var Dylan lika missnöjd som merparten av Nordens rockkritiker efter
det bleka framträdandet i Köpenhamn i söndags. Eller så hade han bara en
bra dag i går, humörlirare som han är.
Klart är i varje fall att alla som kom till konserten för att se den
levande legenden reducerad till en livlös relik blev rejält snopna. I Iåt
efter låt visade Dylan att han fortfarande har glöden och utstrålningen.
Att han sedan inte bevärdigade publiken ett enda ord är liksom en annan sak.
Kvällen inleds utan dröjsmål, och hälften av publiken letar fortfarande
efter sina platser då ljuset dämpas och en ensam man med gitarr kommer in
på scenen.

- Jag heter Roger McGuinn och brukade vara med i ett band som hette Byrds.
Och så levererar han fem små pärlor på rad - hans röst är fortfarande lika
fin, gitarren ringer som den ska och nya låten "Sunshine Love" är samma
goda hippiepoesi som för 20 år sedan. I julklapp vill vi ha en ny LP med
Roger McGuinn - hör ni det alla skivbolagstomtar!
- Här kommer några vänner som ska hjälpa mig, annonserar han, och innan vi
riktigt hunnit begripa hur det gick till står Tom Petty & The Heartbreakers
och spelar country som om dom aldrig gjort något annat.
När Petty och McGuinn möts vid sångmicken och Mike Campbell låter
steelgitarren lipa på äkta Nashville-manér slår det mig: Mats Rådberg
skulle behöva en country-LP med de här grabbarna ijulklapp.

Behärskar allt
Överhuvud taget bevisar Heartbreakers under kvällens lopp att de
förmodligen är världens bästa kompband för närvarande. De behärskar alla
musikstilar, och svänget är lika självklart suveränt i såväl country som
gospel eller rock.
"Mr Tambourine Man'' ger kvällens första jubel, "Turn, turn, turn" är
utmärkt och "Eight miles high" avslutar Byrds-kavalkaden med ett brinnande
"knarkgitarrsolo" av McGuinn.
Tom Petty & Heartbreakers har ett litet problem i det att den svenska
rockpubliken inte är riktigt bekant med deras material. Av någon obegriplig
anledning har Petty aldrig riktigt slagit igenom här - den där Springsteen
har väl stått i vägenS
Det förhållandet lär emellertid ändras efter det här besöket. Heartbreakers
sju låtar långa solo-set är nämligen bland det bästa jag sett inom den
klassiska rocken på åtskilliga år.

Myser och ryser
När Petty och den elektriske hjälten Mike Campbell släpper sina gitarrer
lösa i slutet av "American Girl" myser vi. När Benmont Tench tar ut
svängarna på orgeln i "Refugee" fryser vi och när Petty pressar sin röst i
"Straight Into Darkness" - då ryser vi. Det låter löjligt men det är sant.
Efter en publikfriande och rolig version av Lulus gamla "Shout" är första
akten över.
En kvart senare står Bob Dylan i det fotograffientliga dunklet och fräser
och snäser och spottar ut orden till "Like A Rolling Stone". Han är klart
på hugget och nästan aggressiv i sin framtoning.
Samma sak i "Maggies Farm". Dylan sjunger inte i traditionell bemärkelse,
utan snarare gläfser och ropar texten. Han är energisk och ganska så långt
ifrån dålig.
Mycket av materialet är senare tids gospel-Dylan, komplett med storvuxna
svarta damer i kören och ett hänryckande gung i musiken, "Cleancut Kid" är
en klar höjdpunkt.
Ändå är det de stillsammare numren som griper hårdast. "Tangled Up In Blue"
i en version som riktigt darrar av dramatik, och så den mycket mycket
vackra "Tomorrow Is A Long Time" som Dylan och Mike Campbell varsamt leder
rakt in i våra hjärtan.
Kvällens varmaste applåd kom efter "Knockin' On Heavens Door" som borde
varit det logiska slutet. I stället överdoserar Dylan med gospel och "Dead
man, dead man". Förbryllande.
När vi som extranummer får en vital "Rainy Day Women" som ett av
extranumren känner åtminstone jag att Dylan fortfarande är att räkna med.
Men hur han ska klara sig utan Petty och Heartbreakers i framtiden återstår
att se. Och höra.

Anders Westgårdh (GT 26 september 1987)

Dylan kom, sjöng och hördes - men vem såg något?

När Bob Dylan sjunger att det är för mörkt, för mörkt att se, då förstår vi
exakt vad han menar.
Det uppstår en gemenskap mellen oss i publiken som under tio sånger försökt
lista ut vilken färg mannen har på sina kläder.

Att påstå att Robert "Dylan" Zimmerman är en ljusskygg person är som att
säga att det faktiskt hände att det duggregnade ibland den här sommaren.
Det är alltså ingen större överdrift.
Det var inte många som upptäckte honom när han med en huva över håret helt
odramatiskt vandrade in i Scandinavium strax före konserten.
Det var tyvärr heller inte många som såg honom när han senare stod i det
minimala strålkastarskenet på scenen.
Enligt uppgift hade han i början något randigt i guld och svart på
överkroppen. Och att det finns en bra bild av Bob Dylan här intill är ett
lika stort under som att han överlevde motorcykelolyckan 1966, för att ta
närbilder på en skugga i mörkret från 30 meters håll är inte precis
drömjobbet för en fotograf.

Nytt urval av sånger
Om skyggheten när det gäller bilder och uttalanden är den egenhet Dylan
vårdar mest, så kommer hans oberäkneliga läggning god tvåa.
Det var inte många av de tretton sånger han sjöng i Köpenhamn i måndags som
de 10 000 i Scandinavium fick höra i går kväll. Men vem klagar när han
lägger till nummer som "Like a rolling stone", "Ain't gonna work on Maggies
farm no more", "Shot of love", "Knockin' on heavens door" och "Rainy day
women"?
När Roger McGuinn inleder konserten med fem akustiska låtar vandrar några
tusen fortfarande omkring och letar sina platser eller köper korv eller vad
de gör. När Tom  Petty & the Heartbreakers kliver in bredvid McGuinn och
häller ut en säck Byrds-klassiker ser jag några som blundar och låtsas att
det verkligen är Byrds. (Innan Dylan kommer in används nämligen
ljusanläggningen så att vi ser vilka som står på scen).
Tom  Petty & the Heartbreakers stannar när McGuinn går ut och kör egna
låtar i en av publiken mycket uppskattad rolig halvtimme. Petty ser glad
ut, trots att han förmodligen inte har en aning om vilka sånger han ska
spela med Dylan senare.
Och vilka  det blir i Stockholm i kväll vet kanske inte ens Bob Dylan själv.

Lars Lindström (Expressen 26 september 1987)

Bob Dylan i toppform

Grattis Göteborg!
Bob Dylans Europaturné ser olika ut varje kväll.
Göteborgspubliken hade turen att få se en fantastisk konsert.
Jag såg samma gäng spela i Köpenhamn, och då var Dylan trött och
oengagerad. I Göteborg blixtrade det om honom.

Dylan öppnade med "Like a rolling stone" och "Maggies farm". Högtrycksrock
från Tom Petty och hans Heartbreakers, som verkade inspirerade av att spela
med en tänd Dylan. T o m en härdad konsertbesökare som EMA:s Thomas
Johansson dansade till musiken.
Bob Dylan lugnade ner farten men behöll intensiteten i en fin "Forever
young". Och sedan följde en rad ess: en melankolisk "Tangled up in blue",
en "Tomorrow is such a long time" med Dylans ensamma röst bara kompad av
hans elgitarr.

Det gick rysningar utmed ryggraden. "Knockin' on heavens door" var ett
annat utropstecken, och där hade han lagt till raden "I've knocked so many
times before". Bland dom udda Iåtarna fanns "John Brown", "Trust yourself"
och "In the garden". Första extranumret var "Rainy day women" och då sjöd
Scandinavium. Underbart.
Första halvan av konserten står Roger McGuinn för tillsammans med
Petty-gänget. Det blir mycket Byrds i underbara versioner, och även Pettys
egna låtar är excellenta. Vilket rockband!
Speciellt trummisen Stan Lynch och gitarristen Mike Campbell sticker ut i
den tunga rock som blir en perfekt uppvärmning och utmaning för Dylan.
Igår visade han att han kan leva upp till förväntningarna.
Årets Dylan-konserter är tydligen olika bra... beroende på vad Dylan
stoppar i sig till kvällsmat, vilket humör han är på, etc.
Det här var den bästa Dylan-konsertjag sett. Låt oss nu hoppas att
Stockholmspubliken får glädjas av samma klassiska rock.

Jens Peterson (Aftonbladet 26 september 1987)