Historia
Den tidiga historien
Dacien kallade romarna den provins som i stort sett motsvarar dagens Rumänien.
60 f. Kr. hade området Dacia enats till ett kungarike som under kung Decebalus blev en farlig fiende till romarna. Området intogs under kejsarna Domitianus (85-88) och Trajanus (101-102, 105-106) och blev provinsen Dacia med huvudstaden Apulum, dagens Alba Iulia. Ekonomiskt var Dacien viktigt för romarna tack vare de gruvor, guld, silver och andra metaller samt salt, som fanns i Transsylvanien. De flesta av Daciens städer växte fram ur härläger, t.ex. Drobeta, dagens Turnu Severin och Napoca, dagens Cluj. Dacien hotades ständigt av barbarstammar från norr och av fria daker. 271 övergav romaran Dacien men en försvarslinje längs Donau behölls länge och latinet behöll sin ställning och kom att bli grunden till rumänskan.

Från medeltid till 1800-talets början
Sedan romaran dragit sig tillbaka  kom området att domineras av olika invnadrande folkslag bl.a. goter, hunner , bulgarer och slaver. Den ursprungliga dakisk-romerska befolkningen bevarade sitt språk som under slaviskt inflytande utvecklades till rumänska.
Under medeltiden var det nuvarande Rumänien inget enhetligt land utan det delades av flera folk. Från väster expanderade Ungern som redan under 1000-talet lagt Transsylvanien under sig och på 1100- och 1200-talen koloniserades stora delar av Transsylvanien av ungrare och tyskar och de ursprungliga rumänska bönderna kom att domineras av utländsk adel. Öster  och söder om Karpaterna uppstod en rumänsk godsägarklass och här utvecklades under 1300-talets början furstendömena Valakiet och Moldova som hotades av ungrarna i väster, de ottomanska turkarna i söder och polackerna i norr. Under 1400-talet blev turkarna övermäktiga och i början av 1500-talet var båda furstendömena turkiska lydstater. 1526 led ungrarna ett nederlag mot turkarna och Transsylvanien blev självständigt men redan 1541 hade turkat etablerat sin överhöghet även där. Turkarna styrde endast indirekt. Furstendömena hade kvar sina inhemska härskare, vojvoder, som valdes av turkarna bland de furstefamiljer som fanns i de båda furstendömena. Adeln behöll sin makt över bönderna.
Transsylvanien fungerade som en buffert mot Österrike men när Transsylvanien försvagades under den senare halvan av 1600-talet kom det under krigen på 1680- och 90-talen att övergå till Österrike. Moldova och Valakiet försvagades på 1710-talet då turkarna överlät makten till s.k. fanarioter dvs. greker med stort politiskt och ekonomiskt inflytande.
Under 1700-talet blev Ryssland mäktigare och dess inflytande ökade. 1774 förmådde Ryssland Turkiet till stora eftergifter och 1775 avträdde Turkiet nordvästra Moldova (Bukovina) till Österrike och 1812 avträddes en stor del av östra och norra Moldova (Bessarabien) till Ryssland.

Slutet på fanariotväldet.
1821 invaderade en fanariot Moldova och uppmanade folket att göra uppror mot turkarna. Rumänerna hörsammade inte uppmaningen utan dessa startade istället ett eget uppror p.g.a. turkarnas krav på spannmålsleveranser. Upproret slogs ner av turkarna. Grekerna utestängdes från alla kyrkliga och civila ämbeten. När Ryssland och det Osmanska väldet var i krig med varandra under 1800-talet var det nuvarande Rumänien ofta deras slagfält. Under Krimkriget 1853-56 försvagades det turkiska väldet avsevärt. I praktiken förenades Moldova och Valakiet 1859 då de valde samma furste, Alexandru Ioan Cuza. Formellt blev Rumänien ett furstendöme 1861, teoretiskt underställt sultanen.
De förenade furstendömena, 1861-81.
Under Cuzas regim infördes ett modernt rättsväsende och fri undervisning. Cuza påbörjade också omfattande jordreformer som hotade adelns och kyrkans makt och ledde till att han störtades 1866. I stället blev en tysk prins, Karl av Hohenzollern-Sigmaringen vald till rumänsk furste med namnet Carol I. En ny författning utarbetades och politiken kom att domineras av de stora jordägarna. En utbyggnad av järnvägsnätet påbörjades och furstendömet tecknade egna handelsavtal med Europas stormakter trots Turkiets protester. I rysk-turkiska kriget 1877-78 ställde sig Rumänien på Rysslands sida och efter Berlinkongressen, 1878, erkändes Rumänien som ett självständigt kungadöme 1880 och Carol I blev landets krönte kung 1881.
Världskrigens tid
Landet moderniserades administrativt och militärt efter tyskt mönster men den jordägande klassen fortsatte att dominera och industrin byggdes ut i mycket ringa omfattning och främst då oljeindustrin. Den växande jordlösa befolkningen utgjorde ett stort socialt problem och ledde till ett bondeuppror 1907 som resulterade i 12 000 döda.