Bob Dylan - en tragisk parodi på sig själv

Bob Dylan har sagt att han skiter i vilken status han har i rockhistorien.
Han vill bara ut och spela sina sånger, göra sin form av rock'n'roll. Det
gjorde han förvisso i går kväll när det var Europapremiär i Christinehofs
slottspark på Österlen. Men ack vad det lät illa.
Jag vet inte vad som hänt. Har Dylan helt isolerat sig från sin omvärld,
tappat kontakten med verkligheten och tror att han kan gå upp på en scen
och ge publiken en timme och 20 minuter av något som skulle kunna
rubriceras ett ovanligt oinspirerat soundcheck . Varför talar ingen om för
honom att allt håller på att gå käpprätt åt helvete. Att slutet närmar sig
med stormsteg. Lördagen 27 maj, tre dagar efter Bob Dylans 48:e födelsedag
tycktes det som om han kört sin karriär i botten. 80-talet har varit en
enda lång nedåt-tripp tills han fick lite förnyat förtroende via bröderna
Wilbury. Men det var förmodligen bara en parentes, ett sätt från Petty och
Harrisons sida att tacka för senast.

I går kom domen. Jag har upplevt Dylan live vid flera tillfällen. Under
70-talet var det oftast upplyftande och inspirerande. Under 80-talet har
jag för det mesta blivit besviken. I går kväll blev jag bara förbannad. Det
Dylan presterade från scenen var skandal och fick den usla
Köpenhamnskonserten förra året med The Heartbreakers i kompet att framstå
som uthärdlig.
Jag kan förstå tanken med den här turnén. Dylan har velat skala ned hela
produktionen och åter arbeta med en tät rock'n'roll-trio. E G Smith på
gitarr, Kenny Aronson, bas och Chris Parker, trummor är en hårdsvängande
och lyhörd grupp som åtminstone visade att Dylan fortfarande har en förmåga
att hitta rätt musikanter för uppgiften. Den här trion förstärkt med en
Hammond, tre damer i kören och så förstås en mer engagerad Dylan vid
mikrofonen skulle kunna Iåta riktigt bra.
Men solisten tycks inte bry sig om vad han bjuder publiken som stod och
småfrös nere på gräset. Han varken tittar eller pratar med oss. Han träder
in på scenen i svart munkkåpa och ser ut som om han inte hade en aning om
var han befann sig, eller varför. Någa ackord på sin Fender Telecaster,
Subterranean Homesick Blues och redan nu märks det att bandet är
välrepeterat emedan solisten lever sitt eget liv en bra bit utanför den
planerade Ijudbilden. Han slarvar med tonarten, tutar i munspelet som om
han tänkte, "okej då kör jag det här så har jag det gjort".
Han radar upp gamla kända hits som It's All Over Now Baby Blue, You're a
Big Girl Now, Just Like a Woman, Blowin' in the Wind (akustiskt), I Shall
Be Released etc. Först mot slutet verkar bandet och solisten ha funnit
något som skulle kunna kallas kemi och man tar tillfället i akt och gör en
hårdför, halvslarvig version av Like A Rolling Stone och Maggies Farm.

Mest synd var det om gitarristen G E Smith, en av USA:s mest flyhänta
rock'n'roll-pickers, en musiker som kan såväl den gamla Stax-katalogen
(vilket han förmodligen Iärde sig under tiden med Hall & Oates), som
rockabilly och country. Smith lade ned sin själ i denna spelning men fick
ändå aldrig någon musikalisk kontakt med sin arbetsgivare.
Jag har hört skräckhistorier från USA om den här turnén. Men varför tar man
i så fall samma paket till Europa när Dylan just levererat sitt verkliga
bottennapp tillsammans med Grateful Dead? Varför tar han det inte lugnt ett
tag, skriver nya låtar, letar upp en producent som kan hjälpa honom ur
"krisen"? Lyssnar igenom gamla konsertupptagningar och diskuterar med sina
musiker vad som gått snett.
Det är mycket tragiskt att se gamla hjältar som betytt så mycket för
rockhistoriens utveckling resa omkring och göra skandal och parodiera sin
egen storhetstid.
Sinatra gjorde det i samband med sin turné genom de svenska folkparkerna
och Elvis sålde sin själ alltför  billigt  under senare delen av sin
karriär. Dylan skulle inte behöva göra om dessa misstag. Han behöver inte
ut och resa på vägarna om han nu inte enbart gör det för pengarna. Om
artisten i fråga inte har någon lust att bjuda på sig själv måste han
åtminstone förmedla lite värme genom musiken.
Det gjorde inte Bob Dylan i går kväll och jag gissar att det kommer att ta
lång tid innan han kommer tillbaka. Om någonsin.

Olle Berggren (Kvällsposten 28 maj 1989)


Bob Dylan i slottsmiljö passade fans i alla åldrar

"Like a complete unknown, like a rolling stone" sjunger Bob Dylan för 10
000 i Christinehofs slottspark en lite småkylig men kristallklar
lördagskväll. Antagligen handIar raderna just denna kväll om honom själv,
denne mystiske man från Minnesota. En unik kväll blev det, i flera
avseenden, när den 48-årige rocklegenden och hans följe kom till den
lantliga idyllen på Österlen för sin europapremiär.
Föreställ er bilden: i fonden det rosa slottet upplyst av fasadbelysning. I
förgrunden den stora scenen omgiven av lummig grönska. Och i centrum står
en man iförd joggingoverall med munkkåpan uppdragen över den vita keps som
är placerad på huvudet. Dylan!

Protest i slottet
Under fjolårets USA-turné spelade Dylan på de mest skiftande ställen.
Badstränder, nöjesfält, basebollplaner. Men detta var något unikt. Den
gamle protestsångaren i slottsmiljö. Hästarna och vildsvinen som i strövar
omkring runt slottet fick redan tidigt på eftermiddagen sällskap av
Dylanfans i det vackra vädret. De flesta kom i bilar och bussar, några
cyklade.

Många långväga
Många hade rest Iångt. Inte bara från Sverige utan från våra nordiska
grannländer, England och till och med USA. En Dylanpremiär är en
Dylanpremiär. De flesta ordnade picknick på ängarna runt det avspärrade
området men de mest hängivna köade utanför insläppet. Ocb prick klockan
halv fem fick de inta sina platser längst framme vid scenen. De riktiga
fansen som är med i diverse sällskap som Dylan Liberation Front och Dylan
Society.

Stadgade fans
Sedan fylldes den stora planen framför scenen av en salig blandning av
ungdomar som knappt var påtänkta när Dylan inledde sin karriär och så då
Bobs egen generation  av 40-talister som blivit stadgade och gift sig och
fått barn.
- Allt har flutit mycket bra, sade en stressad Julius Malmström, arrangör
tillsammans med greve Carl Piper och EMA-Telstar när han tittade in i
presstältet. Men någon Dylan hade han inte sett till.
Nej, stjäroan hade i vanlig ordning gått under jorden, men en av de få som
fick träffa honom var slottsherren själv Carl Piper. Han överlämnade det
konstverk föreställande Dylan framför Christinehof som målats av konstnären
Ragnar Magnergård.
Men kvart över nio, efter att "Plura" och "Carla" Jonsson och Jesper
Lindberg värmt upp i en fin halvtimme med akustiska Eldkvarnlåtar, dök han
upp.

Tung rock
Plötsligt bara stod han där i sin märkliga scenutstyrsel och stampade igång
en ruffig, svängig "Subterranean Homesick Blues". Och där hade vi honom,
legenden, nedstigen från berget, talandes till folket, kompad av en
fantastisk trio (G. E. Smith på gitarr, Kenny Aaronson på bas, Christopher
Parker på trummor) som spelade tung, tät garagerock.
Det var det välbekanta fraserandet och det småslarviga tutandet i
munspelet. De gamla låtarna som blivit rena allmängodset genom åren fick de
äldre i publiken att le igenkännande. Efter ett fint akustiskt parti kom
bandet in igen och "Silvio", "I shall be released" och en enorm "Like a
rolling stone" fick till och med de förstrött lyssnande och kaffedrickande
Iängst bak att engagera sig.

Snålt med tid
Efter tre extranummer, "Girl from the north country", den gamla folksången
"Give my love to Rose" och "Maggies farm" var det slut. Publiken stod kvar
och klappade sig halvt fördärvad men drygt 70 minuter var vad Dylan ger sin
publik numera, I snålaste laget tyckte alla. Men det var bara att sakta men
säkert troppa av. Eftermiddagens köer till toaletter och korvkiosker som
sköttes av Brösarps damlag och andra ideellt arbetande från bygden,
avlöstes av en ny kö till utlämningen av beslagtagna kameror och
bandspelare.
Men för många var inte konserten slut. lnte för de verkliga entusiasterna,
för forskarna, för samlarna. Nu började analyserandet och dissikerandet.
Vad betydde det? Vad menade han? Var den andra låten hämtad från nya
plattan?

Omöjlig förstå
"You don't know me" sjöng Dylan i den refrängen och det är precis vad det
handlar om. Vi kommer aldrig att förstå denne man. Hans texter, hans
skygghet, hans vägran att säga något till publiken mellan låtarna trots att
han såg ut att stortrivas då han skrattade och skojade med sina unga
kompmusiker. Och det är väl i denna mystiscism som hans storhet ligger.
En fin kväll var det i alla fall. Kanske mer happening än konsert vilket
brukar vara fallet vid sådana här utomhusarrangemang. Men en stunds samvaro
för 10 000 människor med en gemensam nämnare: ett intresse för en
krullhårig sanningssägare som visade att han fortfarande lever trots några
misslyckade plattor.

Jan Semneby (Svenska Dagbladet 29 maj 1989)


 
 Frånvarande och forcerad Dylan

Bob Dylan ler inte. Munnen förvrids ibland på ett groteskt sätt men hans
ögon ler aldrig. Han kan lika gärna ha ont någonstans. Bob Dylan av 1989
års modell helgar sabbaten genom att inleda sin världsturné bland skånska
slott och herresäten några mil från Sjöbo.
Hans musikaliska status är att han blivit idol på nytt genom medlemskapet i
Traveling Wilburys.
Hans religiösa status är någon sorts blandning av judendom och kristendom.
Han befinner sig, enligt uppgift, någonstans i Gamla testamentet.
Han träder in på scenen i en svart kåpa med en gigantisk keps. Kåpan sitter
på någon sorts kavaj som lite försiktigt trendigt har ärmarna uppkavlade.
Kanske farsöker han se ut som en tonårsidol men han påminner mest om en
liten skygg baglady eller bara om liemannen på nya uppdrag. Gitarren är
hans lie. Han gör inga sånger från Traveling Wilburys-skivan vilket kan
irritera en del. Men han gör å andra sidan flera gamla hederliga
Dylan-klassiker som Like a rolling stone och Just like a woman.
Showen är av utpräglad lågbudgetkaraktär. Han har bara ett tremannaband med
sig. De är visserligen mycket skickliga men kvällens allra bästa stund är -
som vanligt - när Dylan, kompad av bara gitarr, sjunger Gates of Eden. I
övrigt är han rätt forcerad och ger aldrig sångerna tid att växa och hämta
andan.
Och han sjunger fortfarande som om texterna handlade mera om att han är
bajsnödig än om kärlek. Men det är är ju onekligen ingen nyhet. Och Dylan
själv är märkligt frånvarande. Han slår sina ackord i en högst egen takt
och när G E Smiths solon drar ut på tiden verkar han lite irriterad över
att behöva slita med sina enahanda ackord. Blowing in the wind är också
vacker men när Dylan ska göra ett eget parti förlorar han helt intresset
mitt under solot och struntar i slutet. Han ser vilsen ut i motljuset med
ansiktet omgivet av skånska myggor. Det ryker ur munspelet när han spelar
och jag undrar över varför denne stenrike legend envisas med att fortsätta
detta turnerande år efter år.
Kanske får han någon sorts energi från publiken och bandet. Kanske är han
bara en ensam man som vill ta sig ur sin egen skygghet och ta reda på om
han fortfarande kan förföra en publik. Och det kunde han ju. Till och med
med vänsterhanden.
Själv tyckte jag dock att den intressantaste upplevelsen var att följa den
upprymde man i publiken som, endast iklädd ett par shorts, upptäckte att
resåren gått sönder och den rörande scen som utspelade sig när tre damer
försökte laga denna resår utan att lyckas särskilt bra. Men mannen mådde
bra. Förmodligen bäst på hela Cristinehof.

Lasse Anrell (Aftonbladet 28 maj 1989)



 
 Det här gör vi om!

När Bob Dylan prick kl 21.10 i lördags kväll drog igång pä Christinehof med
"Subterranean homesick blues", var det en omedelbar markering av vad det
här var frågan om.
Nämligen Dylan och rock'n'roll.
Kvällen handlade till största delen om gamla klassiker. Flera av dem i
annorlunda versioner än de vi i är vana att höra. Dylan brukar, som bekant,
leka med låtarna live och så även denna gång.
Bandet, d v s gitarristen G E Smith, basisten Kenny Aaronson och Chris
Parker på trummor sparade inte på krutet utan öste på rejält från början.
Soundet var tajt och rejält ruffigt, ibland nästan larmigt. En i högsta
grad levande sättning och ett bra kap av Dylan, i den långa raden av
bakgrundsmusiker som kommit och gått genom åren. Roligt att upptäcka att
den här trion lät så överraskande helgjuten bakom Dylan - det lovar
nämligen gott inför den studio-LP de nyss spelat in tillsammans.
Låturvalet var som en provkarta över Dylans hela artist- och
låtskrivarkarriär. "Just like a woman", "Like a rolling stone", "Gates of
Eden", "I shall be released", "Don't think twice, it's alright", "Silvio",
för att bara nämna några.
Dylan ansträngde sig med andra ord för att tillfredsställa dem som kommit
för att höra klassikerna. Att alla inte kan få just sin favoritlåt är
knappast märkligt, med tanke på att den här mannen har flera hundra titlar
i sin sångbok.

I mörk parkas
Dylan verkade vara både spelsugen och på gott humör. Lite dold i mörk
parkas med huva neddragen äver öronen, men ända väl synlig för publiken,
plirade han ut över de 10.000 församlade. Och när mörkret sänkte sig över
greve Carl Pipers slott och den skånska natten steg jublet längst fram.
I finalen med "Maggies farm" i hejdundrande version var det allsång, om än
i nästan lika falsk tonart som Bobs munspel.
En enda invändning är berättigad: Dylan avslutade konserten för tidigt.
Lika plötsligt som han dök upp, lika plötsligt var han bara borta. En timme
och 15 minuter är snålt tilltaget. Kanske var han rädd att inte kunna hålla
det höga tempot uppe, kanske tröttnade han helt plötsligt. Vi lär inte få
veta vilket.
Förbandet Carla och Plura från Eldkvarn, förstärkta med Jesper Lindberg på
banjo, skötte sig förträffligt. Vem kan annat än älska en grupp som gör
"Psycho", denna magiska rockballadpärla, bl a inspelad av Elvis Costello?

Lyckat
Överhuvudtaget var den här konserten en mycket väl arrangerad
föreställning. Julius & Co lyckades hålla ihop hela kvällen över förväntan.
Tiderna hölls, köerna blev inte längre än vad vi stod ut med (med ett
undantag: toalettköernaS) och publiken skötte sig, med ett och annat
berusat undantag förstås. Nu har rockpubliken upptäckt Christinehof. Ett
nära nog perfekt sommaralternativ till trista inomhusgalor. Den lummiga
slottsmiljön lockar förhoppningvis både arrangörer och artister i
fortsättningen. För det här var ett evenemang som gav mersmak.

Anna-Karin Carlstoft (Arbetet 29 maj 1989)



 
 Kompromisslös gråbrödramunk

Till skillnad från så många underhållare kopplar inte Bob Dylan på
autopiloten när han framträder. Hans dagsform, hur han mår, blir alltid
något uppenbart - på gott och ont. Det gör honom till en mycket mänsklig
artist.
När han i lördags kväll inledde sin Europaturné i Christinehofs slottspark
i Skåne, närmare Kristianstad än Malmö, verkade han måttligt road. Den
tiotusenhövdade och i rocksammanhang ganska gamla publiken fick en timme
och en kvarts konsert, utan att Dylan yttrade ett enda ord utöver de han
sjöng. Han såg närmast ut som en gråbrödramunk i sin kapuschong när han
framförde sina sånger i ännu en ny skepnad.
Höjdpunkten som "Maggies farm" fick en annan, muskulös brutalitet, och en
omvänd tyngd.

Dylans band (G E Smith, gitarr, Kenny Aronson, bas, Chris Parker, trummor)
gav attack, gjorde musiken kompakt och siktade mot mellangärdet. Dylan
själv verkade ofta buttert ovillig och ibland svalde han nästan sina egna
ord. Ändå var han övertygande.
Genom att ständigt ändra sätten att göra sina sånger ger Dylan dem gång på
gång nya betydelser. "I shall be released" blev till exempel triumfatorisk
och snudd på självtillräcklig i sin tveklöshet, i stället för tacksamt
trosviss. "Like a rolling stone" blev mer än vanligt spefull och mycket
aggressiv och fick förnyad giltighet i denna yuppieera.
Men Dylan och bandets utspel var också avståndsskapande, och kanske blev
det så att publikens relativt förbehållsfulla gensvar smittade tillbaka på
Dylan. Någon riktigt fungerande kemi uppstod i alla fall aldrig mellan
artist och publik.

Men det var under alla omständigheter en effektiv föreställning, också vad
den dynamiska helheten beträffar. Dylan blev inte mindre ofarlig när han
några gånger stod helt ensam på scenen och var just beväpnad med akustisk
gitarr och munspel. Tolkade jag honom rätt, ja det är inte många som kan
passera igenom "The gates of Eden".
Han gjorde över huvud taget inga publika eftergifter. Han tillät till
exempel inte bandet att dekorera låtarna, och han kastade några ilskna
blickar mot G E Smith när denne Iät sin gitarr skena för länge. Han spelade
inte heller nagra av låtarna från själva Travelling Wilbury-albumet. Det
förtjänar respekt. Rock skall inte vara kompromissandets konst.

Per Mortensen (Dagens Nyheter 29 maj 1989)



 
 Legenden Dylan - en blåsning

- Det spelar ingen roll om han är dålig eller bra - han är ändå en legend,
sade en av Bob Dylans beundrare i publiken strax före Europa-premiären på
Christinehofs Slott i Iördagskväll. Det verkar vara så Bob Dylan själv
resonerar. Publiken på drygt 10.000 uppfattar han mest som ett nädvändigt
ont för att få den en och en halv miljon det kostade arrangörerna att ta
hit honom.
Efter en timme och tjugo minuter var showen över, och Bob Dylan dansade
runt på gräset bakom scenen och delade ut dollarsedlar till damlaget i
Brösarps IK, som så snällt ställt upp gratis för att få allt det praktiska
kring konserten att fungera.
Var detta en glädjeyttring över de lättförtjänta pengarna, eller en gest
från en alltmer förvirrad rockstjärna, som trasslat in sig i alla myter om
sig själv? Parallellen med Refaat El-Sayed är slående. För vi kände oss
lika lurade som Fermentas aktieägare när Bob Dylan och hans tre
medmusikanter Iämnade scenen för gott.

Det började ju så bra. Subterranean Homesick Blues Iät härligt ruffigt
rockig. Äntligen har Bob Dylan i G.E. Smith hittat en perfekt gitarrist som
både kan riva av härliga solon på elgitarr, och som också klarar av att
stötta honom i de rent akustiska numren. Kenny Aaronson utstrålar 50-tal
både till det yttre och i sitt basspel. Trummisen Chris Parker är också
både drivande och lyhörd i sitt spel. Bob Dylan själv är förvånansvärt
engagerad i sitt eget gitarrspel - så hur kan allt detta som en bit in i
showen verkar så lovande bli så fel till slut?
Det beror helt enkelt på att Bob Dylan så totalt struntar i publikens
närvaro. Han gömmer sig i en uppfälld luva - med keps under - och säger
inte ett ord till oss mellan låtarna. Han ger oss alla våra gamla favoriter
som Like A Roiling Stone, Just Like A Woman, Maggie's Farm, Gates Of Eden,
Blowin' In The Wind, Don't Think Twice It's All Right och I Shall Be
Released, men han gör det som en prostituerad som försöker göra kontaktytan
med kunden så liten som möjligt. Alltihop blir väldigt förnedrande både för
honom själv och hans publik, som inte minst genom att köpa Traveling
Wilburyplattan försökt visa honom att han är något mer än bara en kvarleva
från 60-talet.

Inte ett ord till tack fick vi utan bara långa näsor. Att andas i munspelet
så provokativt nonchalant som han gjorde i flera låtar gör honom själv till
en av de cyniska figurer han så framgångsrikt gisslade på 60-tal. Sedan får
alla de intellektuella Dylan-fans som tolkar in något meningsfullt i allt
vad han gör tycka vad de vill.

Plura och Carla Jonsson från Eldkvarn fick fin hjälp av Jesper Lindberg på
banjo när de drog Kungarna från Broadway, Somliga går med trasiga skor och
några Iåtar till i början av kvällen.
Det är i alla fall ett sympatiskt drag hos Bob Dylan att ge lokala förmågor
i varje land chansen under sin turné.
Betyg: en keps (under luva).

Bert Gren (Göteborgsposten 29 maj 1989)



 
 En leende legend - men ack så livlös

Det var som upplagt för en fantastisk kväll - med solsken, vackra
omgivningar och tu-
sentals förväntansfulla människor som vallfärdat till greve Pipers slott på
Österlen för den största rockkonserten i Skånes historia; Bob Dylan,
levande legend.
Och så rann alltihop ut i den bördiga myllan. Förväntan förbyttes i
besvikelse, och det mesta kan skyllas på en enda man; Bob Dylan, död
legend. Jo, han var faktiskt helt livlös och fullständigt renons på allt
det som normalt karatäriserar rockmusiken - vitalitet, glädje, inlevelse.

Saknade allt
Dylan saknade det mesta, och vi saknade den Dylan som så sent som för något
år sedan gjorde en alldeles utmärkt konsert i Göteborg tillsammans med Tom
Petty och hans Heartbreakers. Vi saknade den sprittande Dylan vi hört på
platta med Traveling Wilburys, och ta mig tusan om vi inte till och med
saknade den nyfräIste predikanten Dylan från början av åttiotalet.
Då hade han i alla fall inlevelse och attack, och även om man inte delade
hans nyvunna gudstro så kunde man åtminstone ryckas med av hans
hängivenhet. Igår varken kunde, ville eller orkade Dylan rycka med någon av
oss.
Christinehovs ägor är en fenomenal inramning för en utomhuskonsert, och
redan tidigt på eftermiddagen hade stora mängder människor samlats utanför
konsertområdet för att picknicka. Där fanns barnfamiljerna med färäldrarna
som gnolat med i "Blowing In The Wind", där fanns enstaka äldre som kanske
Iockats av evenemanget som sådant, där fanns vanliga rockfans från hela
Sverige och halva Danmark - och där fanns sjöbocenterns ungdomssektion och
några lokala busar som mest kommit för att supa och bära sig åt. Och alla
blev vi besvikna.
Dylan kom in på scen, med ansiktet dolt under både keps och kapuschong.
Utan ett ord till publiken drog han igång en racerversion av "Subterranean
Homesick Blues".

Sabotage
Och på den vägen var det. En efter en piskade Dylan upp sina gamla
klassiska låtar, och ofta lät det som om han njöt av att sabotera sitt eget
material. Det är i och fär sig inget nytt att Dylan våldför sig på sina
egna sånger, men så sadistisk som igår kväll har åtminstone jag aldrig hört
honom. Han räddades gång pa gång av sina kompmusiker, en tät liten trio som
stundtals fick till ett rejält gung, men som ständigt sköts i sank av sin
arbetsgivare.
Efter fem Iåtar med hela bandet gjorde Dylan och utmärkte gitarristen G.E.
Smith akustiska versioner av bland annat "Blowing In The Wind". Då lät det
marginellt bättre än de gatumusikanter som brukar stå i Nordstan.

Helt enkelt kass
Men sen, helt plötsligt, brände det till i några spår med hela bandet
inkopplat. "Silvio" och "Like A Rolling Stone" i muskulösa tappningar blev
kvällens behållning. Dom kostade då hundra spänn styckS
Sen blev det akustiskt gnäll och munspelsövande i några låtar till, och
efter en timma och tio minuter (skandalöst men barmhärtigt) slutade det i
en vanvettsversion av "Maggies Farm".
Det hade blivit bättre om Dylan haft ett större band, med
bakgrundssångerskor och feta orglar och blåsare och hela paketet. Det hade
blivit bättre om han åtminstone försökt sjunga och spela som vi vet att han
faktiskt kan. Det hade blivit bättre om han i alla fall visat några tecken
på mänskligt liv. Nu blev det inte bättre än kass.

Anders Westgårdh (GT 28 maj 1989)