Kristologi
Kontroverser angående Kristus mänskliga natur
Chalcedonsk (diofysitism)
Kristus har två naturer förenade i en person. Detta fastslogs av konciliet i Chalcedon 451. Konciliet fördömde nestorianismen, eutychianismen och monofysitismen. Senare tolkare menar att chalcedonsk kristologi även fördömde monoteletism och monoenergism.
Monofysitism
Kristus har en natur, den gudomliga. Två läror kan oomtvistat kallas för monofysitiska – eutychianismen och appolinarismen. De kyrkor som inte accepterade besluten från Chalcedon bör inte kallas monofysitiska utan icke-chalcedonensiska. Till dessa hör armeniska apostoliska kyrkan, etiopisk-ortodoxa kyrkan, koptisk-ortodoxa kyrkan och syrisk-ortodoxa kyrkan; och de avvisar formuleringen att Kristus är en person med två naturer för att den påminner för mycket om Nestorios heresi.
Eutychianism
Kristus har en natur, den gudomliga; den mänskliga upplöstes av den gudomliga som en droppe honung i havet. Utvecklades av arkimandriten Eutyches av Konstantinopel på 400-talet. Läran fördömdes av konciliet i Chalcedon 451.
Appolinarism
Kristus har en gudomlig själ men en mänsklig kropp. Utvecklades av biskop Appollinarios av Laodikeia (nuvande Latakia) på 300-talet. Läran fördömdes av konciliet i Chalcedon 381.
Monoteletism
Kristus har två naturer, men endast en vilja – den gudomliga. Utvecklades av patriark Sergius I av Konstantinopel i hopp om att försona monofysiter och diofysiter. Läran fördömdes av det sjätte ekumeniska konciliet i Konstantinopel 680-681. Kyrkor som fördömdes inkluderade de orientaliska kyrkorna och den maronitiska kyrkan, även fast de nu förnekar att de någonsin var monoteletiska. De beskriver sig själva som miafysiter.
Dyoteletism
Kristus har två naturer och två viljor, den gudomliga utövar herraväldet och verkar genom den mänskliga så det icke uppstår någon klyfta dem emellan. Läran utvecklades av Maximus Confessor, abbot av Chrysopolis, i början av 600-talet. Dyoteletismen antogs som kyrkolära vid det sjätte ekumeniska konciliet i Konstantinopel 680-681.
Miafysitism
Kristus har två naturer men de är förenade i en natur utan separation, förvirring och förändring.
Nestorianism
Kristus är två personer, mannen Jesus och den gudomlige Guds son. Utvecklades av patriark Nestorios av Konstantinopel i början av 400-talet. Nestorianism separerar Kristus mänskliga lidande från sin gudomlighet för förkastar således termer som ”Gud korsfästes”. På samma sätt förkastar nestorianer termen theotókos (Guds moder) som titel till jungfru Maria till förmån för Christotókos (Kristus moder) eftersom de menar att Maria endast födde den mänsklige personen Jesus och inte Gud. Läran fördömdes vid konciliet i Efesos 431, vilket ledde till den nestoriska schismen i vilken den assyriska kyrkan separerade från den grekisk-ortodoxa.
Monoenergism
Kristus har två naturer men en ”energi” – ett medvetet vagt begrepp. Utvecklades av den bysantinske kejsaren Herakleios på 600-talet som en kompromiss emellan chalcedoner och monofysiter. Läran fick stöd av patriarkerna av Konstantinopel, Antiokia och Alexandria men inte av påve Honorius I. Herakleios gav upp läran 638 och den fördömdes av det sjätte ekumeniska konciliet i Konstantinopel 680-681 som fastslog att det finns två viljor (dyoteletism) och två energier (dyoenergism) i Kristus.
Dyoenergism
Kristus utverkar gudomliga och mänskliga gärningar genom två energier, en gudomlig och en mänskliga. Dyoenergismen antogs som kyrkolära vid det sjätte ekumeniska konciliet i Konstantinopel 680-681.
Doketism
Kristus är endast skenbart en människa och hans lidande var en illusion. I egentligen är han en ren ande och kan inte fysiskt dö. Läran fördömdes av de ekumeniska koncilierna och dog ut under första årtusendet. Katharismen och andra gnostiska rörelser inkorporerade läran i sin tro, men rörelsen krossades av albigenserkorståget (1209-1229). Islam lär också att Jesus korsfästning var en illusion.
Kontroverser angående Kristus gudomliga natur
Treenighetsläran
Gud är en och odelbar, det finns bara en Gud och denne Gud är tre personer: Fadern, Sonen Jesus Kristus och Den Helige Ande. Läran formulerades under kristendomens första århundraden på nytestamentlig grund. I den nicaenska trosbekännelsen som antogs vid det första konciliet i Konstantinopel 381 sägs att Sonen är ”av samma väsen som Fadern” och att Anden ”tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras”. Mormoner och Jehovas vittnen förnekar treenighetsläran.
Arianism
Sonen (Kristus) är ett skapat väsen, den första och högsta av alla skapade varelser, men inte gudomlig. Den Helige Ande är Faderns näst fullkomligaste verk. Fadern är ensam störst och treenigheten kan inte appliceras på Gud. Läran utvecklades av presbytern Arius från Alexandria i början av 300-talet. Den fördömdes 319 av biskop Alexander av Alexandria och av kyrkomötet i Nicaea 325.
Modalism
Fadern, Sonen och Den Helige Ande kan inte uppfattas som tre personer utan som tre uppenbarelsesätt. Läran fördömdes av kyrkomötet i Nicaea 325.
Sabellianism
Fadern, Sonen och Anden utgör en enhet, de tre är olika uppenbarelsesätt. Utvecklades av teologen Sabellius. Läran fördömdes 261.
Ebjonitism
Jesus är inte Gud utan den mänskliga profeten Messias utlovad i gamla testamentet.
Adoptianism
Kristus var från början enbart människa men adopterades som Guds son genom dopet i Jordan. Den egentliga läran uppstod i Spanien på 700-talet. Läran fördömdes i och med kyrkomötena i Regensburg 792, Frankfurt am Main 794 samt Aachen 799.
Dynamism
Kristus var från början enbart människa, men född av en jungfru. Jesus hade levat som andra människor, men vid dopet hade Kristus kommit över honom och därefter varit verksam i honom. Jesus var en profet, som för en tid varit utrustad med gudomliga krafter men inte genom detta blivit Gud. Först efter uppståndelsen hade han förenats med Gud. Läran utvecklades av Theodotus i Rom i slutet av 100-talet. Den avvisades och Theodotus exkommunicerades.