SALLADIN - en vansinnig berättelse.

(Texterna hedervärt stulna från Stefan Högberg) Det var en gång, för länge, länge sedan, faktiskt så enormt löjligt jättelängesedan att knappt ens Lill-Babs minns det, och då är det länge sedan, må jag säga, en öken. Jodå. Kameler och bös överallt. I den här öknen låg den lilla fridfulla staden Algebra, känd för sin vackra natur (sand), sina sevärdheter (mer sand), sin dåliga humor (kvicksand) och sina vackra stränder (det rådde visserligen en stark brist på hav, men stränderna i sig var väldigt fina. Massor av sand). Det enda som störde friden var den halvkriminelle dagdrivaren Salladin, som drev runt på gatorna i små enmansupplopp.
Men snart skulle det vara slut på lugnet i Algebra. En sandstormig dag anlände den elake trollkarlen Bo Labero med lärling till staden. Han hade i hela sitt liv letat efter den fantastiske Anders i lampan, och visste nu exakt var denne fanns: i en lampa i en magisk grotta långt ute i öknen. Anders gav av okänd och förmodligen pervers anledning alla som gned på hans lampa tre önskningar, och Labero tänkte använda dessa till att förslava hela kalifatet och göra sig själv till kalif. Med ett osedvanligt ondskefullt "Mouahahahaaa!" gav han sig iväg mot grottan...
Salladin är en parodial om sand, hjältar, skurkar, lampor, mattor och magiska inredningsdetaljer i största allmänhet. Det är Comedias andra produktion (den första var Robin Snodd, som spelades 1997), och innehåller elva scener och åtta musiknummer fullproppade av hejdlös kvalitetskomik!

Salladins officiella hemsida
Salladin: Halvkriminell dagdrivare som fördelar sin tid mellan äppelpallning, hovkapselstöld, valutaspekulation och bankrån. Får med lätthet en husgavel att framstå som skimrande intelligent. Bo Labero: Trollkarl och karriärskurk. Ondsint, elak, illvillig, gemen, lumpen, nedrig, tarvlig, usel, lågsinnad, perfid, lömsk, infam, skurkaktig, rå, stygg, rutten, maliciös, dålig, otrevlig, otäck och törs vi säga det? Ja, det törs vi! Taskig.
Anders i lampan: Innehavare av titeln "Universums mest maniske ande". Hipp på gränsen till hysterisk. Rappar löjligare än någon inom svensk och amerikansk musikindustri, och det vill inte säga lite det. Prinsessan Bensin: Så otroligt grisaful att de som ser hennes ansikte dör av skräck, vilket har en viss negativ effekt på hennes faders desperata försök att gifta bort henne. Hennes anlete får tapeterna att falla ner från väggarna när hon kommer in i ett rum, och hon har därför givit upphov till den arabiska seden att bära slöja.
Pamela: Trollkarlens lärling. Inte direkt dum, men då hennes valnötsstora hjärna bara klarar av en tanke i taget gör hon lätt ett något förvirrat intryck. Detta bekymrar henne dock inte nämnvärt, eftersom hon inte tänker på det så ofta. Sultanen: Staden Algebras härskne härskare. Smått kolerisk, och inte blir det bättre av att hans dotter plötsligt vill gifta sig med äcklot Salladin.
Kapten Baraa'a: Ena halvan av Algebras officerskår, och den första kvinnliga medlemmen av densamma. Som en psykotisk ångvält, fast mer högljudd. Löjtnant Achmed: Utgör den andra halvan av Algebras officerskår, mycket på grund av att ingen med vett i skallen vågar gå i närheten av kapten Baraa'a. Mentalt ofullständig alltså, men en hejare på armbrytning.
Barbro Salladin: Salladins fattiga mytomanmoder. Försörjer sig genom att sälja vinterkläder i öknen, vilket i mångt och mycket förklarar hennes fattigdom. Ligger i ständigt krig med verkligheten. Berättaren: En typisk om än något odisciplinerad sagoberättare, vars valiumstinna röst dyker upp när man minst anar eller önskar det.
Grottan: En oförskämd korsning mellan geologisk formation, bankvalv och växeltelefonist. Prins Muhammed: En tvålfager yngling som kommer för att be om prinsessan Bensins hand, men går ett fasansfullt öde till mötes.