>Första korståget (1096-1099)
Bakgrund:
På 600-talet erövrades Jerusalem av kalifen Umar. Trots detta så stoppades pilgrimsfärderna inte direkt, detta skedde först i början av 1000-talet då kalifen Hakim inledde omfångsrika förföljelser av kristna. Efter Hakims död 1021 stoppades förföljelserna men relationerna mellan de kristna och araberna försvårades 1071 då kontrollen över Det Heliga landet gick över från de toleranta egyptierna till seldjukturkarna. Samma år invaderade turkarna det Bysantiska riket och besegrade en bysantisk (östromersk) här under kejsar Romanus IV vid Manzikert. I slutet av 1000-talet kände sig den östromerske kejsaren Alexios I Komnenos allt mer trängd av turkarna, som hade ockuperat Anatolien, en mycket folkrik provins, och därför bad han Västrom om hjälp. Detta gav västmakterna ett skäl att starta ett korståg, men några förevändningar behövdes snart inte då påve Urban II under ett möte i Clermont 1095 uppmanade europeiska kristna furstar att befria Jerusalem. Påven deklarerade att de kristnas stridsrop skulle bli Deus volt (Gud vill det).
Kombattanter:
Franska och tyska bondeskaror, franska och normandiska riddartrupper samt allierade (Bysans).
Seldjukturkarna.
Händelseutveckling:
Våren 1096 inleddes det första korståget då franska och tyska odisciplinerade och otränade bondeskaror satte av mot Jerusalem. Franska bönder under Walter Sans Avoir (den fattige) marscherade genom Tyskland och Ungern utan att ställa till något, men efter att de plundrade Belgrad hämnades bulgarerna dem. Trots detta så nådde Walter Konstantinopel vid midsommartid. Där mötte han överlevarna från Peter Eremitens tyska bondehär. Den inledde sitt korståg med att råna och massakrera judar i städer längs Rhen, och de gjorde sig ovänner med kungen av Ungern, som anföll dem. Bönderna fick nu hjälp av Alexios I som transporterade dem över Bosporen, men vid Cibotus råkade de i ett bakhåll och närapå förintades. I slutet av 1096 landsattes dock en bättre utrustad och tränad riddararmé på östromersk mark, fast kejsaren insåg nu att de kristna inte tänkte ge upp drömmen om erövringen av Det Heliga landet så lätt. Han började bli orolig över att västmakterna hade mobliliserat så många soldater; han var rädd för att de skulle göra honom maktlös. Därför tvingade han Hugo av Vermandois, bror till den franske kungen Filip I, att avge löfte om länsplikt. Hugo åtföljdes inom kort av idel kända namn. I början av 1097 anlände bland andra Gottfrid av Boullion med bröderna Eustace och Baldwin, Raymond IV av Toulouse, Bohemond I av Tarent, Tankred (brorson till Bohemond), Robert av Normandie och Robert II av Flandern. I Antiochia svor samtliga förutom Tankred och Raymond trohet mot kejsaren, vilket betydde att de accepterade Alexios som överhuvud för erövrade provinser. Denna obscent namnkunniga styrka trängde sig in i Anatolien och erövrade till att börja med Nicea. Därefter besegrades turkarna vid Dorylaeum, och 1098 intogs Antiochia. Nu var vägen till Jerusalem öppen, och den 15 juli 1099 avslutades i praktiken det första korståget i och med dess fall.
Konsekvenser:
Ett kristet rike skapades med Gottfrid av Boullion som regent. År 1100 avled han dock, och ersattes i november av brodern Baldvin av Boulogne.
Samma år gjordes kungariket Jerusalem självständigt, och de övriga erövringarna uppdelades i provinserna furstedömet Antiochia (Bohemond av Tarent) samt grevskapen Edessa (Baldvin av Bourcq, kusin till den andre Baldvin) och Tripolis (Raymond av Toulouse).
Johanniterorden, eller Malteserorden, upprättades 1070, men stadfästes 1154 för de benediktinermunkar som vårdade och skyddade pilgrimer på Johannes Döpares sjukhus i Jerusalem. Orden, vars vapen var ett vitt kors på röd bakgrund, fick stor politisk makt men tvingades av muslimerna lämna Palestina på 1200-talet. Den flyttade till Malta (därav Malteserorden) 1520, efter att haft huvudsäten på Cypern och Rhodos. Sedan 1798 saknar Johanniterorden eget territorium, men den har upprättat kloster och sjukhus runt om i Europa.
Tempelherreorden grundades i Palestina 1119 av nio franska riddare. Dess syfte var att skydda pilgrimer som vallfärdade till Jerusalem, och snart blev de en stor internationell armé med sisådär 20,000 riddare. Deras högkvarter i Jerusalem låg i ruinerna av kung Salomos tempel, därav namnet. Tempelherrarna var, vilket var anledningen till att Joakim von Anka visste så mycket om dem i "Korsfararkungarnas krona" av Don Rosa, världens första bankirer och de uppfann även kreditkortet. En pilgrim kunde lämna pengar hos tempelherrarna, för det fick han en kod, genom vilken han kunde hämta sina pengar hos helt andra ordensmän i en helt annan del av Europa. 1291, efter Jerusalems fall, återvände tempelherrarna till Europa som historiens rikaste sällskap. Kung Filip den sköne av Frankrike satte sig i skuld hos dem, men istället för att betala tillbaka ville han beslagta deras tillgångar. Fredagen den 13 (!) oktober 1307 lät han därför gripa alla tempelherrar i Frankrike. De som togs tillfånga dömdes för kätteri (!) och avrättades, men enligt legenden flydde överlevarna till olika fästen i Portugal, Spanien och Skottland. 1312 upplöstes orden av påve Klemens V, efter hårda påtryckningar av kung Filip.
Tempelherreordens siste ledare, Jacques de Molay, brändes 1314 på bål i Paris. Orden har ingenting att göra med Tempelriddareorden, som är ett religiöst helnyktert sällskap upprättat i USA 1845, och infört till Sverige av Emil O. Johansson.
>Andra korståget (1147-1149)
Bakgrund:
Korsfararna hade erövrat ett vidsträckt område, från Antiochia till Sinai, en smal kustremsa dock. För att utvidga området försökte man förskjuta gränserna österut - mot de muslimska städerna Aleppo och Damaskus, men alla försök misslyckades. Istället inledde seldjukerna under Zengi, härskaren i Aleppo, en offensiv, som slutade med att Edessa återerövrades 1144. Genast skickades sändebud till Rom för att berätta om vad som hade hänt. I december 1145 utfärdade påven Eugenius III en bulla, vilken uppmanade kung Ludvig VII av Frankrike samt det landets furstar och undersåtar, att fara iväg och rädda den östliga kristenheten. Kung Ludvig och dennes undersåtar blev ännu mer entusiastiska efter att ha hört Bernhard av Clairvaux förkunna ett nytt korståg i Vézelay 1146. Bernhard lyckades även övertala den tyske kejsaren Konrad III.
Kombattanter:
Ludvig VII av Frankrike och Konrad III av Tyskland med vasaller och allierade.
Seldjukturkarna (Nur ed-Din) och Buridien (eller kungariket Damaskus).
Händelseutveckling:
I maj 1147 inleddes det andra korståget när Konrad III for iväg med sin expedition, bestående av vasallkungarna Vladislav av Böhmen och Boleslav av Polen, en kontingent från Lothringen under biskopen av Metz och en stor grupp tyska adelsmän ledda av Konrads brorson hertig Fredrik av Schwaben. Det rådde dock stora motsättningarna mellan tyskarna, slaverna och frankerna (från Lothringen). Konrad, sjuklig och svagsint, delegerade då mycket av sin makt till brorsonen, som var ärelysten men oerfaren. Den 20 juli, efter ha lovat kejsar Manuel Komnenos att inte anfalla, korsade korsfararna Donau. Löftet bröts utanför Sofia då Konrads soldater hängav sig till plundring och massakrering. Samtidigt gav sig kung Ludvig av ifrån Metz, åtföljd av hustrun Eleonora av Akvitanien (senare omgift med Henrik II av England), brodern greven av Dreuz samt grevarna av Flandern, Nevers och Toulouse. Den franska armén var bättre disciplinerad än den tyska, men lika illa ledd (av kungen själv). Ludvig och hans soldater anlände till Konstantinopel den 4 oktober, samtidigt som Konrad korsade Bosporen. Konrad struntade i en vägvisares råd att ta kustvägen utan ryckte fram rakt genom genom Anatolien istället. Nicea lämnades den 15, och nio dagar senare nåddes turkiskt territorium. Den 25 överraskades tyskarna i närheten av Dorylaeum av hela den seldjukiska armén. Turkarna skingrade korsfararna enkelt, men Konrad lyckades ta sig tillbaka till Nicea. Nittio procent av hans armé och alla förråd var förlorade. I början av november anlände Ludvig till Nicea och Konrad hade inget annat val än att ansluta sig till honom. Tillsammans bestämde de sig för att ta kustvägen istället. I Efesos blev Konrad dock sjuk, och återvände till Konstantinopel. Återstoden av korsfarararmén fick kämpa sig igenom bakhåll efter bakhåll och när Attalia nåddes i februari 1148 fick Ludvig och riddarna nog. De fortsatte med båt till Antiochia, men infanteriet blev tvunget att följa efter till fots. När korsfararna sedan sammanstrålade var hälften av fotsoldaterna döda. Ludvig kom fram till Jerusalem i maj och fann de flesta furstarna inklusive Konrad på plats. Förseningen berodde på att Ludvig hade haft ett möte i Antiokia med sin hustrus onkel Raymond, som föreslog ett gemensamt angepp mot Aleppo, Nur ed-Dins maktbas. Den 21 juni 1148 samlades korsfararna i ett möte i Akka, anordnat av kung Baldvin III, men härskarna i Antiochia, Edessa och Tripolis lyste med sin frånvaro. I Akka bestämde man sig för att koncentrera hela sin styrka, mot Damaskus, ett dåraktigt beslut. Damaskus var visserligen en rik stad, men det buridiska kungariket Damaskus ville vara vänner med frankerna, för att de hade en gemensam fiende - Nur ed-Din. I mitten av juli bröt en 50,000 man stark armé upp från Galiléen. Den nådde Damaskus den 24 och slog läger. Unur, den buridiske härskaren, skickade då budbärare till Nur ed-Din för att be om hjälp. Unurs soldater anföll korsfararlägret, och tvingade de kristna tillbaka. Det nya lägret saknade vatten och Unur intensifierade sina angrepp, men allt furstarna gjorde var att käbbla om Damaskus framtid. De lokala vasallerna upptäckte att kungarna föredrog Thierry av Flandern, därför tappade intresset och började förhandla med Unur istället. Konrad och Ludvig fick snart reda på det hela, men de kunde inte fortsätta utan vasallernas hjälp. Därför så inledde korsfararna i gryningen den 28 en reträtt i riktning Galiléen. Beridna bågskyttar trakasserade dem på vägen, och när de anlände till Palestina låg tusentals döda soldater och hästar längs vägen. Konrad reste hem samma år, Ludvig väntade till året därpå innan han också återvände.
Konsekvenser:
Relationerna mellan kristna och bysantiner förbittrades nästan till bristningsgränsen.
Misstänksamheten mellan nyanlända korsfarare och korsfarare bosatta i Österlandet blev större och större.
Muslimerna knöts samman och enades i kampen mot frankerna, som hade visat även sina mer svagare sidor.
>Tredje korståget (1189-1192)
Bakgrund:
Saladin (Salah ad-Din), egyptisk sultan av kurdisk härkomst och grundaren av den ayyubidiska dynastin, tjänade under Nur ed-Din och erhöll Egypten 1171 efter ett fälttåg. Senare lade han sig även under Syrien, norra Mesopotanien och Palestina, vilka 1186 sammansmältes till ett mäktigt muslimskt välde. Året därpå erövrade Saladin Jerusalem och samma år besegrades Guy av Lusignan, Raymond av Tripolis och Reginald av Châtillon vid Hattin. Påven Gregorius VIII uppmanade då västmakterna till vedergällning, och kejsar Fredrik Barbarossa (Rödskägg) blev den förste som "tog korset".
Kombattanter:
Fredrik Barbarossa, Rikard I Lejonhjärta och Filip II August av Frankrike med vasaller och allierade.
Seldjukerna (Saladin).
Händelseutveckling:
Färden startade i Regensburg och gick via Wien och Belgrad, men den tysk-romerske kejsaren fick snart problem, då det visade sig att den östromerske kejsaren Isak II inte tänkte hjälpa korsriddarna. Den direkta anledningen var att Bysans hade allierat sig med Saladin. Kejsar Barbarossa lät sig inte stoppas, utan plundrade Adrianopel och tvingade sig över Bosporen. Den 10 juni 1190 fick korståget för Fredriks del ett abrupt slut, då han drunknade i Anatolien. Hans här upplöstes, bara en liten del nådde fram till Det Heliga landet. Turen gick över till den engelske kungen Rikard Lejonhjärta, en ivrig korstågsfarare, och den franske kungen Filip II August, som var allierade men inte så nöjda över det. Rikard samlade ihop en armada och seglade iväg med den först till Marseille, varifrån fransmännen startade. Engelsmännen fortsatte via Cypern, där Rikard råkade ut för ett skeppsbrott och behandlades så ohövligt av öns självutnämnde kejsare Isak Komnenos så han beslöt sig att erövra ön, vilket han även gjorde. Sedan sålde han ön till tempelherrarna och nådde Akka 1191, där han mötte Filip, som hade färdats via Genua och Pisa istället. Akka låg under belägring sedan 1189, en belägring som drog ut på tiden mest tack vare Guy av Lusignan och Konrad, markisen av Montferrat, som bråkade sinsemellan angående posten som furste över Jerusalem. I juli 1191 var Akka utsvält, och föll snart därpå. Rikard och Filip hade kommit överens att dela lika på krigsbytet, men då blandade sig hertig Leopold av Österrike in det hela och krävde en del av bytet. Engelsmännen och fransmännen blev upprörda, de slet ner den österrikiska fanan och trampade på den. Strax efteråt återvände Filip II August hem till Frankrike och Rikard blev de kristnas ende ledare. Korsfararna hade också tagit 2,700 muslimer till fånga, detta gav Rikard ett problem eftersom han genast ville fortsätta mot Jerusalem. Han kunde inte avvara en truppstyrka som skulle vakta krigsfångarna så därför gav han order om att avrätta dem allihop. Rikard fortsatte sedan söderut, intog Jaffa och besegrade Saladins trupper vid Askalon. 1192 slöt han en treårsfred med Saladin, utan att ha återerövrat Jerusalem. I oktober samma år avslutades korståget i och med att Rikard återvände hem.
Konsekvenser:
De kristna fick behålla Jaffa en kustremsa från Sidon till Askalon,detta var det enda som återstod av kungariket Jerusalem.
Antiochia och Tripolis var kvar i korsfararnas händer.
Tempelherrarna sålde 1192 tillbaka Cypern till Rikard Lejonhjärta som då förlänade ön till sin vasall Guy av Lusignan.
Rikard Lejonhjärta råkade under hemfärden ut för ett skeppsbrott i Adriatiska havet. Han tillfångatogs av Leopold av Österrike som överlämnade honom till kejsar Henrik VI, Fredrik Barbarossas son. Rikard sattes i förvar i Durnsteinslottet men släpptes 1196 mot en stor lösensumma. Han återvände till England och stannade en kort stund bara för att hinna ta tillbaka kronan från sin förrädiska lillebror Johan utan land som hade utropat sig till kung under Rikards fängelsetid. Resten av sitt liv tillbringade han i Frankrike (Rouen och Akvitanien) för att försvara de engelska besittningarna och kväsa vasalluppror. Han stupade 1199 efter att ha blivit skjuten i axeln med en pil och dessutom fått kallbrand på köpet på grund av taskiga fältskärare. Rikards fångenskap och lösensumman behandlas flyktigt i flera "Robin Hood"-filmer.
1191 stiftades Tyska orden av tyska köpmän i Palestina. Den ombildades 1198 till en riddarorden, och fick under högmästaren Hermann von Salza stor makt vid Östersjön då ordensstaten Preussen bildades 1226. Flera områden införlivades snart, däribland Pomerellen (från Polen), Estland (från Danmark) och Neumark (från Brandenburg). Även Gotland ockuperades (1398-1408). Tyska orden förlorade snart sin styrka, i takt med att Polen blev mäktigare. 1410 segrade polackerna vid Tannenberg och 1466 hade de den egentliga makten i Preussen. 1525 hamnade Preussen under polsk överhöghet, efter att den siste högmästaren Albrekt av Hohenzollern övergick till protestantismen. Ösel avträddes till Danmark, och Estland till Sverige. Orden upplöstes 1809 av Napoléon, men återupprättades 1834 av kejsar Frans I av Österrike som en adlig katolsk orden med uppgift att inrikta sig på främst sjukvård, vilket var det ursprungliga syftet. Sedan 1929 fungerar den som en klerikal tiggarorden, dess högkvarter ligger i Wien.
>Fjärde korståget (1202-1204)
Bakgrund:
Påven Innocentius III uppmanade 1202 de kristna till ett nytt korståg, och korsfararna, som denna gång bestod av franska och flamländska adelsmän, sporrades även av Fulk av Neuilly.
Kombattanter:
Venetianare, samt franska och flamländska adelsmän med vasaller och allierade.
Bysans.
Händelseutveckling:
Korsfararna samlades i närheten av Venedig, men behövde hjälp för att åka över till Egypten, som var det ursprungliga målet för korståget. Dogen Enrico Dandolo gick med på att skeppa över dem men krävde i utbyte att korsfararna skulle hjälpa hans venetianska styrkor att erövra Zara (i nuvarande Kroatien) från ungrarna. Zara intogs och plundrades, men då svarade Innocentius III med att bannlysa korsfararna. Detta var bara det första av många komplikationer under det fjärde korståget. Kort därpå anslöt sig Alexios (sedermera Alexios IV), sponsor till korståget och även son till den f.d. östromerske kejsaren Isak II och svåger till Filip av Schwaben, till armén och bad dess ledare att avsätta sin onkel, kejsar Alexios III. Som tack för hjälpen erbjöd ekonomisk finansiering av erövringen av Egypten och föreningen av den romersk-katolska och ortodoxa kyrkorna. Venetianarna ansåg att Bysans utgjorde ett hinder för handeln och hade sedan länge viljat ta hand om Konstantinopel. Snart övertalades korsfararna att följa med, och 1203 anlände styrkan till Bosporen. Alexios III flydde och Isak och Alexios (IV) ersatte honom som härskare (samtidigt). 1204 blev de båda kejsarna dock avsatta av Alexios V, men korsriddarna samt venetianarna hämnades då genom att inta och plundra Konstantinopel. Så slutade det fjärde korståget.
Konsekvenser:
Det latinska kungadömet Konstantinopel upprättades. Huvudstaden flyttades till Nicea.
Resten av det bysantiska riket delades upp i vasallstaterna furstendömet Morea, hertigdömet Athen och kungadömet Thessaloniki. Frankiska furstar fick dela på kakan.
Venedig fick en dominerande ställning i handeln på Orienten.
Innocentius III fortsatte sin korstågspropaganda, och 1212 inledde tusentals barn ifrån Frankrike och Tyskland "barnkorståget". Franska barn ledda av bondpojken Stefan av Cloyes gick på båtar i Marseille. Vissa källor påstår att många såldes som slavar av elaka skeppare, de flesta omkom hursomhelst av diverse umbäranden. En annan grupp, bestående av tyska barn, nådde bara fram till Italien, men den kontingenten utrotades också av hunger och sjukdomar.
>Femte korståget (1217-1221)
Bakgrund:
Trots att det fjärde korståget hade kommit ur kurs, och att "barnkorståget" hade misslyckats, fortsatte påve Innocentius III och hans efterträdare Honorius III med att predika för ett nytt fälttåg mot Det Heliga landet.
Kombattanter:
Kung Andreas av Ungern, hertig Leopold IV av Österrike, Otto av Merano och Johan av Brienne med vasaller och allierade.
Muslimer (sultan Alkamil av Egypten).
Händelseutveckling:
Den kristna hären inledde korståget 1217 med att marschera genom Ungern och Kroatien till staden Spoleto, där den gick på en flotta. Färden gick via Dyrrhakion (i nuvarande Albanien) och Cypern till Akka. Målet var Egypten, stödjepunkten för muslimerna, men korsfararna beslöt dock att först angripa Damaskus. Tre gånger tågade de ut från Akka i riktning Damaskus, men misslyckades varje gång. Andreas av Ungern ledsnade och reste hem i januari 1218, men Leopold och tyskarna stannade kvar. I april och i maj anlände överraskande en korsfararflotta på sammanlagt 300 skepp under befäl av grevarna Georg av Wied och Vilhelm av Holland. Nu beslöt korsfararna att genast anfalla Egypten. Den kristna flottan anlände till Damietta (Dumyat) den 29 maj och en lång belägring följde. Under våren och sommaren 1219 lämnade flera korsfarare Egypten, däribland hertig Leopold. Fast under hösten började förstärkningar anlända, och Damietta, plågat av svält och hunger, föll den 5 november. Planer på att inta Kairo kom upp, men hären var för slapp och för passiv för att kunna åstadkomma något sådant. Franciscus av Assisi kom till Egypten, och klagade över korsfararnas sedeslöshet. Muslimerna drog nytta av dessa svagheter och byggde upp sina arméer. På våren 1221 anlände nya förstärkningar från Europa, och de kristna planerade ånyo fälttåg mot Kairo. Den 17 juli började fälttåget, tyvärr samtidigt som Nilens årliga översvämmning. Muslimerna, ledda av sultan Alkamil, stred hårt och fick korsfararna vilja dra sig tillbaka mot Damiette. Snart var dock de kristna inringade, och när all hopp om räddning var ute bad de om fred. Flera av Alkamils fältherrar ville förinta den kristna hären, men Alkamil höll sig till sin fader sultan Almelik Aladils fredspolitik och behandlade fienden milt och med respekt. Den 30 augusti 1221 slöts en fred, och korsfararna blev enligt den tvungna att lämna Egypten och Damiette, som utrymdes den 7 september. Sålunda slutade det femte korståget.
Konsekvenser:
Korsfararna lämnade Egypten.
Sultan Alkamils milda behandlig av korsfararna förbättrade relationerna mellan kristna och muslimer, en liten gnutta i alla fall. Hade sultanen varit bryskare skulle de kristna antagligen skicka en ny och större styrka till Egypten för att hämnas och få revansch.
>Sjätte korståget (1228-1229)
Bakgrund:
Det sjätte korståget organiserades av kejsar Fredrik II, trots att han hade blivit bannlyst av påven, detta för att påven ansåg honom vara alltför mäktig. Påven gjorde inte bara anspråk på den andliga makten, utan även på den världsliga. Påvedömets kamp mot kejsar Fredrik pågick länge. När Gregorius IX dog 1241 lade han sin efterträdare Celestinus IV på hjärtat att skydda riket Jerusalem och att kämpa mot Fredrik. Celestinus dog snart och efterträddes av Innocentius IV, som innerligt önskade Fredrik och hans släkt Hohenstaufens undergång. Påven bannlyste kejsaren återigen i ett möte i Lyon, avsatte honom från kejsarvärdigheten och värvade folk till ett korståg, inte mot Det Heliga landet, utan mot Fredrik (!).
Kombattanter:
Tysk-romerske kejsaren Fredrik II med vasaller och allierade.
Muslimer (sultan Alkamil av Egypten).
Händelseutveckling:
Detta korståg var inget militärt företag utan egentligen en diplomataffär skickligt ledd av Fredrik II av Tyskland. Färden gick ifrån Brindisi via Kreta och Rhodos till Akka. Väl där lyckades kejsaren förhandla fram en fred som fastställdes i slutet av februari 1229. (Sultan Alkamil hade varit mycket vänligt sinnad. Han hade till och med skickat en delegat till Sicilien (Fredrik var även kung av Sicilien) innan korståget, och erbjöd Fredrik Jerusalem om han gick med på att bara rikta sina vapen mot Almuazzam av Damaskus, en bror men också en motståndare till Alkamil). Enligt freden, som skulle vara i 10 år, 5 månader och 40 dagar, lämnade sultan Alkamil tillbaka Jerusalem (förutom Omarmoskén) samt andra heliga platser som Betlehem och Nasaret. Alkamil blev utsatt för otaliga förebråelser från otaliga muslimer på grund av avtalet, men de kristna gladde sig. Men trots Fredriks framgångar vann han inget stöd inom det påvliga lägret, både på grund av gammalt groll, men även på grund av att större delen av kungariket Jerusalem fortfarande befann sig i muslimskt våld. Ett annat minus för Fredrik var beslutet att fursten av Antiokia och härskarna över andra platser i norra Syrien (som Tempelherrarna och Johanniterna) inte skulle kunna få något understöd. Därefter fick Fredrik meddelande om att en påvlig här under kung Jean hade attackerat hans besittningar i södra Italien. Kejsar Fredrik tågade då in i Den Heliga staden och utropade sig den 17 mars 1229 till kung över Jerusalem. Bara två dagar senare anlände ärkebiskopen av Cesarea och bannlyste de heliga platserna. Kejsaren avreste till Akka, men då tittade påvens ställföreträdare patriarken Gerold fram, som bannlyste Fredrik, hans armé och alla som lydde honom. Fast kejsaren såg till att ämbetena bekläddes med dugliga och lojala män, och han förstärkte även Tyska ordens makt. Den 1 maj lämnade han Det Heliga landet.
Konsekvenser:
Kejsar Fredrik II steg i land i Apulien den 10 maj. Han sökte fred med påven, som vägrade. Därpå anföll kejsaren de påvliga, besegrade dem, och tvingade fram en fred, som slöts sommaren 1230 i San Germano. Den 28 augusti upphävdes bannlysningen.
Jerusalem var visserligen i de kristnas händer, men ställningen var långt från säker, och nytt korståg behövdes för att säkra platserna.
Den 8 mars 1238 avled sultan Alkamil, vilket ledde till en blodig maktkamp mellan dennes bägge söner Abu Bekr (Aladil) och Assalih Ejjub. Så för att passa på medan det var oreda bland muslimerna begav sig stora mängder franska korsfarare ledda av kung Thibaut av Navarra, hertig Hugo av Burgund, grevarna Pierre av Bretagne, Johannes av Bar, Amalrik av Montfort samt ett antal andra ytterst förnäma adelsmän mot Marseille eller Brindisi för att fara vidare mot Det Heliga landet. Kejsar Fredrik II hade inget att invända, men han ville själv inte följa med, detta på grund av fiendeskapen med påve Gregorius IX. Däremot så var han villig att bistå korsfararna med vad som behövdes. Hösten 1239 förenade sig korsfararna med de kristna i Palestina. De nyanlända, däribland hertigen av Burgund och grevarna av Bar och Montfort, yrkade på att tåga mot Egypten, ett förslag som inte gillades av riket Jerusalems representanter. Hären, som även inkluderade johanniter och tempelherrar, råkade i strid i närheten av Gaza, men besegrades. Annasir Daud, son till Almuazzam och härskare över borgen Krak, fick nu nytt mod och anföll Jerusalem, som erövrades. Detta kunde ha varit slutet för de kristna riket, om inte Alkamils söner fortfarande hade varit i gräl med varandra. Assalih Ejjub vann till slut, men hans farbror Assalih Ismail gick över till korsfararna istället. I slaget vid Askalon kämpade Ismail på korsfararnas sida mot Ejjub till en början, men gick över till egyptierna istället, och korsfararna besegrades. Därefter uppkom meningsskiljaktigheter mellan de krista sinsemellan. Johanniterna och de flesta av de franska stormännen röstade för anslutning till sultan Ejjubs Egypten, men tempelherrarna var emot förslaget. Till slut tappade kungen av Navarra, greven av Bretagne och många av deras vapenbröder lusten för det heliga kriget. De återvände hem. Kort därefter, den 8 oktober 1240, anlände dock en ny korstågshär, denna var ledd av greve Rikard av Cornwall, bror till kung Henrik III av England, brorson till Rikard Lejonhjärta och svåger till Fredrik II. Greve Rikard inledde genast fredsförhandlingar och han tog johanniternas parti. I slutet av november skickades en delegation till Kairo, freden slöts i februari 1241. Därpå lämnade Rikard Palestina, åtföljd av greven av Montfort, hertigen av Burgund samt de övriga franska korsfararna.
>Sjunde korståget (1248-1254)
Bakgrund:
I oktober 1241 blossade oroligheter igen upp mellan de kristna fraktionerna i Det Heliga landet. Tempelherrarna önskade eliminera huset Hohenstaufens makt i Österlandet, och tillkännagav att de visserligen tänkte svära trohet mot Jerusalems rättmätige tronarvinge kejsar Fredriks son Konrad, men inte mot dennes ställföreträdare (eftersom Konrad själv inte kunde komma). De upproriska lämnade därpå regeringen över Jerusalem till drottning Alice av Cypern, och därpå startade man krig mot de kejserliga trupperna. Tempelherrarna erövrade Tyrus, och den hohenstaufiska truppstyrkan fick återvända till Europa. Kriget mellan de kristna och Annasir Daud pågick fortfarande, men Annasir lovade fred och hela Jerusalem mot ett förbud mot sultan Ejjub av Egypten. De kristna gick med på det hela, och slöt dessutom förbund med Ismail av Damaskus och Ibrahim av Himss. Ejjub, som rustade för fulla muggar, kallade då in legosoldater, 10,000 karismer, ena grymma och rovgiriga krigare. De kristna flydde från Jerusalem när nyheterna om karismernas framfart nådde fram, men genom en krigslist lurades de tillbaka. Ejjubs män plundrade, torterade, lämlästade och skövlade, och till slut hade Jerusalem fallit för sista gången. Visserligen hade splittringen mellan de kristna lindrats, men förbundet med Annasir, Ismail och Ibrahim hängde på en skör tråd. Ibrahim önskade helt riktigt ta skydd i Askalon men vissa av korsfararna ville hellre försöka besegra fienden i fält. Den 18 oktober 1244 möttes de stridande vid Gaza, men korsfararna flydde vid blotta åsynen av karismerna och egyptierna. De flesta blev dräpta eller tillfångatagna. Sultan Ejjub fortsatte dock sitt fälttåg, men korsfararna fick respit då han först ville ta itu med de kristnas muslimska allierade. 1245 belägrade Ejjub Damaskus, som föll snart. Ibrahim av Himss bytte sida och anslöt sig till Ejjub, och tillsammans besegrade de karismerna, som hade förått Ejjub. 1247 riktades blickarna mot korsfararnas fäste Askalon, som föll trots nyanlända förstärkningar från Europa. Korsfararstaterna i norra Syrien, Antiokia och Tripoli, råkade vid denna tid också i blåsväder. 1247 anföll en skara mongoler de kristna, som tillfogades svåra förluster. Samtliga korsfararstater låg illa till, och det enda som kanske kunde rädda dem var ett nytt korståg.
Kombattanter:
Ludvig IX av Frankrike, hans tre bröder Robert av Artois, Alphonse av Poitiers och Karl av Anjou, hertig Hugo av Burgund, greve Guillaume av Flandern, greve Pierre av Bretagne och greve Jean av Joinville med vasaller och allierade.
Muslimer (sultan Ejjub av Egypten).
Händelseutveckling:
Det var nära att det sjunde korståget ställdes in. Många hade tröttnat på de ideliga korstågen, men det största problemet var att påven, Innocentius IV, önskade krossa kejsar Fredrik och inte muslimerna i Det Heliga landet. Men mitt i denna påvliga kamp mot kejsarväldet uppstod en längtan hos den franske kungen Ludvig IX att befria Jerusalem. Detta företag väckte ringa intresse utanför Frankrike, förutom i England (några biskopar och baroner tog korset) och i Norge (!). Kung Håkon (VI) Håkonsson av Norge föreslogs av Ludvig få befälet över hela korsfararflottan, men Håkon ville inte ha ett sådant ansvar, utan vände hemåt istället. I slutet av augusti 1248 avseglade Ludvig och huvudstyrkan från Aigues-Mortes vid Medelhavet, och Cypern nåddes den 17 september. Istället för att fortsätta valde Ludvig att inte bara vänta på resten av styrkan utan även övervintra (!) på ön. Dessutom så försvagade han sin egen armé genom att skicka en styrka till Antiokia som hjälp mot mongolerna. Det kanske mest ödesdigra beslutet kom på våren 1249, vilket innebar att fienden skulle nu angripas i Egypten och inte i Syrien. Förstärkningar kom i alla fall, så många så att skeppen räckte nästan inte till. Till slut, den 30 maj avseglade 2,500 riddare jämte väpnare och infanteri på 120 större och 1,600 mindre fartyg, och inom kort siktades den egyptiska kusten. Landstigningen ägde rum på samma ställe som 1218, vid Damiette, som intogs kvickt. Först den 20 november bröt hären upp, och trots vissa meningsskiljaktigheter bestämde man sig för att marschera mot Kairo. Den 21 december nåddes Mansura, och nu inledde ett slag som skulle vara i flera månader. I april 1250 förstod kung Ludvig att deras tid var kommen, så han beordrade ett tillbakadragande. Det hela blev ett fiasko, de flesta dödades och resten (inklusive Ludvig) tillfångatogs. Kungens lösesumma betalades och den 6 maj var han en fri man. Han beslöt dock att stanna kvar i Det Heliga landet, kanske skulle han kunna uträtta något. De flesta av de överlevande adelsmännen for hemåt, och Ludvig försökte via brev mana Europas kungahus. Kung Ferdinand III av Kastilien och kung Henrik III av England sände ingen hjälp trots att de båda hade "tagit korset". Kejsar Fredrik avled den 13 december 1250, och efterträddes av sonen Konrad IV. Konrad blev liksom fadern förföljd av påven, och därför hade han annat att tänka på än att försvara Det Heliga landet. Förutsättningarna för de kristna ändrades totalt 1253 när muslimerna i Syrien och Egypten slöt förbund med varandra. Muslimerna anföll Sidon, mördade och plundrade. Den 24 april 1254 bordade Ludvig ett skepp i Akka och nådde fransk jord i slutet av juni.
Konsekvenser:
Under åren som följde kunde muslimerna enkelt ha krossat de sista kristna tillhållen, men istället anföll de varandra, och många oroligheter mellan muslimerna uppstod.
Välfärden i korsfararstaterna började hotas av andra européer, till största delen borgarna i Venedig, Genua och Pisa. Samtliga försökte till varje pris upprätta handelskolonier i exempelvis Tyrus, Beirut och Akka. 1256 startade ett handelskrig på grund av en tvist angående en klosterbyggnad. Genuesarna och pisanerna erövrade venetianarnas samtliga skepp i Akka samtidigt som Tyrus härskare Filip av Montfort drev bort dem från sitt eget område. Venedig kontrade, tvingade Pisa att byta sida, och sedan slöt man förbund med tempelherrarna, Tyska orden och de flesta baronerna i Syrien. Genua hade bara Filip och johanniterna på sin sida. Venetianarna besegrade genuesarna både till sjöss och till lands ett flertal gånger. 1261 slöt Genua ett förbund med Bysans, vilket ledde till att Venedig intensifierade sina angrepp. Nästan alla kuststäder i det kristna Syrien fick vara skådeplatser i detta handelskrig. Ett vapenstillestånd slöts 1270, vilket gav Venedig tillträde till Tyrus. 1282 inleddes ett nytt krig, mellan Pisa och Genua, som är mest känt för sjöslaget vid ön Meloria den 6 augusti 1284, i vilket Pisas flotta förintades. (Slaget nämns faktiskt i Kalle Ankas Pocket Nr. 108 "Ingen rök utan eld", serien "Resa på klassisk mark - Del 4, Mäster Joakim och piraterna i Montecristo", sid. 83-88). En fred slöts 1288, pisanerna fick riva ner de befästningar som skyddade deras koloni i Akka. Detta långvariga och utdragna handelskrig gjorde det knappast lättare för de kristna staterna i Det Heliga landet att värja sig mot muslimerna.
>Åttonde korståget (1270)
Bakgrund:
Muslimerna plågades av ständiga maktskiften och inbördes stridigheter, vilken gjorde det svårare för dem att köra ut de sista kristna. Dessutom så utgjorde mongolerna ett stort hot, 1258 krossade de under khanen Hulagu för alltid kalifatet Bagdad. Sedan så intog de Damaskus, men därefter var krigslyckan slut. Den 3 september 1260 besegrades de av en egyptisk här ledd av sultan Kotuz, och några månader senare led mongolerna nedlag igen. Kotuz blev dock på höjden av sin makt mördad av emiren Bibars, som sedan blev utsedd till ny sultan. Bibar riktade blickarna mot de kristna, korsfararna var nu de sista fienderna. De kristna hade inte mycket att sätta emot, då inga fler korsfarare värvades hemma i Europa. Den största skulden till detta bar påvarna, som istället fortfararade ansåg det viktigare att tillintetgöra hohenstaufarna. Bibar passade på, och 1265 belägrade han och intog Ceasarea. Arsuf föll därpå, men sedan drogs sig muslimerna tillbaka till Egypten eftersom Bibar önskade undvika öppna fältslag. 1266 kom ett nytt angrepp, denna gång mot den "ointagliga" borgen Safed vid Genesaret. Borgen föll och dess försvarare avrättades skoningslöst. En hämndexpedition från Cypern anlände därpå, men den led även den nederlag. På våren 1268 inledde Bibar ett nytt fälttåg. Jaffa intogs, och därefter tempelherreborgen Beaufort. Nu vändes blickarna mot Antiokia, och dess härskare Bohemund IV som Bibar hatade på grund av dennes pakt med mongolerna. Den 19 mars inleddes en stormning, och kort därpå föll Antiokia, och med det hela norra Syrien för alltid.
Kombattanter:
Ludvig IX av Frankrike, dennes bröder Alphonse av Poitiers och kung Karl av Sicilien, sönerna Filip, Jean Tristan och Pierre, kung Thibaut av Navarra, grevarna av Artois, Bretagne och Flandern med vasaller och allierade.
Muslimer (emiren av Tunis).
Händelseutveckling:
Ludvig IX ville gärna göra ett nytt korståg, och det meddelade han påve Klemens IV 1266. Påven var sen att reagera, men biföll till slut, och i mars 1267 samlade Ludvig en hop stormän i Paris och "tog korset" i deras åsyn. Ludvig rustade energiskt och lyckades samla ihop en riktigt namnkunnig skara vapenbröder. När nyheterna om Jaffas och Antiokias fall nådde Ludvig fick han än mer bråttom, men avfärden skulle först ske 1270. Den mäktiga korsfararflottan avseglade från Aigues-Mortes i juli månad. Man stannade till vid Cagliari på Sardinien och höll krigsråd. Där fattade man det intressanta beslutet att inte fara mot Syrien, utan först mot Tunisien. Detta ville man göra för att emiren av Tunis hade sympatier för de kristna, och det var möjligt att han kunde låta sig döpas och bli en allierad. Ludvig gick med på det hela, men visste inte vad den egentliga anledningen var. Tunis hade varit skyldigt att betala skatt till Sicilien så länge hohenstaufarna regerade där, men när Ludvigs bror Karl av Anjou blev ny härskare på Sicilien vägrade tunisierna att betala mer. Det var Karls förslag att åka till Tunis först, på en skatteindrivarexpedition egentligen, och inte på ett riktigt korståg. Den 17 juli anlände den kristna flottan till Tunis, korsfararna besegrade en fiendehär och slog läger vid det gamla Karthago. Sultan Bibars uppmanade skriftligt emiren av Tunis att gå till motangrepp, och Bibars lovade även att skicka en egyptisk här. Ludvig kunde han vunnit och om han hade anfallit, men han beslöt att vänta och emiren av Tunis fick mer tid att förbereda sig. Muslimerna härjade i korsfararnas läger, men den största fienden var än så länge klimatet. Ludvigs son Jean Tristan avled, och sedan insjuknade kungen själv. Han avled den 25 augusti, och sonen Filip (III) "den djärve" efterträdde honom. Förstärkningar anlände och flera tunisiska styrkor besegrades. Emiren fick gå med på ett förudmjukande fredsavtal då han förpliktade sig att låta de krista utöva sin religion i landen och betala krigsskadeersättning, och skatt till Sicilien. I november drog sig korsfararna tillbaka till Sicilien, till dem slöt sig Henrik III av Englands son prins Edvard, som precis anlänt till korståget. Avsikten var att fortsätta mot Syrien, men de råkade ut för en hemsk storm, och sedan tappade Filip och många andra av stormännen intresset. De for hem.
Konsekvenser:
Bibar kunde nu, näst intill ohotad, inleda den sista fasen av det kristna väldets undergång i Syrien. Han slöt fred med mongolerna och det misslyckade åttonde korståget gjorde de kommande striderna lättare för muslimerna. 1271 stod Bibars här utanför den mäktiga johanniterborgen Krak, öster om Tripoli, som föll efter en kort belägring. Den 12 juni erövrades Montfort, Tyska ordens starkaste fäste. Nya kristna förstärkningar hade visserligen anlänt till Akka, det vill säga den engelska kontigenten under befäl av prins Edvard (blivande Edvard I) och en frisisk flottstyrka. Edvard återvände dock hem efter att han blivit utsatt för flera mordförsök. Prinsens lilla äventyr brukar ibland omnämnas som det nionde korståget. Bibar slöt, efter en misslyckad flottexpedition till Cypern, fred med de kristna som skulle vara i tio år, tio månader och tio dagar. Sultanen avled dock hastigt och lustigt den 19 juli 1277. En utdragen maktkamp mellan muslimerna följde, och de kristna fick en liten respit. Emiren Kilavun blev ny sultan, han fick tyst på mongolerna, och inledde därefter det slutgiltiga fälltåget mot de kristna staterna. I mars 1289 inleddes belägringen av Tripoli, som förstärktes av genuesare, pisaner, venetianare, johanniter och tempelherrar, men den 27 april föll staden. Nu var hoppat för de kristna ute. Påven Nikolaus IV försökte förtvivlat mana till ett nytt korståg, men ingen av härskarna i Europa var villiga. Det blev inte bättre av att Genua slöt fred med Egypten. Kilavun dog på hösten 1290 och efterträddes av sonen Almelik Alashraf. I mars 1291 inleddes belägringen av Akka, men först den 18 maj faller staden i muslimernas händer. Detta blir slutet på de kristna besittningarna i Syrien. Visserligen hade de fortfarande platser som Tyrus och Beirut i sitt våld, men av rädsla och skräck flydde de kristna från flera platser och efter bara några veckor efter Akkas fall var den syriska kusten övergiven av "Västerlandets söner".
Aldrig mer skulle ett korståg riktat mot Det Heliga landet utföras, men flera av påvarna försökte övertala Europas regenter att sponsra ett.
Korstågen var hemska företag, som misslyckades men på vissa håll förde med sig lite gott också. Väst fick känna på nya miljöer, produkter, kulturer och tankesätt. Handeln stimulerades och de geografiska kunskaperna utvidgades. Korstågsperioden var en tid då kungarna och kejsarna i Europa blev mäktigare då de gjorde påvedömet svagare, då påvarna inte längre kunde styra och ställa som de hade gjort tidigare. Hundratusentals liv gick till spillo, städer skövlades och brändes och hela riken försvagades, som det östromerska. De största vinnarna i krigen var handelsstäderna, speciellt Venedig.
>Hundraårskriget (1337-1453)
Bakgrund:
Edvard III, son till den capetingiska prinsessan Isabelle (spelad av Sophie Marceau i "Braveheart"), gjorde anspråk på den franska tronen efter att den siste av huset Capet, Edvards morbror Karl IV hade dött 1328. Filip VI av Valois, en kusin, efterträdde Karl men Isabelle protesterade. Detta var Edvards officiella orsak till den kommande konflikten, men det egentliga skälet var att Edvard var hertig av Akvitanien (tack vare giftermål mellan Henrik II, hans farfarsfarfarsfar, och Eleonora av Akvitanien), och därmed (i teorin) den franske kungens vasall. Av samma anledning var Akvitanien en engelsk besittning. Nu hotade Filip att hjälpa den tillfälligt avsatte David II av Skottland varpå Edvard svaraden expeditionsstyrkat Frankrike. Filip ville inte vara sämre och skickade en armé till provinsen Guienne, den återstående delen av Akvitanien (resten, Gascogne hade redan fallit i franska händer). Då intog Edvard ställningen som fransk tronpretendent och landsteg på ön Cadsand utanför Sluis (i närheten av Brügge) den 11 november 1337.
Kombattanter:
Frankrike och hennes allierade (grevarna av Flandern och flera tillfälliga allierade, som kungen av Böhmen, härskarna av Lothringen, Blois och Hainhault samt flera andra grevar och baroner).
England och hennes allierade (Flamländska städerna, kejsarna av Bayern, hertigarna av Bretagne och flera tillfälliga allierade).
Händelseutveckling:
Kriget började bra för engelsmännen som vann många stora segrar inledningsvis, det första var sjöslaget vid Sluis den 24 november 1340. Därefter behärskade engelsmännen Engelska kanalen till fullo under resten av kriget. Edvard inledde en ny epok inom krigskonstens historia genom att introducera långbågen internationellt. Tack vare den (och den naiva franska stridstaktiken) vann engelsmännen förkrossande segrar vid Crécy den 26 augusti 1346 och vid Poitiers den 19 september 1356. 1347 lyckades även Edvard att inta Calais. 1360 slöts fred i Brétigny, och England erhöll hela Akvitanien samt Calais. Karl V av Frankrike återupptog dock kriget 1369. England vann sedan slaget vid Agincourt på Sankt Crispins dag 1415, i vilket blomman av den franska adeln försvann. I freden i Troyes 1420 erkände Karl VI av Frankrike Henrik V av England som fransk tronarvinge. England hade nu Normandie, Bretagne, Champagne, Maine, Guienne och Paris i sitt våld, men den franska krigslyckan vände omkring 1430 mest tack vare Jeanne d'Arc. Burgund, i förbund med England sedan 1419, slöt sig till Frankrike 1435 genom traktaten i Arras. Fransmännen tog tillbaka bit för bit och segrade vid Formigny 1450, vilket ledde till återerövringen av Cherbourg. Kriget upphörde 1453 efter en fransk seger vid Castillon och Bordeaux kapitulation. England lämnade Frankrike, Calais var den enda kvarvarande engelska besittningen, och skulle så vara tills 1558. Någon fred har aldrig undertecknats, och först 1802 struntade Storbritannien formellt i sina krav på den franska tronen. Då hade Frankrike hunnit bli en republik, och tronarvingen var flykting i just Storbritannien.
Konsekvenser:
Frankrike enas.
England miste Akvitanien och samtliga andra besittningar i Frankrike förutom Calais.
>Bretonska tronföljskriget (1341-1365)
Bakgrund:
Hertig Johan III av Bretagne dog 1341 utan arvingar. Anspråk på tronen gjordes både av halvbrodern Johan de Montfort, och av Karl av Blois, gift med Johans III niece Jeanne de Penthièvre.
Kombattanter:
Johan de Montfort med allierade (England).
Karl av Blois med allierade (Frankrike).
Händelseutveckling:
Ett blodigt krig i kriget (Hundraårskriget) bröt ut och Karl av Blois stöddes hela tiden av det franska kungahuset (Valois), först genom Filip VI, sedan genom dennes son Johan II, och till sist genom Johans II son Karl V. Både England och Frankrike invaderade Bretagne men i slutet av 1342 hade dödlägen uppstått i Rennes, Nantes och Vannes. Påve Klemens VI lyckades mäkla fred och ett tillfälligt vapenstillestånd slöts i Malestroit. 1345 började engelska styrkor belägra franska poster längs den bretonska gränsen, och 1347 tillfångatogs Karl av Blois i närheten av La Roche-Darrien. Han skickades till Towern, där han tillbringade de nästföljande nio åren. Karls maka Jeanne de Penthièvre fortsatte kampen, men hon och hennes allierade fick smaka på nederlag vid Mauron 1352. Flera vapenstillestånd slöts men kriget fortsatte ändå. När Karl av Blois återvände till Bretagne avlöste han sin maka som ledare, men 1364, samma år som Karl V kom till makten, förlorade han slaget vid Auray och sitt eget liv. Kriget tog slut följande år genom freden i Guérande.
Konsekvenser:
Johan av Montforts anspråk godkändes av Frankrike, han blev ny hertig av Bretagne.
Karl V försökte trots detta att konfiskera Bretagne 1378-1379, men detta försök misslyckades.
>Rosornas krig (1455-1485)
Bakgrund:
Hundraårskriget gick dåligt för England, och kung Henrik VI fick skulden för utvecklingen. Detta ledde till att England delades i två läger, de som stödde släkten Lancaster (Henrik VI) och de som stödde släkten York. Rikard, hertigen av York, ledde motståndet men han gjorde från början inga anspråk på tronen, trots att Edvard III var både hans farfars far och hans morfars morfars far. Det som det hela dock handlade om var vem som skulle efterträda Henrik VI, som fortfarande var barnlös. På våren 1453 började det att hetta till, det visade sig att drottningen väntade barn, men även om det var en glad nyhet för kungen så var han själv ingen glad nyhet. Henrik VI led av diverse sinnessjukdomar och schizofreni. Yorkarna insåg snart att en sådan tickande bomb inte kunde vara kung av England, så med hjälp av parlamentet (på laglig väg) utropades hertig Rikard till riksprotektor. Julen 1454 började kungens hjärna fungera bättre, Rikard avgick därför som regent, och släppte hertigen av Somerset, som hade blivit fängslad tidigare. Somerset hatade alla yorkare, men dessa slog sig samman för att försvara sig och tillsammans tågade de mot London. Rikard blev på nytt protektor och fick kungens, men inte drottningens förtroende. Spänningarna mellan Lancaster och York blev större och större, och till slut var friden glömd.
Kombattanter:
Släkten Lancaster - den röda rosen. Släkten Tudor (- den röd-vita rosen).
Släkten York - den vita rosen.
Händelseutveckling:
Inbördeskriget bröt ut på riktigt 1455, men krigslyckan växlade fram och tillbaka. Kungliga trupper (Lancaster) vann vid Worcester och yorkarna, ledda av greven av Warwick vann vid Northampton, där blev kungen tillfångatagen. Drottningen och Edvard, prinsen av Wales, flydde, men hamnade i säkerhet hos kungens halvbror Jasper Tudor. Detta var han på grund av att Henriks V maka Katerina av Valois hade gift om sig, och fått barn, med den walesiske adelsmannen Owen Tudor. Hertig Rikard lyckades övertala kungen att göra sin son arvlös till Rikards förmån, varpå drottning Margareta blev så sur att hon slog sig samman med Jakob II av Skottland (Maria Stuarts farfars farfar), som förenade sin armé med Lancaster. Jakob II dog i inledningen, men hans trupper fortsatte, och de mötte yorkarna vid Wakefield den 30 december 1460. Detta, det första stora slaget i rosornas krig vanns av Lancaster, och hertig Rikard halshöggs. Det såg ljust ut för de kungliga, men året därpå möttes de båda sidorna vid Mortimer's Cross. Yorkistarmén under befäl av hertig Rikards son Edvard (IV), greve av March, besegrade motståndaren, som, till ingen nytta, fick stöd ifrån Jasper Tudor. Fadern, Owen Tudor, avrättades efteråt i Hereford. På palmsöndagen 1461 möttes härarna vid Towton i Yorkshire. Detta slag, ett av de blodigaste som utkämpats på engelsk mark, vanns av Edvard, som utropade sig till kung av England. Hans militära framgångar fortsatte, men politiska problem hopade sig, då han inte hade någon drottning. Greven av Warwick föreslog en fransk eller spansk prinsessa, men i september 1461 levererade den 21 år gamle kungen en liten bomb då han berättade att han hade varit hemligt gift sedan åtta månader med Elizabeth Woodwille, änka efter en lancastrisk (!) adelsman. Warwick hamnade snart i konstanta bråk med kung Edvard IV, han höll ut, men efter fem år kom ett nytt äktenskapstrassel. Nu gällde det kungens syster. Warwick föreslog en fransk prins, men kungen gjorde det sämsta tänkbara och gifte bort henne med hertigen av Burgund, en fiende till Frankrike. Warwick, Henriks VI drottning, parlamentet och det engelska folket fick nog och gjorde uppror, vilket Ludvig XI av Frankrike stödde. Edvard tillfångatogs av Warwick, men återinsattes som kung dock bara på grund av att han hade lovat göra precis som Warwick ville. Efter tre månader slog Edvard tillbaka men blev tvungen att fly till sin svåger i Burgund efter att Henrik VI hämtades upp ifrån sin fångenskap för att bli kung (!). Edvard återvände i mars 1471, men påstod att han inte tänkte ta tillbaka tronen. Det gjorde han ändå, tack vare slaget vid Barnet den 14 april 1471, ett slag som är ihågkommet av den tjocka dimman och Warwicks död. Dessutom lyckades Edvard besegra drottning Margaretas trupper vid Tewkesbury. Både hon och hennes son, prinsen av Wales, tillfångatogs. Drottningen fick sitta i fängelse i fem år, prinsen blev mördad, och hans far Henrik VI dog, möjligtvis han också mördad. Nu slocknade ätten Lancaster fullständigt ut, allt var som upplagt för Edvard. I april 1483 avled dock kungen hastigt i en blindtarmsinflammation, hans son Edvard (V) blev tolvårig kung, men statschef blev Rikard (III), den unge kungens farbror. Edvards V tid blev dock kort. Innan kröningen blev han och lillebrodern Rikard av York tillfångatagna, förda till Towern och mördade. Skeletten upptäcktes 1674, och flera undersökningar har bekräftat mord, men vem som gjorde det är till dags dato okänt. Den mest populära teorin, vilken även Shakespeare stödde, är att Rikard III var gärningsmannen. Nu blev det ett nytt uppror, denna gång var det hertigen av Buckingham, allierad med Henrik (VII) Tudor, som stod för motståndet. Rikard agerade skoningslöst, Buckingham besegrades och avrättades. Kvar var endast Henrik Tudor, han samlade ihop en armé, som mötte Rikards vid Bosworth den 22 augusti 1485. Rikard inte bara förlorade utan stupade också. Sedan dess har ingen engelsk kung stupat i strid. Rikards krona föll ner på marken, hittades, och sattes på Henrik Tudors skalle, han blev Englands nye kung, Henrik VII.
Kuriosa: I "Svarte Orm I" berättas det att Black Adder (Rowan Atkinson) lyckas döda sin egen fars farbror, Rikard III. Svarte Orm skulle då ha varit Edvards V brors Rikards son, vilket är otroligt banalt då Edvard dog vid en ålder av tretton år. Ergo, Black Adder måste i så fall ha varit äldre än sin egen far, en lysande prestation. Detta löser sig perfekt om man är anhängare av den teorin som påstår att Rikard III inte dog vid Bosworth, att Edvard V och Rikard IV inte dog i ung ålder, utan att Henrik VII ändrade historien när han kom till makten tjugo (!) år senare.
Konsekvenser:
Henrik VII, far till Henrik VIII, blev kung av England.
Lancasters röda ros och Yorks vita ros förenades i Tudors röd-vita dubbelros.
>Trettioåriga kriget (1618-1648)
Kan även delas upp i:
- Bömisk-pfalziska kriget (1618-1622)
- Nedersachsiska-danska kriget (1623-1629)
- Svensk-tyska kriget (1630-1635)
- Svensk-franska kriget (1635-1648)
Bakgrund:
Spänningar mellan protestanter och katoliker ökade, mest tack vare religionsfreden i Augsburg 1555 då varje furste fick bestämma sitt lands religion. 1608 bildade de protestantiska furstarna den Evangeliska unionen (EU) och 1609 bildades den katoliska ligan. Andra länder valde sedan sida. Det katolska Frankrike stödde EU bara för att Spanien gick med i ligan. Inte blev det bättre av att (Österrikiska) Habsburg, stödd av de flesta tyska katolska furstarna, ville kontrollera så mycket som möjligt av Europa, medan de tyska protestantiska furstarna och utländska makter ville lägga käpparna i hjulet för Habsburg.
Kombattanter:
EU och dess allierade: Sverige, Frankrike, England, Danmark, Nederländerna, Böhmen, Portugal, Sachsen, Brandenburg m.fl.
De kejserliga (ligan): Spanska Habsburg, Österrikiska Habsburg, Bayern m.fl.
Händelseutveckling:
Kriget inleddes i Prag den 23 maj 1618 där böhmarna gjorde uppror mot Habsburg genom att kasta tre katolska sändebud från Wien ut ur Pragborgen, och året därpå utropade de protestanten kurfurste Fredrik V "Vinterkungen" av Pfalz-Simmern, EU:s ledare, till kung. Katolska ligan under greve Johan av Tilly ryckte då fram och drev en böhmisk armé under prins Kristian av Anhalt-Bernberg på flykten vid Vita bergen den 8 november 1620. Prag intogs, katolicismen återinfördes och Habsburg lade vantarna på Böhmens tron. Kejsar Ferdinand II drog in Fredriks kurfurstetitel och gav den istället till hertig Maximilian I av Bayern som således fick överta de pfalziska arvländerna. Fredrik försökte då återta Böhmen, men han besegrades av de kejserliga vid Wimpfen i maj 1622. I september samma år intog Tilly Heidelberg och då var Fredriks kamp formellt slut. Fast Fredriks svärfar Jakob I av England tog parti för protestanterna och uppmuntrade Danmark under Kristian IV att ingripa. Danskarna var redan irriterade över att Habsburg blandade sig in i den danska tullindrivningen på Östersjön, och valde att slåss, men fick ingen hjälp från de andra anti-habsburgska länderna. Danskarna förlorade vid Lutter am Barenberge 1626, vilket ledde till att ligan kunde besätta Jylland och större delen av Östersjökusten. Greve Albrekt av Wallenstein belägrade Stralsund, som dock räddades av svenska trupper. Denna drös med nederlag, det sista den 8 september 1628 vid Wolgast, tvingade Danmark ut ur kriget och fred slöts i Lübeck 1629. Kristian IV lovade att inte ingripa igen, och i utbyte mot det löftet fick han tillbaka de av de kejserliga ockuperade danska områdena. Habsburg stod nu på höjden av sin makt, men kung Gustav II Adolf av Sverige ville lägga fingrarna emellan och samtidigt hindra protestantismens närstående upplösning. Han landsatte en styrka, ledd av honom själv personligen, i Peenemünde den 26 juni 1630. Wallenstein ersattes som kejserlig ÖB av Tilly, som inledde sitt fälttåg genom att totalförstöra Magdeburg, vilket ledde till att flera tyska furstendömen (däribland kurfurstendömena Sachsen och Brandenburg) genast allierade sig med Sverige. Tillys armé förnedrades vid Breitenfeld den 7 september 1631, då svenskarna visade sig vara överlägsna i strid, detta tack vare en ny mer mobil stridstaktik. Dessförinnan, i januari, slöt Sverige ett subsidieavtal med Frankrike i Bärwalde. Det svenska fälttåget gick över förväntan, man erövrade större delen av norra och västra Tyskland och annihilerade det mesta av Tillys armé i slaget vid Lechs 1632, där Tilly själv blev dödligt sårad. Augsburg, München och södra Bayern föll i svenskarnas händer, men slutmålet Wien nåddes ej då katolikerna under Wallenstein (återinsatt som ÖB av kejsaren i ren desperation) hotade allierade norröver. Arméerna möttes i Lützen den 6 november 1632, ett slag som Sverige vann, men även ett där härföraren, Gustav II Adolf, stupade. Wallenstein blev hädanefter mer och mer maktgalen och ville bli kung av Böhmen, men stoppades av kejsaren som lät mörda honom. Riksföreståndaren (drottning Kristina var bara sex år gammal) Axel Oxenstierna skapade ett förbund med protestantiska furstar, Heilbronnförbundet, men detta upplöstes efter katolikernas seger i Nördlingen 1634. Svenskarna drog sig tillbaka från södra Tyskland samtidigt som Sachsen slöt fred med kejsaren i Prag 1635, och flera andra furstar gjorde likaså. Ett krigstrött och utmattat Sverige vädjade till Frankrike, som förklarade Spanien krig 1635 efter att spanjorerna inlett ett fälttåg mot Nederländerna. Sverige fick mer ekonomisk hjälp och det hela undelättades genom flera vinster, som i Wittstock 1636, och framgångsrika fälttåg, som Torstenssons erövring av Schlesien och Jylland 1643-1644. Ludvig XIII av Frankrike allierade sig med Portugal och, trots inledande bakslag, åsamkade spanjorerna flera förluster som i Rocroi 1643. En kejserlig armé gjorde ett sista försök att invadera Frankrike men led nederlag i Lens i augusti 1648. Sverige lyckades även att hinna med att plundra Prag i tre och en halv månader 1648 innan Westfaliska freden slöts samma år den 24 oktober.
Konsekvenser:
Sverige blev en stormakt, erhöll Vorpommern, Stettin (Szczecin), Wismar, Bremen och Verden.
Frankrike fick Metz, Toul, Verdun och Elsass (Alsace).
Nederländerna och Schweiz blev självständiga från Habsburg.
Furstarna inom det tyska riket fick större makt.
>Mantuasiska tronföljdskriget (1628-1631)
>Engelska inbördeskriget (1642-1651)
Kan även delas upp i:
- Första engelska inbördeskriget (1642-1646)
Great English Civil War
First English Civil War
- Andra engelska inbördeskriget (1648-1651)
Second English Civil War
Bakgrund:
Tack vare absolutistiska tendenser och tilltrasslade finanser hamnade Karl I av England i onåd hos parlamentet. Karl drev in höjda skatter, konfiskerade egendomar, fängslade motståndare, omgav sig med hatade rådgivare och försökte tvinga på Skottland den anglikanska liturgin. Han tillkallade 1640 det "korta" parlamentet i syfte att det skulle ge honom större finansiell svängrum, men det misslyckades. Kungen upplöste parlamentet redan efter tre veckor och ersatte det med det "långa" parlamentet (som varade till 1653), som till hans majestäts stora förtret visade sig innehålla en drös puritaner. 1641 startades ett uppror på Ulster (Nordirland), för att motarbeta det krävdes en armé, men parlamentet gav order om att all militär lydde under det, fast då avgick 35 lorder och 65 underhusmedlemmar i protest varpå de slöt sig till rojalisterna. men parlamentet litade ej på kungen och ställde den engelska armén under egen kontroll. Karl arresterade parlamentets ledare och drog tillbaka underhusets immunitet, och så var inbördeskriget ett faktum.
Kombattanter:
Rojalisterna (under Karl I): Högadeln, Wales, Skottland och Irland.
Parlamentet (under Oliver Cromwell): Lågadeln, flottan, borgarna, Londons befolkning och puritanerna.
Händelseutveckling:
Den 10 januari 1642 flydde Karl I från London via Hampton Court till York. Drottningen, Henrietta Maria (dotter till Maria av Medici och Henrik IV av Navarra, samt syster till Ludvig XIII), tog kronjuvelerna med sig till Frankrike där hon försökte köpa militär hjälp. De båda sidorna möttes vid Edgehill den 23 oktober 1642; den kungliga armén under Karls systerson Rupert av Pfalz vann över parlamentstrupperna under earlen av Essex, en inkompetent yrkessoldat. Rojalisterna marscherade söderut till Oxford, men Karl intog aldrig London, ett ödesdigert misstag. Karl allierade sig med skottarna genom "the Solemn League and Covenant", vilken sade att kungen skulle presbyterianisera England i utbyte mot 20,000 soldater. Sommaren 1643 vann Rupert slag efter slag samtidigt som skottarna invaderade Yorkshire, men vändningen kom den 2 juli 1644 vid Marston Moor. Rundhuvudena (parlamentstrupperna) vann stort, mest tack vare Oliver Cromwells oerhört disciplinerade kavalleri, järnsidorna. Cromwell skapade "the New Model Army" - vältränade och välbetalda - som segrade i Naseby den 14 juni 1645. Nu låg södra England vidöppet för Cromwell, och 1646 föll Oxford i hans händer. Kung Karl I flydde till Skottland och kapitulerade för skottarna. Därmed avslutades det första inbördeskriget. Efter Oxfords fall ville det "långa" parlamentet omorganisera både kronan och kyrkan. Presbyterianerna pekade på "the Solemn League and Covenant" och hoppades att Karl skulle uppfylla sina löften men kungen ställde sig dock på tvären. Skottarna blev fly förbannade och överlämnade honom 1646 till parlamentet i utbyte mot 400,000 pund. Parlamentet erbjöd honom en maktlösare monarki, men armén tog honom till fånga. Karl flydde dock till Isle of Wight, därifrån försökte han förhandla med parlamentet och med skottarna (han lovade ånyo presbyterianism mot militärt stöd). Stridigheterna återupptogs 1648 med uppror i Kent, Essex och Wales som slogs ner av Cromwell. Samma år besegrades en invaderande skotsk armé vid Preston, men parlamentet ville fortsätta förhandla med kungen. Då gjorde sig Cromwell av med presbyterianerna från parlamentet genom "Pride's Purge", orsaken som uppgavs var att de alla var rojalister. Det som var kvar av parlamentet kallades för "rumpparlamentet", som stiftade nya lagar vilket gjorde det möjligt att åtala kung Karl, som hade tillfångatagits, för förräderi och tyranni. Karl dömdes till döden och avrättades 1649. Sonen Karl försökte återta tronen men besegrades 1651 vid Worcester och han blev tvungen att fly till Haag där han utropades till kung över Skottland och Irland.
Konsekvenser:
Cromwell avled den 3 september 1658, men efterträddes av sonen Richard. Richards svåger Charles Fleetwood ville dock ha en "äkta" republik, han lät det nya rumpparlamentet sammanträda i maj 1659, varpå Richard avgick. I samma ögonblick inledde rojalisten general Monk sin marsch mot London. Parlamentet gav sig, Monk blev ÖB, men lämnade över makten till Karl (II), som landsteg i Dover den 25 maj 1660.
Karl II regerade till 1685, efterträddes av den katolske brodern Jakob (II), som avsattes 1688 under den ärorika revolutionen till förmån för Vilhelm av Oranien
>Pfalziska tronföljdskriget (1688-1697)
War of the Grand Alliance
War of the League of Augsburg
Bakgrund:
Kurfursten Karl av Pfalz-Simmern avled 1685. Närmaste släktingen var Filip Vilhelm av Pfalz-Neuburg, men Ludvig XIV hävdade att sin svägerska, Karls syster Elisabet Charlotta, var rättmätig tronarvinge. Detta var den officiella franska ursäkten för att starta kriget. De egentliga skälen var annars att Frankrike ville hålla nedre Rhen öppen (sedan 1681 hade man redan kontrollen över Strasbourg och andra områden). Ludvig blev förskräckt när påve Innocentius XI förkastade hans kandidat till ärkebiskopsposten i Köln. Den franske kungen drog nytta av Österrikiska Habsburgs fälttåg i Balkan mot Turkiet och förklarade den förstnämnde krig, och anledningen var förstås den pfalziska tronföljden.
Kombattanter:
Frankrike.
England, Nederländerna, Österrikiska Habsburg, Savojen, Sverige, Spanien, Bayern, Sachsen och Pfalz.
Händelseutveckling:
1688 gick Ludvig XIV till väpnad aktion, och hoppades på ett kvickt slut samt ett krig utan engelsk inblandning. Till en början råkade fransmännen inget motstånd, utan besatte Pfalz, Trier, Mainz och Köln inom kort. Sedan invaderades Frankonien och Svabien, men då vaknade Habsburg som slöt fred med turkarna och förklarade Frankrike krig. Den nye engelske kungen, Vilhelm III av Oranien (som hade blivit kung genom den ärorika revolutionen) såg det nödvändigt att stoppa de franska expansionsplanerna. Detta ledde till formeringen av en engelsk-holländsk-habsburgsk koalition, the League of Augsburg (från 1689 kallad för the Grand Alliance). Koalitionen avancerade i Rhenlandet, samtidigt som fransmännen retirerade men dessutom brände Mannheim, Worms, Speyer och andra städer som de passerade. Koalitionen återerövrade Mainz och Bonn 1689 och befriade således nedre Rhen, trots att fransmännen därpå besatte Heidelberg och förstörde staden helt. Striderna upphörde i Tyskland, men kriget var inte slut. I en avledningsmanöver skickade Ludvig XIV 1689 7,000 soldater till Irland för att motarbeta Vilhelm III genom att stödja den avsattne kungen Jakob II Stuarts irländska uppror. Detta uppror tog dock redan slut 1691, året innan hade Stuarts, irländarna och fransmännen besegrats vid Boyne. Ludvig gav sig inte, och beväpnad med Europas mäktigaste flotta gick han till angrepp mot koalitionen och besegrade den vid slaget vid Beachy Head 1690. Frankrike tänkte invadera England, men planerna gick i stöpet då sjöslaget vid La Houge förlorades 1692. Härmed var det slut på striderna till sjöss, och nu var Frankrike tvunget att kämpa mot en förstärkt koalition endast till lands. Ludvig invaderade Spanska Nederländerna (nuvarande Belgien) och vann samma år det första slaget om Namur. Den franska framgångsvågen rullade vidare: slagen vid Steenkerke och Neerwinden var franska segrar. 1693 slog Frankrike tillbaka Sachsen, som året därpå drog sig ut ur kriget (en separatfred slöts 1696). Men nu var den franska krigslyckan slut. Den obesegrade generalen Luxembourgs död, en sjöblockad samt flera missväxtår tvingade Ludvig XIV till förhandlingar, vilka ägde rum i Rijswijk (Ryswick) 1697 med Sverige som medlare.
Kriget utkämpades även i Nordamerika - Kung Vilhelms krig (1689-1697), Asien och Afrika.
Konsekvenser:
Frankrike avträdde allt erövrat område öster om Rhen (förutom Alsace och Strasbourg) samt erkände Vilhelm av Oranien som engelsk kung.
Inga territoriella förändringar i Nordamerika.
>Spanska tronföljdskriget (1701-1714)
Bakgrund:
Karl II av Spanien dog 1700 barnlös. Två män, Ludvigs XIV sonson Filip av Capet-Bourbon (blivande Filip V av Spanien) och Karl av Österrike betraktade sig själva som tronarvingar. Filip var systersonson till Karl II och Karl av Österrike var kusin till den avlidne. Filip hade dock fått tronen testamenterad till sig själv.
Kombattanter:
Frankrike, Spanien och Bayern.
Storbritannien, Nederländerna, Preussen, Österrike, Danmark m.fl.
Händelseutveckling:
Ludvig XIV utropade sin sonson till spansk kung och invaderade därpå Nederländerna. Storbritannien ingrep och bildade en allians för att behålla maktbalansen mellan Frankrike och Österrike. 1704 förenade sig lord Marlboroughs styrkor med de österrikiska under befäl av Eugen av Savojen i syfte att stoppa det franska fälttåget mot Wien. Tillsammans vann de slaget vid Blenheim (Höchstädt) och förde flera lyckosamma fälttåg. Samma år erövrade engelsmännen Gibraltar och hjälpte till att erövra Barcelona, där Karl av Österrike tog namnet Karl III av Spanien. Största delen av kriget utkämpades dock i Spanska Nederländerna (nuvarande Belgien), men strider hade dessförrinnan förekommit i Italien mellan 1701 och 1706, då fransmännen kördes ut. 1706 led fransmännen ett förkrossande nederlag vid Ramillies mot de allierade under lord Marlborough. Bryssel, Antwerpen och andra belgiska städer föll i de allierades händer, men året därpå återerövrade Frankrike Bryssel och Gent. Lord Marlborough svarade genom att triumpera vid Oudenaarde (1708), Lille (1708), Tournai (1709) och Malplaquet (1709). Samma år inledde Ludvig XIV fredsförhandlingar, han var villig att hindra Filip (V) från att bestiga Spaniens tron. Kriget fortsatte dock då kraven var för höga, men 1711 avsattes lord Marlborough samtidigt som Josef I av Österrike dog. Han efterträddes av brodern Karl av Österrike, den andre spanske tronpretendenten, som blev kejsar Karl VI. Storbritannien slutade att stöda Österrike, men då avsade sig Filip V varje anspråk på den franska tronen. Detta ledde till förhandlingar och frederna i Utrecht 1713 och i Rastatt och Baden 1714.
Kriget utkämpades även i Nordamerika - Drottning Annes krig (1702-1713)
Konsekvenser:
Filip V fick behålla tronen, var spansk kung till 1746.
Storbritannien fick Gibraltar, Newfoundland, Akadien (nuvarande Nova Scotia och New Brunswick), Hudson Bay och Menorca.
Savojen fick Sicilien.
Österrike fick Milano, Neapel, Sardinien och Spanska Nederländerna.
Frankrike fick behålla Nya Frankrike (i Nordamerika) inklusive Cape Breton och Prince Edward Island.
>Polska tronföljdskriget (1733-1738)
Bakgrund:
August II av Polen dog 1733. Då fanns det två möjliga tronarvingar. Den ena var sonen Fredrik August, kurfurste av Sachsen, som stöddes av den österrikiske kejsaren Karl VI, vars död orsakade det österrikiska tronföljdskriget, och Anna av Ryssland, vars fars halvbror var Peter den store. Den andre arvingen var Stanisław I Leszczyński, Karls XII gamle lydkung, som stöddes av sin svärson Ludvig XV av Frankrike.
Kombattanter:
Frankrike, Spanien och Sardinien.
Ryssland och Österrike.
Händelseutveckling:
Stanisław I valdes till kung av majoriteten av adelsmännen, men Fredrik August utropades till kung under namnet August III av minoriteten. För att hjälpa August gick ryssarna in i landet, och Stanisław som inte hade några trupper flydde till Frankrike direkt efter Gdańsk hade fallit 1734. Samma år kröntes August III till kung av Polen i Kraków. Men kriget fortsatte att utkämpas längs Rhen och i Italien, då gick Spanien och Sardinien in i kriget på Frankrikes sida. Spanien ville ha tillbaka Neapel och Sicilien, områden de hade förlorat i freden i Utrecht 1713, vilket avslutade det spanska tronföljdskriget. Sardinien såg dessutom en chans att få tillbaka Lombardiet. Ryssarna tog Polen enkelt åt August III, men motståndarna var framgångsrika i Italien och i Lothringen. Frankrike hade nämligen tillfälligt ockuperat hertigen av Lothringens domäner, denna hertig var svärson till Karl VI, och skulle så småningom bli österrikisk kejsare 1745 under namnet Frans I, efter att det österrikiska tronföljdskriget hade utkämpats. Österrikarna gick dock segrande ut ur slaget vid Bitondo 1735, det sista större slaget i kriget. Detta krig avslutades 1735 genom den preliminära freden i Wien, fredsfördraget undertecknades först 1738.
Konsekvenser:
Fredrik August III blev Polens kung.
Stanisław blev tvungen att lämna Polen, men fick behålla sin kungliga titel, och han förlänades dessutom hertigdömena Lothringen och Bar. Dessa återgick till Frankrike efter Stanisławs död 1766.
F.d. hertigen av Lothringen kompenserades med att få Toscana efter att den siste av huset Medici, Gian Gastone, hade dött, detta inträffades 1737.
Spanien fick Neapel och Sicilien, men avstod i retur ifrån Parma.
Österrike fortsatte att innehava Lombardiet.
Sardinien varken förlorade eller vann på kriget.
>Österrikiska tronföljdskriget (1740-1748)
Bakgrund:
Karl VI av Österrike avled 1740 utan manliga bröstarvingar. Hans dotter Maria Theresia, kronprinsessa, försökte då få sin make Frans Stefan av Toscana vald till kejsare. Karl Albert av Bayern ställde då också anspråk på tronen; hans svärfars bror var Karl VI. Dessutom krävde Spanien besittningar i norra Italien.
Kombattanter:
Frankrike, Spanien, Neapel, Bayern och Preussen.
Österrike, Ungern, Storbritannien, Nederländerna, Sachsen och Sardinien.
Händelseutveckling:
Fredrik II (den store) av Preussen invaderade Schlesien 1740 och vann slaget vid Mollwitz 1741. Frankrike slöt en hemlig allians, ryckte fram mot Österrike och erövrade Prag. De genomdrev att Karl Albert av Bayern blev tysk kejsare under namnet Karl VII. Maria Theresia fick sedan stöd av ungrarna, detta i hopp om större självständighet. Österrike och Ungern erövrade Prag åter och gjorde en motoffensiv i Bayern, därigenom lyckades man att inta München. Fred slöts med Fredrik II i Breslau 1742. 1743 kom Storbritannien, Nederländerna, Sachsen och Sardinien till Österrikes undsättning. De var till stor nytta då Sardinien hjälpte till att hålla Spanien och Neapel stångna i Italien, och en brittisk armé under befäl av kung Georg II personligen krossade en fransk armé vid Dettingen. Fransmännen retirerade bakom Rhen, men inledde en ny offensiv, denna gång mot Österrikiska Nederländerna (Belgien). 1744 gick Preussen in i kriget igen, men 1745 dog Karl VII och dennes son Max Joseph slöt därefter fred med Österrike, och fick tillbaka Bayern. Frans Stefan blev vald till österrikisk kejsare (Frans I) och anföll Preussen men slöt fred i Dresden den 14 december 1745 efter att ha lidit fyra förluster på sju månader. 1746 erövrade Frankrike Belgien men lyckades inte inta Nederländerna. Freden i Aix-la-Chapelle mellan Frankrike, Storbritannien, Nederländerna och Österrike slöts den 18 oktober 1748.
Kriget utkämpades även i Nordamerika - Kung Georgs krig (1744-1748), Asien - Första karnatiska kriget (1744-1748) och Afrika.
Konsekvenser:
Frankrike övergav Belgien.
Spanien och Sardinien fick landområden i norra Italien av Österrike.
Preussen fick Schlesien.
Storbritannien avträdde Louisb(o)urg på Nova Scotia till Frankrike i byte mot Madras i Indien.
Maria Theresias maktställning stärktes, var kejsarinna till 1780. Frans I var kejsare till 1765, efterträddes av sonen Josef (II), bror till Marie Antoinette.
>Sjuårskriget (1756-1763)
Austro-Prussian War of 1756-1763
Pommerska kriget (Sverige)
Potatiskriget (Sverige)
Bakgrund:
Efter österrikiska tronföljskriget fortsatte Preussen och Österrike tvistas till vem Schlesien tillhörde, trots att Preussen fick Schlesien i freden 1748. I Nordamerika var dessutom Frankrike och Storbritannien inblandade i gränstvister.
Kombattanter:
Frankrike, Österrike, Ryssland, Spanien, Sverige, Sachsen och vissa andra tyska stater.
Preussen och Storbritannien-Hannover.
Händelseutveckling:
Storbritannien och Preussen undertecknade Westminsterfördraget, som gav Hannover skydd, i januari 1756. Därpå bildade Frankrike och Spanien en allians, som Ryssland under Elisabet lovade att stödja. Preussen gick till angrepp i oktober 1756, invaderade Schlesien och besegrade Sachsen. Året därpå förklarade Österrike Preussen krig och Fredrik II (den store) av Preussen svarade genom att låta sina trupper bryta sig in i Böhmen och belägra Prag. Preussarna tvingades retirera efter den österrikiska segern i Kolin den 18 juni. Krigslyckan vände under senhösten; Preussen segrade i Rossbach mot fransmän och österrikare den 5 november, i Leuthen mot österrikare den 6 december och i Zorndorf mot ryssar den 25 augusti 1758. Sverige hade innan kriget fört en pro-preussisk politik, men Frankrike och Österrike såg gärna ett svenskt ingripande mot Preussen, och Sverige började tänka om. De allierade lovade att skydda svenska Pommern om Sverige inledde diplomatiska aktioner mot Preussen, och sedan lovade de en återgång av 1679 och 1720 års territoriella förluster till Preussen om svenskarna satte in en 30,000 man stark här i Pommern. Det regerande partiet, Hattarna, godtog erbjudandet och den 13 september 1757 marscherar svenska trupper från Pommern in på preussiskt område. Svenskarna besatte snabbt städerna Anklam och Demmin samt öarna Usedom och Wollin. Nästa lämpliga anfallsmål torde vara Stettin (nuvarande Szczecin), men det blev inget anfall för att belägringsartilleri saknades. Hade den svenska expeditionsstyrkan varit välutrustad hade den teoretiskt sätt kunnat erövra Berlin, som låg försvarslöst bara 10 mil bort. Istället beslutade svenskarna att upprätta vinterläger i svenska Pommern (ett beslut som regeringen ogillade, eftersom den ville se ett vinterkvarter i fiendeland till varje pris), men samtidigt gjorde Preussen en stöt som resulterade i återerövringen av samtliga svenska erövringar förutom Peenemünde skans, som i för sig också föll, fast den 11 mars 1758. Britterna vann stora framgångar efter William Pitts maktövertagande hösten 1757 (Pitt var regeringens ledare men formellt inte premiärminister, det var hertigen av Devonshire), de drog de längsta stråen mot fransmännen i både Krefeld och i Minden, men året därpå besegrades Preussen av Österrike vid Maxen och Kunersdorf. Under första hälften av 1758 satt den svenska styrkan innesluten i Stralsund, men den 18 juni upphävdes blockaden av staden. Preussarna lämnade svenska Pommern, och Sveriges nya fälttåg resulterade i erövringen av Anklam, Demmin och Peenemünde skans. I augusti ryckte svenskarna in i brandenburgska Pommern, och de anlände till Neu Ruppin, 50 km från Berlin, den 22 september för att förena sig med österrikarna. För att skydda huvudstaden gick preussarna till angrepp vid Tarnow, tvingade svenskarna tillbaka, och anföll två dagar senare Fehrbellin, som dock blev kvar i svenskarnas händer. Sedan utspelade sig det som hände förra vintern: den svenska armén drog sig tillbaka till Stralsund och innan sommaren hade kommit åter hade Preussen vunnit tillbaka de svenska erövringarna. Först den 10 september svarade svenskarna, denna gång med en maritim operation i syfte att erövra Usedom och Wollin. Sjöslaget på Frisches Haff blev en svensk seger och inom en månad var öarna ånyo i Sveriges händer. År 1760 inleddes med ett misslyckat preussiskt försök att inta Stralsund, preussarna tvingades till reträtt, och Prenzlau intogs av svenskarna. Bristen på mat tvingade den svenska hären norrut igen och bristen på pengar ledde till att inga krigsoperationer sätts igång förrän i juli 1761. I oktober 1760 lyckades ryska styrkor inta Berlin, som brandskattades. Fredrik den store funderade starkt på att abdikera, fast han fick viss respit i segern vid Torgau.
Till sjöss samarbetade svenskarna med den ryska flottan under belägringen av Kolberg, öster om Stettin, och till lands erövrades Demmin och Boldekow. Preussarna gick dock ideligen till småanfall och irriterade på så sätt den svenska armén, som den 8 oktober bröt läger för att marschera tillbaka till Stralsund. Preussarna förföljde svenskarna, vilket ledde till ett svenskt fälltåg mot Mecklenburg där den preussiske befälhavaren (Belling) hade sin bas.
Rädda för att de brittiska framgångarna skulle påverka den koloniala handeln ingick Spanien 1761 en militärallians med Frankrike, vilket slutade med att Storbritannien förklarade Spanien krig. Spanien svarade genom att invadera Portugal. Almeida och Braganza föll i spanjorernas händer, och den portugisiske premiärministern Sebastião José de Carvalho e Mello bad Storbritannien om hjälp. Greve Wilhelm av Schaumburg-Lippe tränade och ledde den portugisiske armén som innan år 1762 var slut hade drivit tillbaka spanjorerna till Spanien.
Dessförinnan hade Storbritannien tappat intresset för kriget i Centraleuropa, samarbetet med Preussen övergavs, och planerna för Preussens delning var redan gjorda då Elisabet av Ryssland avled den 5 januari 1762. Efterträdaren, Peter III, slöt då fred med Preussen. Samma månad inledde Sverige ett litet fälttåg i syfte att undsätta Demmin, preussarna försökte spärra vägen vid Neu Kehlen men blev slagna. På eget bevåg ingicsk den svenske befälhavarena Ehrensvärd en vapenvila med preussarna den 7 april i Ribnitz och den 22 maj slöts freden i Hamburg. Kriget i sin helhet fortsatte dock. Ryssland ställde sig på Preussens sida, fast sedan mördades den pro-preussiske tsar Peter, varefter Ryssland intog en neutral ställning. Preussen segrade i Burkersdorf mot Österrike, och kunde på så sätt återta Schlesien. Den 10 februari 1763 slöt Frankrike och Spanien fred med Storbritannien i Paris, och sex dagar senare slöt de övriga kombattanterna fred i Hubertsburg.
Kriget utkämpades även i Nordamerika - Fransk-indianska kriget (1754-1763) och i Asien.
Konsekvenser:
Storbritannien fick Kanada, Louisiana öster om Missisippi, flera västindiska öar samt Senegal av Frankrike, vars dåvarande kolonialsystem närapå utplånades.
Spanien avträdde Florida till Storbritannien.
Preussen erhöll Schlesien.
För Sveriges del lämnades den territoriella ordningen orubbad.
>Bayerska tronföljdskriget (1778-1779)
Potatiskriget
Bakgrund:
Den bayerska linjen av huset Wittelsbach dog ut 1777 med kurfurste och hertig Maximilians III död, vars farfar Maximilian II Emanuel återerövrade Belgrad från turkarna 1688. Bayern hamnade då hos kurfurste Karl (IV) Theodor av huset Wittlesbach-Simmern-Zweibrücken-Neuburg-Sulzbach. Han lämnade dock över nedre Bayern till Österrike, detta helt i enlighet med ett hemligt fördrag. Kejsar Josef II, dotterson till Karl VI, ville nämligen stärka sitt inflytande i Tyskland. Hertig Maximilian IV av Zweibrücken, Karl Theodors kusinbarn, motsatte sig denna överenskommelse, han stöddes starkt av Fredrik II den store av Preussen.
Kombattanter:
Preussen.
Österrike.
Händelseutveckling:
Preussen förklarade Österrike krig, varpå de invaderade Böhmen. Inget riktigt fältslag tog plats, och kriget (även kallat för Potatiskriget p.g.a. att preussiska soldater plockade potatis i fält på fälten) avslutades med freden i Teschen 1779.
Konsekvenser:
Karl IV Theodor var kurfurste av Bayern till 1799, dog utan arvingar, och tronföljden gick över till kusinbarnet Maximilian IV av Zweibrücken, som blev kung av Bayern 1805.
Österrike avstod från anspråken, men fick som kompensation ett bördigt område vid floden Inn.
Preussens krav på Ansbach och Bayreuth erkändes.
Sachsen fick ekonomisk kompensation.
>Första koalitionskriget (1792-1797)
Bakgrund:
Den franska revolutionen 1792, då kung Ludvig XVI och Marie Antoinette avsattes, för att senare avrättas, ogillades starkt av andra monarkier i Europa. Inom kort blev Preussens och Österrikes hållning mot revolutionen för mycket för fransmännen, som ansåg sig vara utsatta för kontrarevolutionära hot, och det första koaltionskriget utbröt.
Kombattanter:
Frankrike och Spanien (1795-).
Storbritannien, Nederländerna (-1795), Österrike, Preussen (-1795), Sardinien (-1796), Spanien (-1795), Portugal, Ryssland (-1794) och en rad tyska samt italienska stater.
Händelseutveckling:
Fransmännen var illa förberedda, deras armé saknade officerare, men efter ett halvår lyckades herrar som Bonaparte och Bernadotte skapa ordning och reda. Österrikiska trupper understödda av preussiska dito bröt in i Frankrike för att rädda Marie Antoinette, hon var ju kejsar Josefs II syster. I september 1792 vann fransmännen slagen vid Valmy och Jemappes, och de allierade retirerade norrut mot Nederländerna. Den franska offensiven svepte in över först Belgien, och sedan Savojen och Nice, som erövrades i november månad. Men sedan lyckades koalitionen tvinga tillbaka fransmännen från Belgien genom segrar vid Neerwinden, Mainz och Kaiserslauten. Det hjälpte dock inte. Fransmännen omgrupperade sig och slog kraftfullt tillbaka. Preussarna drevs över Rhen och för deras del tog sedan kriget tog slut i freden i Basel 1795. I juli 1793 bestämde William Pitt d.y. sig för att dra in Storbritannien i kriget. Den lilla armén England hade var de kungliga gardesregementena, vilka var dåligt förberedda och dåligt utrustade (det sista tack vare regeringen). Flottan, Royal Navy, räddade landet genom att vinna sjöslaget The Glorious First of June (1794). Samtidigt skeppades tre gardesbataljoner (allt som kunde undvaras), under befäl av Georgs III näst äldste son Frederick, hertig av York, över till Nederländerna. Fälttåget gick ut pipan. Engelsmännen försummade möjligheten att traska in i Paris då vägen var fri, denna misstag ansvarade främst finansministern Dundas för. De tre bataljonerna fick tas hem igen, Royal Navy blev Storbritanniens räddande ängel. 1795 tvingades Nederländerna, nu en fransk lydstat under namnet Bataviska republiken, ut ur koalitionen. 1797 slog Royal Navy en fransk-spansk styrka utanför Europas sydvästligaste punkt, Cabo de São Vicente. Samma år ryckte Napoléons trupper in i Schweiz, samtidigt fick Österrike problem i Norditalien, blev besegrade av Napoléon vid Mantua (Mantova), som såg till att freden i Campo Formio slöts 1797.
Konsekvenser:
Frankrike erhöll Österrikiska Nederländerna (Belgien), Lombardiet och områdena väster om Rhen från Österrike.
Österrike fick delar av republiken Venedigs territorium i utbyte mot Joniska öarna.
Bataviska republiken (Nederländerna) omvandlades 1806 till ett kungadöme styrt av Napoléons bror Ludvig. Kungariket inlemmades dock 1810 i det av Napoléon styrda franska kejsardömet, efter Ludvigs abdikation. Nederländerna befriades 1813 och blev på så sätt självständiga.
1798 upprättade Napoléon helvetiska republiken (Schweiz), som 1806 blev en förbundsstat inom det franska kejsardömet.
>Andra koalitionskriget (1798-1802)
Apelsinkriget (1801) (Portugal)
Bakgrund:
Frankrike hade vunnit mot den första koalitionen, vars förlust var mest kännbar för det stolta Storbritannien, som fick en anledning att starta ett nytt krig när Napoléon skickade en flotta mot Egypten 1798. Andra orsaker till detta krig var de lydstater som Napoleón upprättade här och var, bl.a. de Bataviska (1795), Helvetiska (1798), Liguriska, Transpadanska (österrikiska Lombardiet) (1796) och Cispadanska (Reggio, Modena och norra Kyrkostaten) (1796) republikerna. De Transpadanska och Cispadanska republikerna sammanslogs 1797 till den Cisalpinska republiken, som i sin tur utvigdades 1802 och omdöptes till Italienska republiken. Det var heller inte vidare populärt att Napoléon lyckades driva iväg påven (Pius VI) ifrån Rom.
Kombattanter:
Frankrike.
Storbritannien, Ryssland (-1800), Österrike (-1801), Osmanska riket (-1800), Portugal (-1801), Neapel (-1799) och Bägge Sicilierna.
Händelseutveckling:
Napoléons sjöburna expedition utgjorde ett hot mot Storbritannien och den franska flottan blev vid Aboukir upphunnen och besegrad av amiral Nelson. Detta var nog den enda brittiska framgången i kriget. Finansminster Dundas fick för sig att kriget skulle även föras i kolonierna, men bakslag kom överallt, i Argentina, Västindien och vid Dardanellerna. Dessutom så misslyckades diverse landstigningar i Spanien, Bretagne och Italien. Både liv och pengar förlorades i rask takt. Flottan gjorde myteri och William Pitt blev allt mer impopulär. Till råga på allt så gjorde irländarna en revolt, och ställde till med en massaker på engelsmän och protestanter. Irländarna tog kontakt med Frankrike, blev lovade hjälp, men den kom aldrig. Irländarna gjorde livet svårt för William Pitt. Den enda lösningen var att ge plats åt både katoliker och protestanter i parlamentet, men Georg III som inte ville vika från sitt valspråk (att upprätthålla den protestantiska religionen) förbjöd Pitt att göra så. Britterna regerade dock i Medelhavet, den viktigaste framgången var återerövringen av Malta 1800, som intagits av fransmännen två år tidigare. Napoléon Bonaparte iscensatte 1799 den s.k. Brumairekuppen, han blev Frankrikes förste konsul och diktator. Samma år besegrades Neapel, som blev därpå en fransk lydstat. Sedan återupptog Bonaparte fälttåget i Norditalien, men ryssarna under Suvorov segrade vid Cassano, Trebbiafloden och Novi. De franska lydstaterna i Italien började smulas sönder, men då tågade ryssarna över Alperna och motsättningar mellan dem och österrikarna gynnade fransmännen starkt. Suvorov reste hem och efter förlusten i Marengo den 14 juni 1800 blankt tvingades Österrike att sluta fred i Lunéville 1801. Därmed kollapsade koalitionen men för britternas del pågick kriget till 1802 då freden i Amiens slöts. Året innan hade Pitt avgått som premiärminister. Osmanska riket gick ut ur kriget år 1800 genom el-Aresh-avtalet som innebar att fransmännen förband sig att evakuera Egypten. År 1801 krävde Napoléon att Portugal skulle stänga sina hamnar för britterna och avträda en stor del av sitt territorium. Portugiserna vägrade förstås och i april invaderade fransmän och spanjorer Portugal, segrade vid Olivenza, varifrån den spanske befälhavaren Godoy skickade en låda apelsiner till den spanska drottningen (därav "Apelsinkriget"). Portugal slöt fred den 6 juni 1801 i Badajoz.
Konsekvenser:
Frankrike fick tillbaka sina kolonier som britterna hade ockuperat i utbyte mot evakueringarna av Kyrkostaten och Sicilien.
England avstod från de fyrahundrafemtio år gamla kraven på den franska tronen. Se även Hundraårskriget.
Portugal förband sig att avträda Olivenza till Spanien, portugisiska Guyana (del av Brasilien) till Frankrike och att stänga hamnarna för britterna. Av detta skedde dock ingenting till slut.
>Tredje koalitionskriget (1805)
Bakgrund:
1803 förklarade Storbritannien Frankrike krig, men kriget gick på sparlåga tills den tredje koalitionen bildades 1805. Koalitionen bildades för att Napoleón Bonaparte hade samma år utropat sig till kung av Italien. Sverige äntrade den koalitionen den 31 oktober 1805 när kung Gustav IV Adolf förklarade Frankrike krig, detta gjorde han då han drevs av ett fanatiskt hat mot Napoléon. Men det såg inte så mörkt ut för Sverige som det kanske verkade, för britterna hade herraväldet på sjön samtidigt som de bistod svenskarna med subsidier.
Kombattanter:
Frankrike.
Storbritannien, Ryssland, Österrike, Sverige och Bägge Sicilierna.
Händelseutveckling:
Den franska huvudplanen var att invadera England och i mars 1805 gick den franska flottan under befäl av amiral Villeneuve till sjöss. Den blev genast jagad av Royal Navy och amiral Nelson. Först efter flera månader, den 21 oktober, möttes de två flottorna utanför Kap Trafalgar. Nelson, ombord på sitt flaggskepp Victory, blev dödligt sårad men fick reda på att slaget hade vunnits strax innan han avled. Engelsmännen lyckades på så vis befästa sitt herravälde till sjöss. På land syftade kriget till att trycka tillbaka fransmännen till deras gamla gränser. Det gick åt pipan. Även de svenska insatserna var väldigt blygsamma. Den svenska styrkans (huvuddelen var ryska förband) huvuduppgift var att gå från svenska Pommern till Hameln och sedan förena sig med britterna i Hannover. Gustav IV Adolf var dock rädd för att Preussen skulle gå in i kriget på fransmännens sida och därför väntade han ända tills december innan han förstod att preussarna inte skulle utgöra några problem. Då var det redan försent. Napoléon vann kanske sin mest lysande seger, det s.k. trekejsarslaget (Napoléon, tsar Alexander I och kejsar Frans II av Österrike) vid Austerlitz den 2 december, och så avslutades kriget med freden i Pressburg (nuvande Bratislava).
Konsekvenser:
Österrike blev tvunget att överge sina sydtyska och italienska områden till Frankrike.
1806 bildade Napoléon Rhenförbundet, som bestod av alla de tyska furstar som var beroende av honom. I detta, för Österrike kritiska, läge avsade sig Frans II den tysk-romerska kejsartiteln, och utropade sig till kejsare bara över de österrikiska arvländerna. Därmed upphörde det tysk-romerska riket att existera.
Napoléon upprättade även lydriken i Spanien och Italien.
Sverige var dock fortfarande i krig med Frankrike.
>Fjärde koalitionskriget (1806-1807)
Bakgrund:
Frankrike hade vunnit alla de tre tidigare koaltionskrigen, men några av dess fiender skapade direkt en ny anti-fransk allians.
Kombattanter:
Frankrike.
Preussen, Ryssland, Sachsen och Sverige (med Storbritannien som extra allierad).
Händelseutveckling:
Allt gick ånyo åt pipan. Preussarna besegrades vid Jena och Auerstädt 1806, men ryssarna var inte bättre utan förlorade vid Friedland året därpå. De svenska insatserna var ånyo av svag karaktär. En svensk styrka ockuperade Lauenburg, men den retirerade på hösten till Lübeck efter att Sachsen hade tvingats till neutralitet och att Preussen och större delen av det övriga Tyskland hade ockuperats av franska trupper. Fransmännen förföljde svenskarna och den 6 november kapitulerade Lübeck. I början av 1807 inledde fransmännen en belägring av Stralsund, men den svenska krigslyckan vände och fienden tvingades att upphäva belägringen efter det svenska utfallet från Stralsund den 1 april. Sedan kunde svenskarna enkelt ockupera öarna Usedom och Wollin, men där vände det hela. Fransmännen gick till motoffensiv från Stettin (Szczecin) och segrade mot svenskarna i Ückermünde den 16 april. Mellan den 7 och 9 juli 1807 ingicks separatfrederna i Tilsit mellan Frankrike och Preussen samt mellan Frankrike och Ryssland. I ett enda slag förlorade Gustav IV Adolf sina allierade (förutom britterna som i för sig vägrade att fullfölja den svenske kungens planer). Stralsund och Rügen föll i fransmännens händer, och den 27 september lämnade de sista svenska soldaterna kontinenten.
Konsekvenser:
Preussen avstod från sina besittningar i Polen och väster om Elbe. Av dessa bildades storhertigdömet Warszawa och kungariket Westfalen. Preussen tvingades även att förena sig med Frankrike och bekämpa Storbritannien med hjälp av kontinentalsystemet, en blockad som var tänkt att isolera de brittiska öarna.
Ryssland fick även gå med i blockaden mot Storbritannien, men det slöts även ett hemligt avtal, Tilsitalliansen, som syftade till att sätta press på andra europeiska stater så att de skulle vända sig emot britterna. Sverige var det enda landet som satte sig på tvären, men då ingrep Ryssland, i det så kallade finska kriget (1808).
Som ett resultat av Tilsitfreden angrep Storbritannien i september 1807 Danmark, ett pro-franskt land, genom att beskjuta Köpenhamn. Se även Kriget mot Danmark.
>Kriget mot Danmark (1808-1809)
Bakgrund:
I början av september 1807 bombarderade en brittisk flotta Köpenhamn och förstörde under processen den större delen av den danska flottan. Britterna gjorde detta eftersom danskarna hyste sympatier gentemot Napoléon, och de hoppades att danskarna nu skulle komma på bättre tankar. Så blev inte fallet eftersom Danmark inom kort slöt ett förbund med Frankrike. Enligt detta skulle en dansk-fransk styrka landstiga i Skåne (ett anti-franskt land tack vare den fanatiske Gustav IV Adolf) så fort ryssarna hade inlett Finska kriget. I krigsplanen ingick även ett danskt anfall från Norge. Gustav IV Adolf såg detta hot som ett mycket större hot än det ryssarna utgjorde i samband med Finska kriget. Därför riktade han sin uppmärkssamhet mot söder och väster och mobiliserade sina arméer i dessa områden. Kungen hoppades på att erövra Norge och kanske Själland, ett resultat av detta blev att den finska fronten blev lidande.
Kombattanter:
Sverige och Storbritannien.
Danmark (främst med norska trupper) och Frankrike.
Händelseutveckling:
Den 5 mars satte sig den franska armén ledd av Jean Baptiste Bernadotte, furste av Ponte Corvo samt den blivande kronprinsen av Sverige (!), i rörelse mot Danmark. Denna styrka råkade snart i problem då Royal Navy härskade på vattnen och därför hotades alla rörelser över vattenvägarna, även de mellan de danska öarna. Så fort Finska kriget hade inletts beordrade Napoléon att invasionen skulle inledas, men det gick inte. Den brittiska flottans övervikt var för stor. Ungefär samtidigt bröt Kriget i Spanien ut och då avskrevs de franska planerna på en svensk invasion eftersom Napoleón blev mer och mer inblandad i situationen i Spanien. Ända möljigheten Danmark nu hade var att anfalla från Norge. Den danska armén i Norge bestod till största delen av infödda norrmän och var under befäl av prins Kristian August. Denne blev tvungen att hålla en defensiv hållning eftersom hans trupper var fåtaliga och led av ett dåligt underhåll tack vare Royal Navy. Den 1 april inleddes kriget med ett tamt svenskt anfall över Jämtland, och den 13 inleddes den stora svenska offensiven. Den var lyckosam till en början i slutet av april stannade den upp helt. Då hoppades svenskarna mycket på den utlovade brittiska hjälpstyrkan (140 fartyg med 11,000 man) som anlände till Göteborg i början av maj. Men tack vare en kombination av Gustav IV Adolf bristande skicklighet i diplomati samt britternas befälhavare general John Moores negativa inställning till Sverige avseglade fartygen redan den 3 juni innan soldaterna ens hade fått gå i land. I slutet på april inträffade en av krigets få sjöstrider. En norsk skärdgårdsstyrka anföll garnisonen i Strömstad, men förlorade. En månad senare gick svenskarna igen in i Norge, men det var till lite nytta. Sedan började de svenska styrkorna att retirera, kungen ville nämligen göra en landstigning på Själland. Prins Kristian August såg den svenska tillbakadragningen och anföll den 10 juni en kvarvarande svensk enhet i Prestebakke. Det blev en norsk seger, men 4 dagar senare återerövrade svenskarna Prestebakke. Hursomhelt så hade samtliga svenska trupper lämnat Norge innan juli månad hade hunnit börja. De enda krigshandlingar som inträffade under hösten är rekognoseringar och skärmytslingar. Under vintern 1808-1809 blev situationen svår för Norge. Britterna höll fast vid sin blockad, men som tur vad utnyttjade svenskarna den inte. Den 13 mars 1809 avsattes Gustav IV Adolf i en oblodig statskupp och efterträddes av farbrodern Karl XIII. Upprorsmännen blev lovade av Kristian August att han inte skulle anfalla Sverige. Samtidigt smiddes planer på att utse den danske prinsen till svensk tronföljare då Karl XIII var både barnlös och gammal. Prinsen var positvit inställd men pressades samtidigt av den danske kungen Fredrik VI att anfalla Sverige. För danskarna var den enda möjligheten fortfarande att anfalla via Norge. Kristian August tvekade först, men lät den 2 juli norska förband gå in i Jämtland. Det blev ett kort fälttåg. Svenska förstärkningar tvingade tillbaka anfallsstyrkan och den 25 juli slöts ett stillestånd i Blekåsen. Nu blev situationen ännu värre för Norge. Närsomhelst väntades en svensk eller engelsk invasion samtidigt som förråden blev näst intill barskrapade. Nöden var så stor att armén upplöstes. Då tar Fredrik VI saken i egna händer, han sökte fred med Sverige, och den 10 december avslutades kriget genom freden i Jönköping.
Konsekvenser:
Ingetdera land behövde avträda något territorium.
1809 valdes Kristian August, hertig av Augustenborg, till svensk tronföljare under namnet Karl August; detta i hopp om att Norge skulle bli svenskt. Detta misslyckades då Karl August föll av sin häst under en militärinspektion den 28 maj 1810 på Kvidingehed och dog. Gustav IV Adolfs anhängare gustavianerna beskylldes för att ha förgiftat honom, sådana rykten var den direkta orsaken till Axel von Fersens lynchning i Stockholm i samband med Karl Augusts begravning. En ny tronarvinge valdes snart, nämligen Jean Baptiste Bernadotte (blivande Karl XIV Johan).
>Kriget i Spanien (1808-1814)
The Peninsular War
Bakgrund:
1807 påtvingade Napoléon Spanien och Portugal kontinentalsystemet, men när portugiserna satte emot slog Napoléon två flugor i en smäll och invaderade Portugal efter att först erövrat grannen Spanien. Det portugisiska kungahuset flydde, eskorterad av en brittisk flotta, till Brasilien, och 1808 utbröt ett inbördeskrig i Spanien vilket ledde till att kung Karl IV tvingades abdikera. Tronen gick över till dennes son Ferdinand VII som dock också tvingades abdikera väldigt snart, och Napoléon satte då sin bror Josef på den spanska tronen. Josefs drottning Julie var faktiskt syster till den nuvarande svenska kungaätten Bernadottes stammoder, Desideria (Desirée). Detta ogillades starkt av merparten av den spanska befolkningen och Josef började snart få problem den gerillasoldater och insurgenter. Engelsmännen såg nu sin chans att "befria" Spanien från Bonapartes händer.
Kombattanter:
Frankrike och Spanien (fransk lydstat).
Storbritannien, Portugal och spanska motståndsrörelsen.
Händelseutveckling:
Den brittiska expeditionskåren var under befäl av den nu 38-årige generalen lord Wellington. Han steg i juli 1808 i land nära Porto i Portugal med 13,000 man. En månad senare besegrades fransmännen vid Vimeiro, varpå vägen till Lissabon låg totalt öppen. Men då utnämndes två gamla generaler, Dalrymple och Burrard, till ÖB för den brittiska styrkan. De stoppade Wellingtons frammarsch, och lät fransmännen få fri lejd, som blev skeppade med utrustning och allt till Rochefort. Det blev så småningom krigsrätt, vilken slutade med att de två generalerna aldrig skulle få ett befäl igen. Vintern 1809-1810 använde Wellington till att förstärka fästningslinjen Torres Vedras, ett briljant mästerverk, som var fortfarande i fullgott skick när fältmarskalk Montgomery inspekterade den för NATO:s räkning 150 år senare. Så fort den bistra vintern var över inledde fienden under marskalk Masséna en offensiv, men Wellington gjorde en taktisk tillbakadragning och vann vid Busaco. Fransmännen gav sig inte, och när vintern kom låg de båda kombattanterna på var sin sida om Torres Vedras. Detta blev den stora vändpunkten. Fransmännen plågades av snö, köld, svält och sjukdomar, och de fick dra sig tillbaka till Spanien. De efterföljdes av Wellington som intog Rodrigo och Badajoz, och så var britterna i Spanien. Wellingtons motståndare var överlägsna till antalet, men hade problem med befälsordningen och dessutom så kom flera order från Napoléon i Moskva. Dessa blev ju redan gamla när de nådde fram. Britterna hade inga sådana problem, ty Wellington var ett militärt snille i många bemärkelser. Han vann de stora segern i Salamanca 1812, och nästföljande år lyckades man köra ut Josef Bonaparte från Madrid. Le grand finale kom den 21 juni 1813 vid Vittoria. Britterna besegrade marskalk Jourdans styrka, som blev tvungen att dra sig tillbaka över Pyrenéerna. Kriget avslutades i april 1814 när Wellington fick veta att Napoléon hade avsatts. I grund av botten var detta krig något av ett gerillakrig, då brittiska och portugisiska reguljära trupper samt spanska irreguljära trupper besegrade en stor fransk styrka under befäl av generaler som hade vunnit segrar runt om Europa. Britterna vann för att de valde själva var och när de ville slåss, de undvek grandiosa fältslag och lyckades demoralisera fransmännen utan att använda sig av kulor eller krut.
Konsekvenser:
Spanien blev självständigt från Frankrike och Ferdinand VII återinsattes som spansk kung.
>Finska kriget (1808-1809)
Bakgrund:
I freden i Tilsit 1807 hade Ryssland lovat att se till att länderna vid Östersjön gick med på att stödja den franska kontinentalblockaden. Sverige vägrade att ansluta sig, och som en orsak av detta anföll Ryssland i februari 1808 Finland, ett svenskt territorium sedan medeltiden. Den svenska uppmärksamheten var vid denna tid olyckligt vis riktat mot annat håll, nämligen mot Kriget mot Danmark. Gustav IV Adolf såg Danmark-Frankrike som ett mycket större hot än Ryssland, han hoppades att få kunna invadera Norge och Själland och kraftsamlade därför sina trupper mot söder och väster. Denna gjorde att den finska krigsskådeplatsen blev ur svensk synvinkel lidande.
Kombattanter:
Sverige.
Ryssland.
Händelseutveckling:
Den svenska planen för Finlands försvar gick ut på att fördröja ryssarna tills trupper och materiel kunde skeppas över Bottenhavet. Tanken var att genomföra diverse landstigningar, och detta med stöd från fästningen Sveaborg. Sedan skulle man rycka fram norrut för att hinna ikapp fienden. I överensstämmelse med planen retirerade de svenska styrkorna till Uleåborg under senvintern 1808, samtidigt som ryssarna besatte södra Finland och till och med erövrade Åbo. Svenskarna segrade vid Siikajoki, Revolax och i Saxolax, men krigslyckan vände drastiskt när Sveaborg den 3 maj 1808 kapitulerade. Detta gjorde fästningen, innehållandes 7,000 man under befäl av amiral Carl Olof Cronstedt, helt utan orsak. Svenska landstigningar vid Åbo och Vasa misslyckades, men Carl Johan Adlercreutz seger vid Lappo i juli ledde till en någotsånär stabilisering av läget. Dessutom hade den svenska flottan fått totalt herravälde i Åbo skärgård, samtidigt som Åland och delar av Karelen hade befriats, i för sig mest tack vare folkresningar. Ryssarna inledde sin stora offensiv i augusti 1808, men svenskarna fick lite andrum efter att Georg Carl von Döbeln säkrat reträttvägen vid Jutas. Den 29 september var det dock ryssarnas tur att vinna, denna gång vid Oravais. Offensiven fortsatte en månad senare, och den 19 november förband sig Sverige vid Olkijokikonferensen att utrymma Finland fram till Kemi Älv. I mars året därpå gick ryssarna ånyo till anfall, dels mot Åland och dels mot norra Sverige. Åland erövrades snabbt, och i Norrland trängde ryssarna fram ända till Umeå som intogs. Ett svenskt motanfall i syfte att befria de ockuperade delarna misslyckades efter förlusterna i Sävar och Ratan i augusti 1809. Sverige hade nu inget annat val än att acceptera ryssarnas fredsförslag, och den 17 september 1809 avslutades kriget med freden i Fredrikshamn (i Finland). Det fanns många orsaker till de svenska nederlagen. Hären var dåligt tränad och utrustad, och inom officerskåren fanns det sympatier för Ryssland. Passivitet, defaitism och landsförräderi förekom. Gustav IV Adolfs uppmärksamhet var ju dessutom riktat mot en annan krigsskådeplats. Finska kriget är känt i litteraturens värld tack vare "Fänrik Ståls sägner" av Johan Ludvig Runeberg.
Konsekvenser:
Sverige avträdde Finland och Åland till Ryssland.
Ryssarna lämnade i sin tur norra Sverige.
Sverige tvingades in i kontinentalblockaden.
>Femte koalitionskriget (1809)
Bakgrund:
Frankrikes stora maktställning irriterade de allierade, vilka ville besegra Napoléon till varje pris. Samtidigt pågick kriget i Spanien, i vilket Storbritannien var djupt involverat. Därför (med Preussen och Ryssland allierat med Frankrike) beslöt Österrike sig för att försöka själv istället.
Kombattanter:
Frankrike.
Storbritannien och Österrike.
Händelseutveckling:
Österrike tänkte dra nytta av situationen, men Napoléon var snabbare och lät sina styrkor marschera in i Wien. Fransmännen stoppades dock i Tyrolen och vid Donau. I juli gick Napoléon över Donau och besegrade österrikarna vid Wagram. Kort därefter slöts freden i Schönbrunn, Wien.
Konsekvenser:
Inga nämnvärda.
>Kriget mot Ryssland (1812)
Bakgrund:
Ryssland hade allierat sig med Frankrike i Tilsit 1807 och skrivit på kontinentalblockaden mot Storbritannien. Napoléon trodde att blockaden skulle isolera de brittiska öarna, men så blev det inte. Tack vare sina kolonier och smuggling kunde Storbritannien enkelt hålla ut. 1810 öppnade då Ryssland sina gränser för brittiska varor, detta och det faktumet att Ryssland var den sista stormakten på kontinenten gav Napoléon skäl för att anfalla.
Kombattanter:
Frankrike.
Ryssland.
Händelseutveckling:
Fransmännen, som räknade 600,000 man, vällde in i Ryssland från Ostpreussen, och fälttåget gick till en början lyckligt. Den 7 september 1812 vann Napoléon över den ryska huvudstyrkan under befäl av general Kutuzov vid byn Borodino. Ryssarna, i storleksordningen 125,000 man, led stora förluster men lyckades retirera. Napoléon intog därefter Moskva, 100 km österut, och han stod nu på toppen av sin makt. Uppe på Kreml dikterade han fredsvillkoren och skickade sina krav till tsar Alexander I. Tsaren besvarade inte den franske kejsarens brev. Det som hände sedan kom att få stor betydelse för krigets utgång. Mellan den 15-20 september pågick en stor brand inne i Moskva, Kreml eldhärjades och Napoléon fick flytta ut på landet. Denna hemska brand var anlagd, Moskvas militärguvernör Rostoptsjin var den skyldige. Den franska hären stod utan tak för huvudet, och över 20,000 man hade omkommit i bränderna. Därtill tillkommer ett stort antal oskyldiga ryska civila. Napoléons armé var starkt decimerad och hade brist på det mesta, vilket berodde på att förråden befann sig 900 km bort. Alexander I fick nu hjälp i från flera håll. Den svenske kronprinsen Karl Johan erbjöd hjälp, det gjorde även Preussens sändebud i S:t Petersburg friherre von Stein som hatade Frankrike starkt. Dessutom så fick Ryssland subsidier på 700,000 pund sterling ifrån britterna. Till slut bestämde sig Napoléon för att lämna Moskva, och den 23 oktober 1812 hade de sista fransmännen lämnat staden, detta efter att de hade sprängt återstoderna av Kreml i luften. Den stolta franska armén räknade nu ungefär 100,000 man, men den plågades ideligen av Kutuzovs soldater. Ryssarna segrade vid Viazma och vid Krasnoe, och fransmännen trycktes längre och längre västerut. Till slut, i november, nådde Napoléon floden Beresina. Samtidigt som ryssarna gjorde motanfall försökte fransmännen bygga provisoriska broar över floden. Det hela utvecklades till en katastrof. Tusentals av Napoléons soldater omkom där, och den franska armén närapå totalförintades.
Konsekvenser:
Napoléons stora förlust ledde till att folk i flertalet länder gjorde uppror mot honom.
>Sjätte koalitionskriget (1813-1814)
Befrielsekriget (Tyskland)
Bakgrund:
Den franska förlusten i Ryssland blev en signal till det sjätte koalitionskriget, i Tyskland även kallat för befrielsekriget. I Sverige hade kung Gustav IV Adolf blivit avsatt 1809 och efterträtts av farbrodern Karl XIII, som dock var gammal och barnlös och därför ansågs det vara
utmärkt om man kunde hitta en ung och stridsduglig tronföljare. Valet föll först på den danske prinsen Kristian August, men han dog oväntat under en exercis på Kvidingehed. På en valriksdag i Örebro 1810 valde man istället Jean Baptiste Bernadotte, en av Napoléons fältmarskalkar. Denne, som tog namnet Karl Johan, hade redan hamnat i dispyt med Napoléon, men nu blev de politiska förhållandena med Frankrike ännu sämre. Så den 10 januari 1812 gav Napoléon order om att franska styrkor skulle gå in i svenska Pommern. Syftet var att skrämma Sverige till att ställa upp på Frankrikes sida mot Ryssland, men istället drogs Sverige genast mot Napoléons fiender.
Kombattanter:
Frankrike och Danmark.
Sverige, Storbritannien, Ryssland, Österrike, Preussen, samt diverse tyska stater och riksstäder.
Händelseutveckling:
Den 9 juli 1813 möttes de allierade i Traschenberg i Schlesien. Där bestämde man att sätta upp tre arméer mot Frankrike. Den första armén (Böhmen) bestod av österrikare, preussare och ryssar; den andra (Schlesien) av preussare och ryssar; och den tredje (Nord) av svenskar, preussare, hanseater och ryssar. Nordarméns befälhavare blev dessutom kronprins Karl Johan. Den 10 augusti startade kriget efter misslyckade förhandlingar med fransmännen. Karl Johan posterade sin armé i Berlins närhet, övertygad om att Napoléon skulle försöka sig på att inta den staden. Karl Johan fick rätt, fransmännen marscherade mot Berlin, men stoppades då vid Gross Behren där svenskarna och preussarna gick segrande ut ur striden. Den 26 augusti led dock de allierade nederlag vid Dresden i samband med en ny fransk offensiv. 11 dagar senare räddades dock Berlin genom Nordarméns seger vid Dennowitz. I början av oktober förenade sig Nordarmén med Schlesienarmén (under Gebhard von Blücher). Tillsammans tillfogade de Napoléon ett svidande nederlag vid Leipzig mellan den 18 och 19 oktober. Nu splittrade Karl Johan Nordarmén. Större delen skickades mot Nederländerna, som befriades. Karl Johan själv samt svenska, ryska, hannoverska, mecklenburgska och hanseatiska truppar vände sig genast mot Danmark, till de övriga allierades stora förvåning. Karl Johan var nämligen ute efter Norge, och eftersom han såg det svårt att få Norge i fredsförhandlingar bedömde han att chanserna borde vara större om Danmark hade kuvats med militära medel. I december föll Lübeck (fransk garnison) och den 7 dennes besegrades danskarna vid Bornhöft. Tre dagar senare föll även Kiel. Innan året är slut hade hela Holstein förutom Glücksburg fallit i Nordarméns händer. I början av 1814 föll även Glücksburg, ryska kosacker översvämmade Schleswig och när arméns förtrupper nådde Kolding kapitulerade Danmark. Den 15 januari undertecknades freden i Kiel. Nu kunde Karl Johan och de allierade fortsätta sin frammarsch mot Paris. Den siste mars 1814 hade samtliga allierade arméer ryckt in i Frankrike. Efter att Paris hade fallit tvingades Napoléon den 2 april att abdikera och han degraderades till härskare över Elba, en ö vilken blev hans nya hem. Kriget avslutades den 30 maj genom freden i Paris 1814.
Konsekvenser:
Nederländerna blev självständiga.
Kiel:
Danmark avsade sig för all framtid sina anspråk på Norge, som avträddes till Sverige. I gengäld överlämnade Sverige svenska Pommern och Rügen till Danmark.
Paris:
Frankrike erkände Norges anslutning med Sverige.
Frankrike blev en monarki på nytt, den nye kungen blev Ludvig XVIII.
Wienkongressen (30 oktober 1814 - juni 1815):
Frankrike återgick till gränserna anno 1792.
Storbritannien erhöll Malta, Kaplandet och Ceylon (Sri Lanka).
Preussen fick stora områden i Sachsen och vid Rhen, samt svenska Pommern och Rügen från Danmark.
Österrike fick tillbaka Tyrolen, sina besittningar på Balkan och så erhöll dem Lombardiet och Venetien, som fick bilda ett lydkungadöme. Österrike avstod även från Belgien som förenades med Nederländerna och Luxemburg.
Ryssland fick Bessarabien och Kongresspolen.
Italien styckades upp i flera bitar, av vilka Österrikes besittningar, kungariket Sardinien, Kyrkostaten och Bägge Sicilierna blev de viktigaste.
Schweiz blev självständigt och dess ständiga neutralitet erkändes.
Upplösningen av tyska riket 1806 erkändes och tyska förbunder bildades (38-39 stater istället för nästan 400).
Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Preussen och Österrike ingick stormaktsförbundet med syfte att hålla fred i Europa.
Wienkongressens grundpelare:
- legitimitetsprincipen - lagliga fursteätter tillbaka på respektive tron
- jämviktsprincipen - maktbalans mellan europeiska stater (undantag: Storbritannien och det brittiska imperiet)
- nationalitetsprincipen - en nation ska utgöras av människor med samma språk, kultur, religion o.s.v.
- enhetsrörelser (ex: Tyskland och Italien)
- frihetsrörelser (ex: Grekland)
>Sjunde koalitionskriget (1815)
Hundradagarskriget
Bakgrund:
Medan Wienkongressen pågick för fullt fick deltagarna den 13 mars veta att Napoléon hade rymt ifrån Elba, nått franska fastlandet och samlat ihop en armé. De allierade förklarade därpå i ett manifest att Napoléon var fredlös, varpå det sjunde koalitionskriget utbröt.
Kombattanter:
Frankrike.
Storbritannien, Ryssland, Österrike och Preussen.
Händelseutveckling:
Paris föll i Napoléons händer och hans armé ryckte norrut för att han hade i början av april fått veta att svaga brittiska och preussiska trupper befann sig i närheten av Bryssel och Namur. Fransmännen var numerärt underlägsna men Napoléon beslöt sig för att utnyttja överraskningsmomentet. Den 15 april stod så fransmännen mitt emellan britterna under Wellington och preussarna under von Blücher. Kommunikationerna mellan Wellington och von Blücher var urusla och det gjordes många misstag, men det förekom även misstag på Frankrikes sida. Napoléon hade preussarna i en fälla vid Ligny, men de lyckades undkomma. Napoléon vann vid Ligny, men uppföljningen av vinsten blev ett fiasko, den var apatisk och illa organiserad. Därför hade Napoléon inte hunnit långt när han tre dagar senare stod vid Waterloo, numera en förstad till Bryssel. På eftermiddagen hade fransmännen lyckats vinna terräng, och marskalk Ney såg chansen till vinst och ville att reserven, Napoléons elitgarde, skulle sättas in. Napoléon vägrade och Wellington fick andrum. Först på kvällen avancerade gardet, men då hade von Blüchers trupper hunnit fram. Elitgardet möttes av eld från tre håll, men höll ut till sista man så att Napoléon hann fly. Genom freden i Paris avslutades kriget.
Konsekvenser:
Napoléon infångades och deporterades till ön S:t Helena, där han skulle bo till sin död 1821.
Ludvig XVIII återinsattes som kung, han dog 1824 och efterträddes av sin bror Karl X.
>Italiens enande (1815-1919)
Bakgrund:
Mellan 962, då Otto I kröntes till kejsare, och 1806 ingick Italien i det tysk-romerska riket. 1559 hamnade större delen av landet under Habsburgarna, men efter spanska tronföljdskriget tillföll de italienska provinserna den österrikiska delen av Habsburg. 1805 upprättades kungariket Italien, en lydstat till Frankrike och Napoléon I. Missnöjet med den franska överhögheten ledde till bildningar av revolutionära nationalistiska organisationer.
Kombattanter:
1815-1849:
Frankrike och Österrike.
Kungariket Sardinien och nationalister under Garibaldi samt Mazzini.
1859-1871:
Frankrike, Kungariket Sardinien och rödskjortorna.
Österrike och Bägge Sicilierna.
Händelseutveckling:
Efter Wienkongressen 1815 återupprättades kungariket Sardinien och Kyrkostaten, men nationalisterna började drömma om ett enat Italien. 1848, efter uppror i Parma, Modena och Kyrkostaten, utbröt ett stort uppror på Sicilien. Upproret, som leddes av republikanerna Guiseppe Garibaldi och Guiseppe Mazzini, spred sig över hela Italien. I spetsen för upproret stod kung Karl Albert av Sardinien, som förklarade Österrike krig 1849. Kriget blev kort, Sardinien och nationalisterna förlorade, och Karl Albert abdikerade till förmån för sin bror Viktor Emanuel II. Ett försök att upprätta en republik i Rom slogs ner av franska och österrikiska trupper. Garibaldi flyttade till USA, men återvände till Italien 1851, fast då hade han tappat tron på en italiensk republik. Han gav därför sitt stöd till Camillo diCavour, som 1852 blev Sardiniens konseljpresident, och Viktor Emanuel II. Garibaldis oerhörda popularitet gjorde så att tusentals republikaner under Mazzini anslöt sig till Sardinien och monarkin istället. Sardinien deltog i Krimkriget på de allierades sida för att vinna Storbritanniens och Frankrikes stöd. Kungariket Sardinien, som bestod av ön Sardinien och den norra italienska staten Piemonte, vände sig 1859 till Napoléon III för att be honom hjälpa till att göra resten av norra Italien fritt. Napoléon samtyckte och samma år bröt ett krig ut mellan Frankrike-Sardinien och Österrike. Österrikarna besegrades först vid Magenta och sedan den 26 juni vid Solferino. Slaget vid Solferino inspirerade Henri Dunant att bilda Röda Korset 1863. Kriget avslutades i och med freden i Villafranca di Verona, men freden blev inte så lyckosam som diCavour hade önskat eftersom man inte fick Lombardiet utan istället fick ge Frankrike Savojen och Nice. I maj 1860 inledde Garibaldi sitt stora fälttåg när han landsteg på Sicilien med 1,000 frivilliga, de s.k. rödskjortorna, för att utnyttja en resning mot kung Frans II av Bägge Sicilierna (ön Sicilien och södra delen av Italien). Garibaldi erövrade ön kvickt, korsade Messinasundet och invaderade på så sätt södra delen av fastlandet. Rödskjortorna tog därefter Neapel och vann sedan ett viktigt slag vid floden Volturno. Mazzini önskade nu göra södra Italien till en republik, men Garibaldi fortsatte att vara lojal med Viktor Emanuel, och överlämnade sina erövringar till kungariket Sardinien vid ett möte i Teano. Lombardiet, Parma, Modena och Toscana begärde i samband med detta anslutning till Sardinien, och 1861 kunde Viktor Emanuel utropas till kung över ett enat Italien. Efter det preussisk-österrikiska kriget 1866 fick Italien Venetien av Österrike, och 1871 förenades Kyrkostaten med Italien. Påven Pius IX blev "fånge" i Vatikanen, som blev ett eget rike först 1929. Enandet fullbordades vid Versaillesfreden 1919 då Österrike blev tvunget att avträda Sydtyrolen, Istrien och Trieste till Italien.
Konsekvenser:
Italien enades och blev en monarki. Monarkin (totalt fyra kungar) avskaffades dock 1946 efter en folkomröstning. Sedan dess är Italien en republik och har haft totalt 75 (!) premiärministrar.
>Grekiska befrielsekriget (1821-1829)
Bakgrund:
Grekland var från och med 1204 uppdelat mellan olika venetianska furstar och franska korsriddare, men området erövrades på 1400-talet av turkarna blev och 1454 en turkisk provins. Under 1700-talets sista decennier bildades en rad grekiska motståndsrörelser, dessa förberedde sakta men säkert ett uppror.
Kombattanter:
Grekland, Frankrike, Storbritannien och Ryssland.
Turkiet - Det Osmanska väldet.
Händelseutveckling:
1821 inleddes befrielsekampen. Hela det grekiska folket deltog i kampen, sporrat av många patrioter, däribland ärkebiskopen på Patras som i mars 1821 manade sitt folk till revolution. Ledarna för revolutionen var Alexander och Demetrios Ypsilanti, och de fick stöd utifrån med finanser men även med manskap, många frivilliga kom, däribland Lord Byron. Grekerna fick även stöd av den ryske tsaren Alexander I, vars finansminister Capo d'Istria var grek. 1827 blev han även vald till Greklands premiärminister. Sultanen Mahmud II bad 1822 den egyptiske (Egypten tillhörde det Osmanska väldet) paschan vicekung Mehemed (Muhammed) Ali om hjälp och att anfalla söderifrån via Kreta samtidigt som han själv skulle anfalla norröver genom Trakien och Makedonien. Mehemed Alis fälttåg 1825-1827 blev lyckosamt, ty han segrade vid Navarino, Missolonghi och Athen. Nu blandade sig Europas stormakter in i kriget. Den 6 juli 1827 föreslog Frankrike, Storbritannien och Ryssland i ett fördrag att sultanen kunde få förbli härskare över Grekland, men över ett självstyrt sådant. Mahmud vägrade, de tre stormakterna gick in i kriget på Greklands sida, och den 20 oktober samma år krossade de en turkisk-egyptisk flottstyrka vid Navarino. Turkiet var nu i stort sett besegrat, och den 14 september undertecknades freden vid Adrianopel.
Konsekvenser:
Grekland blev självständigt och fick 1832 en kung, Otto I, tidigare prins av Bayern.
Turkiet avträdde dessutom Moldavien och Valakiet till Ryssland. Ryssland fick också tillträde till Donaudeltat samt vissa andra områden vid Svarta Havet.
Dardanellerna öppnades för kommersiell trafik.
Serbien fick självstyre från Turkiet.
>Första turkisk-egyptiska kriget (1832-1833)
Bakgrund:
Mehemed Ali blev 1804 vicekung av Egypten (som tillhörde det Osmanska väldet) där han gjorde slut på mamlukerna samt erövrade Nubien och delar av Sudan och Arabien. Han deltog i det grekiska befrielsekriget på sin furstes, sultan Mahmud II, sida. Sultanen lovade honom guvernörstiteln i Syrien men bröt sedan sitt löfte. En rosenrasande Mehemed Ali förklarade därför sultanen 1832 krig.
Kombattanter:
Turkiet.
Egypten och Ryssland.
Händelseutveckling:
I december 1832 inleddes kriget genom de egyptiska segrarna i Syrien och vid Konya. Sultanens motgångar tvingade honom att be stormakterna om hjälp, men han fick ingen. Frankrike valde att stödja Mehemed istället, och Ryssland ockuperade i februari 1833 Bosporen. Samtidigt pressade Storbritannien och Frankrike Turkiet och Egypten att komma överens. Till slut, i maj 1833, slöts freden i Kütahya mellan Turkiet och Egypten, och i juli slöts Unikar-Skelesifördraget mellan Ryssland och Turkiet.
Konsekvenser:
Egypten erhöll Syrien ifrån Turkiet. (Kütahya)
Bosporen stängdes av för alla främmande fartyg i åtta år. Ryssland fick ett totalt monopol på Svarta Havet. Turkiet blev i praktiken ett ryskt protektorat. (Unikar-Skelesi)
>Andra turkisk-egyptiska kriget (1839-1841)
Bakgrund:
Kütahayafördraget 1833 var inte så lyckat för någondera sidan, och ett ny stor konflikt i östra Medelhavet höll på att långsamt uppstå.
Kombattanter:
Turkiet, Storbritannien, Ryssland, Österrike och Preussen.
Egypten.
Händelseutveckling:
1839 inledde Mehemed Ali sitt andra krig mot sin furste, sultan Mahmud II. De egyptiska styrkorna ryckte norrut genom Syrien och den 24 juni 1839 segrade de mot turkarna vid Nizip. Detta, och att den turkiska flottan deserterade vid Alexandria, ledde till att de europeiska stormakterna (utom Frankrike som dock slutade att stödja Egypten) lade sig i kriget. Den 15 juli 1840 (efter hemliga franska medlingsförsök) undertecknade de allierades ledare Londonfördraget, som gav Mehemed Ali ärftlig rätt till Egypten och södra Syrien. Vicekungen vägrade, varpå den brittiske premiärministern Palmerston gav order om att bomba Beirut. Sedan grupperade den brittiska flottan sig vid Alexandria, vilket slutade med att Egypten kapitulerade. Den 13 juli 1841 avslutades kriget enligt villkoren i Londonfördraget.
Konsekvenser:
Mehemed Ali fick ärftlig rätt till Egypten och Sudan, men Turkiet fortsatte att styra de länderna.
Dardanellerna blev neutrala och stängdes för krigsfartyg från alla länder.
>Schleswig-Holsteinska kriget (1848-1850)
Bakgrund:
Efter förlusten av Norge 1814 till Sverige bestod det danska riket av kungariket Danmark och de båda hertigdömena Schleswig och Holstein. Holstein tillhörde det tyska förbundet och var både språkligt och kulturellt sätt helt tyskt, medan Schleswig beboddes av danskar i norr och tyskar i söder. Detta var från början inget problem, men under 1800-talet slog nationalismen igenom, vilket ledde till att tyska liberaler började kräva ett enat Schleswig-Holstein. Hertigdömena skulle tillhöra det tyska riket, och gränsen skulle dras vid Konge å, som ligger i jämnhöjd med Esbjerg och Odense. En dansk nationell rörelse växte dock fram i Schleswig, som fick stöd ifrån de liberala i Danmark. De krävde i sin tur att Schleswig skulle förenas med Danmark, men att Holstein skulle lämnas utanför. Gränsen skulle i detta fall dras vid Ejders å, som ligger i jämnhöjd med Kiel. Under februarirevolutionen 1848 krävde tyskarna att Schleswig skulle upptagas i det tyska förbundet, men samtidigt så samlades de nationalliberala i Köpenhamn, där de antog Ejderprogrammet (av Ejders å). Kung Fredrik VII gick med på det hela, men då gjorde schleswig-holsteinarna under ledning av "Prinsen av Nör", Fredrik av Augstenberg, uppror i Kiel, där även en provisorisk nationell regering upprättades.
Kombattanter:
Danmark och danskar i Schleswig.
Preussen, tyskar i Schleswig, och Holstein.
Händelseutveckling:
Danskarna reagerade kvickt och segrade i Bov, men rebellerna bad om hjälp från Preussen, och snart hade preussiska trupper ockuperat de båda hertigdömena. Den danska armén tvingades tillbaka, och fienden besatte Dybböls skansar. Britterna intervenerade och fick till stånd ett eld upphör, men 1849 så återupptogs kriget. Sommaren 1850 var danskarna redo för ett motangrepp, de besegrade rebellerna vid Isted den 25 juli. Den direkta anledningen till de danska framgångarna var att Preussen hade genom freden i Berlin den 2 juli dragit sig ut ur kriget. Kriget, även kallat för treårskriget, avslutades kort därpå efter förhandlingar i Kiel.
Konsekvenser:
Genom freden i London 1852 garanterades Danmarks territoriella integritet.
Tronföljden gick över till den danska linjen av huset Glücksburg, detta på grund av att kung Fredrik VIII var barnlös.
Danmark erkändes suveränitet över Schleswig och Holstein, men fick lova stormakterna att strunta i Ejderprogrammet, att garantera att hertigdömena inte skulle separeras utan fortsätta få vara i personalunion med Danmark.
>Krimkriget (1853-1856)
Bakgrund:
Kriget utlöstes av en tvist om vem som skulle få kontrollera de heliga platserna i Jerusalem. Ryssland ville utöka sina gränser söderut, och därför skärpte ryssarna sina anspråk på att vara de ortodoxa kristnas beskyddare i det Osmanska riket. Turkiet kände sig hotat, speciellt efter att tsar Nikolai I hade sagt att Turkiet var "Europas sjuke man". Ryssland ville ta över det Osmanska riket, helst av allt Konstantinopel. Samtidigt så utgjorde ryssarna ett hot mot Storbritannien och Frankrike, de ville stoppa Ryssland från att få ett fotfäste i östra Medelhavet.
Kombattanter:
Frankrike, Storbritannien, Turkiet och Sardinien.
Ryssland.
Händelseutveckling:
I juli 1853 annekterade Ryssland Valakiet och Moldavien, vilket ledde till att det i oktober samma år bröt ut ett krig mellan Ryssland och Turkiet. Kriget gick ej så bra för turkarna, men i mars 1854 gav sig Storbritannien och Frankrike in i kriget på turkarnas sida. De allierade landsteg i Bulgarien med syfte att stoppa ryssarnas frammarsch mot Konstantinopel. Det lyckades, ryssarna drog sig tillbaka. Nu fick dock den brittisk-franska expeditionskåren för sig att den skulle hämnas på fienden genom att förstöra flottbasen Sevastopol på Krimhalvön. I september landsteg då de allierade på Krim och inledde fälttåget genom att segra vid slaget vid Alma. Därefter inledde de belägringen av Sevastopol, en belägring som skulle vara i ett år. Britterna hade valt staden Balaklava som förrådsbas, men den 24 oktober 1854 fick Lord Raglan, befälhavare för Krimstyrkan, veta att ryssarna tänkte anfalla staden med 28,000 man. Följande dag anföll ryssarna, men de trycktes tillbaka tack vare Lord Cardigan och Lätta Brigadens anfall. Det blev en brittisk vinst, men det var en riktig pyrrhusseger. Engelsmännen led stora förluster, bara 195 av Cardigans 676 ryttare återvände till de egna linjerna till häst. Slaget vid Balaklava var dock ett riktigt militärt fiasko, ett fiasko av den magnituden skulle britterna inte behöva uppleva förrän den 22 januari 1879, då vid slaget vid Isandhlwana. På land fördes kriget mest på Krim men till sjöss i Svarta Havet och i Östersjön. En brittisk-fransk örlogstyrka försökte i augusti 1854 få med Sverige i kriget, detta genom att bombardera fästningen Bomarsund på Åland. Fästningen kapitulerade, och i och med novembertraktaten 1855 hade Sverige-Norge och Österrike tagit ställning för de allierade. Dessutom så hade Sardinien samma år slutit sig till de allierade, detta för att framstå som den mäktigaste av de italienska staterna. De ideliga ryska bakslagen, även Sevastopols kapitulation i september 1855 inräknat, gjorde så att Ryssland blev villigare att sluta fred. Kriget avslutades med freden i Paris i mars 1856.
Konsekvenser:
Moldavien och Valakiet blev självständiga och fick bilda Rumänien 1864.
Ryssland avstod även Bessarabien och Donaus mynning till Moldavien.
Sultan Abdülmedjid garanterade sina kristna undersåtar religionsfrihet.
Svarta Havet och Dardanellerna blev neutrala.
Åland fick genom Ålandservitutet inte att befästas.
Kavalleri visade sig vara ej lika nödvändigt.
Fältartilleriet blev en stor succé.
Krigssjukvård i större skala, som introducerades av Florence Nightingale, fick sitt elddop.
Elddop fick även krigskorrespondenterna, Krimkriget var det första krig de följde vid fronten.
>Dansk-tyska kriget (1864)
Danish-Prussian War
Bakgrund:
Den 13 november antog den danska national-liberala regeringen under C.C. Hall novemberförfattningen, som innebar att Ejderprogrammet återupptogs. Schleswig förenades med Danmark, men Holstein hölls utanför. Två dagar senare dog kung Fredrik VII, men författningen undertecknades av den nye kungen, glücksburgaren Kristian IX. Allt detta stred mot överenskommelsen 1852, och ett nytt krig var nära. Storbritannien, som sedan länge hade en pakt med Danmark, försökte medla men dess förslag avvisades. De brittiska sympatierna låg hos danskarna eftersom prinsen av Wales var gift med den danska prinsessan Alexandra. Drottning Victoria tyckte dock tvärtom, eftersom hon ansåg att hennes dotter Victoria, tysk kejsarinna, var mycket viktigare än svärdottern Alexandra. Hon gjorde helt klart för parlamentet att hon föredrog en tyskvänlig politik, detta skulle ha varit hennes framlidne man (och kusin) prins Albert av Sachsen-Coburg-Gothas önskan. När allt kom till kritan så gjorde britterna ingenting för att hjälpa vare sig danskarna eller dess fiender heller för den delen.
Kombattanter:
Danmark.
Preussen, Österrike och Holstein.
Händelseutveckling:
Kriget bröt ut i januari 1864, men det gick redan till en början dåligt för den danska armén (innehållandes en handfull svenska frivilliga) under Christian de Meza. Den numerärt överlägsna preussisk-österrikiska armén tvingade danskarna att utrymma sina ställningar vid Dannevirke. Danskarna retirerade till norr om Flensburg, och gick i ställning i Dybölls skansar. Fienden inledde därefter en belägring, som varade i fem veckor. Den 18 april stormades skansarna, och danskarna flydde till ön Als. I slutet av juni blev de dock tvingade att utrymma Als också.
Kriget avslutades med ett vapenstillestånd i juli, men slutligen genom freden i Wien.
Konsekvenser:
Schleswig, Holstein och Lauenburg avträddes till Preussen och Österrike.
Gränsen drogs vid Konge å, och så skulle det förbli tills den 15 juni 1920 då Nordschleswig (nuvarande Sönderjylland) efter en folkomröstning återförenades med Danmark. Danmark ställde kravet angående folkomröstningen under Versaillesfreden 1919, och kravet godkändes av de allierade. Gränsen har (om man bortser från Operation Weserübung, vilket ledde till den tyska ockupationen av Danmark 1940-1945), inte ändrats sedan omröstningen.
>Preussisk-österrikiska kriget (1866)
Sjuveckorskriget (Seven Weeks' War)
Austro-Prussian War
Bakgrund:
Anledningen till kriget var en större och större dispyt länderna sinsemellan angående krigsbytet (Schleswig, Holstein och Lauenburg) 1864. Vid freden vid Gastein 1865 lade järnkanslern Otto von Bismarck fram en lösning, som var medvetet tänkt att skapa motsättningar mellan Österrike och Preussen. Bismarcks lösning gick ut på att Schleswig skulle tillfalla Preussen, och Holstein Österrike. Lauenburg skulle också tillfalla Preussen, men i utbyte mot en summa pengar. Bismarck gjorde detta mot sin kung Wilhelms I önskan för att försöka få Österrike uteslutet ur det tyska förbundet. Österrike gillade, som planerat, inte alls Bismarcks skamlösa förslag, utan gick med problemet till det tyska förbundet. Preussen invaderade då Holstein, vilket ledde till att de uteslöts ur förbundet, som i sin tur förklarades upplöst av Bismarck.
Kombattanter:
Preussen och Italien.
Österrike, Bayern, Württemburg, Sachsen, Hannover, Hessen, Böhmen, Baden samt vissa mindre tyska stater.
Händelseutveckling:
Den preussiska militärmaskinen besegrade de tyska staterna som var allierade med Österrike, och den 3 juli krossades den österrikiska armén vid Sadowa (eller Königgrätz) i Böhmen. Bismarck ville dock inte försvaga Österrike, en presumtiv framtida allierade, för mycket och därför så ingicks inom kort först freden i Nikolsburg den 26 juli och sedan freden i Prag den 23 augusti.
För Preussens allierade Italien gick det sämre. Österrikarna segrade på land vid Custozza, och till sjöss vid Lissa. Trots detta så var det ändå Italien (och Preussen) som gick segrande ut ur striderna.
Konsekvenser:
Preussen gjorde inga krav på österrikisk territorium men annekterade istället Schleswig, Holstein, Lauenburg, Hannover, Hessen, Nassau och Frankfurt.
Italien fick Venetien från Österrike.
Det Tyska förbundet upplöstes och ersattes med det av det av Preussen ledda Nordtyska förbundet.
Österrike omorganiserade sitt rike och döpt om det till Österrike-Ungern.
>Fransk-tyska kriget (1870-1871)
Franco-Prussian War
Bakgrund:
Frankrike hade under Napoléon III nått en allt starkare maktställning i och utanför Europa. Det största presumtiva hotet var Preussen, som också hade blivit starkare och starkare. Napoléon III gillade inte alls att de tyska staterna höll på att förena sig, och det blev inte bättre av att Preussen gick och vann två krig kort efter varandra (mot Danmark och Österrike). Järnkanslern Bismarck försökte till råga på allt förstora klyftan mellan Preussen och Frankrike genom att försöka få de södra tyska staterna att ingå en nationell union. På båda sidor gjorde man nu stora krigsförberedelser - i Frankrike så ineffektivt som möjligt, men i Preussen så välplanerat och disciplinerat som möjligt. Relationerna mellan länderna försvårades starkt 1869 då drottning Isabella av Spanien blev avsatt. Tronen erbjöds då till prins Leopold av Hohenzollern-Sigmaringen, vars kandidatur stöddes med hjärta av Bismarck. Blotta tanken på att få tyskar både i öster och söder gjorde Napoléon III svimfärdig, och den franske utrikesministern Gramot krävde att prins Leopold skulle avsäga sig sitt tronanspråk. Flera diskussioner förekom, den mest avgörande var mellan den preussiske kungen Vilhelm I och den franske ambassadören Benedetti. Vilhelm sände sedan en telegrafisk redogörelse om samtalet till Bismarck. Innan järnkanslern publicerade telegrammet strök han bort vissa väl valda ord så att det lät som om Vilhelm I önskade utmana Napoléon och Frankrike. Detta kunde inte fransmännen tåla, och den 19 juli 1870 förklarade Frankrike Preussen krig.
Kombattanter:
Frankrike.
Nordtyska förbundet (under Preussen), Baden, Bayern och Württemburg.
Händelseutveckling:
Bismarck hade lyckats få Frankrike se ut som angriparen, och därför förenade sig de södra tyska staterna med det Nordtyska förbundet, helt enligt Bismarcks planer. Generalstabschefen Helmut Karl Bernhard von Moltke, ett militärt geni, planerade noggrannt tyskarnas insats i kriget. Fransmännen leddes däremot först av Napoléon själv, som var relativt inkompetent, men det var inte det enda som talade emot fransmännen. Någon generalstab fanns inte, armén (tack vare lottning istället för värnplikt) var mindre än den preussiska, mobiliseringen var långsam och artilleriet var underlägset. Vid krigets utbrott samlades sju franska armékårer i Lothringen (Lorraine) och Elsass (Alsace). Tyskarna bröt lätt igenom med sina tre arméer, och lyckades separera Rhenhären (under MacMahon) och Moselhären (under Bazaine) från varandra. Bazaine försökte få kontakt med MacMahon men besegrades vid Vionville och Gravelotte, och omringades vid Metz. Detta kände inte Napoléon till och han ville faktiskt att MacMahon skulle marschera tillbaka till Paris för att försvara huvudstaden, men denna konstigt nog vettiga plan förkastades av Napoléons ministrar som tvingade kejsaren att unsätta Bazaine till varje pris. Det hela gick i stöpet då tyskarna hann upp MacMahon och Napoléon den 30 augusti vid Beaumont. Fransmännen fick ta mycket stryk, men lyckades dock att retirera i skydd av mörkret mot Sedan, som låg nära den belgiska gränsen. Den 1 september anföll tyskarna med 250,000 man, fransmännen hade bara 110,000. Det blev ett stort franskt fiasko, Napoléon och 104,000 soldater togs tillfånga. Nyheten nådde Paris den 3 och dagen därpå utropades den tredje republiken. En provisorisk regering sattes upp i Bordeaux varifrån fransmännen fortsatte kampen, men det hela gick i stöpet den 27 oktober då Bazaine kapitulerade i Metz med 180,000 man. Paris höll faktiskt ut till den 28 januari 1871; samma dag slöts ett vapenstillestånd, fast fästningen i Belfort lade inte ner vapnen förrän den 16 februari. Den 21 maj 1871 var kriget helt slut, detta genom freden i Frankfurt am Main.
Konsekvenser:
Frankrike tvingades betala ett krigsskadestånd på 5 miljarder franc, och avträda Elsass och Lothringen till Preussen.
Adolphe Thiers valdes till ledare för den franska regeringen, men Paris vägrade acceptera Thiers regim, vilket ledde till att franska Thiers-trogna trupper inledde den andra belägringen av Paris som varade april-maj 1871. Först därefter blev det fred i Frankrike.
Kyrkostaten annekterades av Italien, som därmed enades fullständigt.
De sydtyska staterna förenade sig med det Nordtyska förbundet, som ombildades till det tyska riket den 18 januari 1871 i spegelsalen i Versailles. Vilhelm I blev dess förste kejsare.
Totalt 25 stater ansluter sig till det tyska riket:
- Kungariken
- Preussen
- Bayern (får viss särställning och dess kungadöme får bestå till 1918)
- Sachsen
- Württemburg (får viss särställning och dess kungadöme får bestå till 1918)
- Storhertigdömen
- Baden
- Hessen
- Mecklenburg-Schwerin
- Mecklenburg-Strelitz
- Oldenburg
- Sachsen-Weimar
- Hertigdömen
- Anhalt
- Braunschweig
- Sachsen-Altenburg
- Sachsen-Coburg-Gotha
- Sachsen-Meiningen
- Furstendömen
- Lippe
- Reuss-Greiz
- Reuss-Schleiz-Gera
- Schaumburg-Lippe
- Schwarzburg-Rudolstadt
- Schwarzburg-Sonderhausen
- Waldeck
- Fria städer
- Bremen
- Hamburg-Cuxhaven
- Lübeck
>Rysk-turkiska kriget (1877-1878)
Bakgrund:
Det Osmanska riket hade länge haft kontrollen över Balkan, men mot andra hälften av 1800-talet blev det synligt att kontrollen inte skulle få vara länge. Grekland blev självständigt och Serbien fick självstyre 1829 samt att Moldavien och Valakiet blev självständiga efter Krimkriget 1856. Fast samtidigt som det turkiska väldet krympte och krympte ökade dess vanstyre över de kvarvarande provinserna. Detta ledde 1875 till uppror i Bosnien, Hercegovina och Bulgarien. Året därpå förklarade Serbien och Montenegro Turkiet krig. Ryssarna ville gärna ta till vara varje chans som kunde leda till att "Europas sjuke man" skulle förblöda mer, och därför genomdrev panslavister 1877 en rysk krigsförklaring.
Kombattanter:
Turkiet.
Ryssland samt upproriska i ovanstående nämnda provinser.
Händelseutveckling:
Det korta kriget började den 19 april 1877. Ryssland agerade kvickt och hotade inom kort Konstantinopel med en flottstyrka. Inför hotet av denna valde turkarna att kapitulera, och kriget var slut den 31 januari 1878, efter att de hade antagit fredsfördraget i San Stefano (nuvarande Yesilköy). Freden bekräftades sedan samma år under Berlinkongressen, som varade mellan den 13 juni och 13 juli.
Konsekvenser:
San Stefano:
Turkiet avträdde Armenien och Dobrudsja till Ryssland och fick betala ryssarna ett stort krigsskadestånd.
Rumäniens, Serbiens och Montenegros självständighet erkändes av Turkiet.
Bulgarien blev en autonom provins och förstorades (arealmässigt sett).
Bosnien och Hercegovina blev lovade reformer av Turkiet.
Berlinkongressen:
Serbien, Montenegro och Rumänien blev internationellt erkända som självständiga stater.
Rumänien fick dock överge Bessarabien till Ryssland i utbyte mot Dobrudsja.
(Stor)Bulgarien delades upp i tre delar, Lillbulgarien - ett furstendöme under turkiskt styre, Östrumilien - som hade vissa rättigheter i fråga om självstyre men som egentligen styrdes av en kristen styresman utvald av Turkiet, och Makedonien - under totalt turkiskt styre. Lillbulgarien och Östrumilien skulle 1885 förenas för att bilda Bulgarien.
Bosnien och Hercegovina blev protektorat under Österrike-Ungern.
Ryssland erhöll Ardahan, Batum och Kars från turkarna.
Cypern blev ett brittiskt protektorat.
Kreta lovades ett konstitutionellt styrelseskick.
Nedre Donau skulle demilitariseras.
Armenier och andra folkminoriteter i Turkiet lovades skydd.
>Första Balkankriget (1912-1913)
Bakgrund:
Balkan hade sedan länge (och skulle fortsätta att vara) varit Europas oroliga hörn. I början av 1900-talet blev de gamla motsättningarna mellan de kristna Balkanstaterna och Turkiet ånyo kännbara. Och om inte det skulle vara nog så gjorde Serbien och Bulgarien det värre genom att driva en expansionspolitik, stödd av ryska panslavister, men ogillad av turkarna. Men den direkta anledningen till det första Balkankriget var Turkiets nederlag i kriget mot Italien i Tripolis 1911-1912. Flera av balkanstaterna såg sin chans, och 1912 slöt Bulgarien och Serbien ett hemligt förbund, Balkanförbundet, som även Montenegro och Grekland slöt sig till.
Kombattanter:
Turkiet.
Balkanförbundet (Bulgarien, Serbien, Montenegro och Grekland).
Händelseutveckling:
Montenegro förklarade Turkiet krig i oktober 1912, samtidigt som de övriga tre allierade gav Turkiet ett ultimatum, vilket gick ut på att Turkiet skulle ge Makedonien självstyre. Turkarna vägrade dock, och det första Balkankriget blev ett faktum. De allierade hade tillsammans en slagstyrka som var dubbelt så stor som turkarnas, och snart så hade Turkiets arméer motats tillbaka på alla fronter. I december 1912 inleddes därför ett vapenstillestånd mellan Serbien, Bulgarien och Turkiet, men efter ungturkarnas uppror under Enver pascha i januari 1913 bröt Turkiet vapenvilan. Den sista fasen i kriget handlade om Adrianopel, besatt av turkarna, men som inom kort blev belägrad av de allierade. Staden föll i mars 1913, vilket direkt ledde till att Turkiet erkände sig belägrat. En preliminärfred slöts i London i maj samma år.
Konsekvenser:
Turkiet blev tvunget att avträda samtliga sina områden i Europa förutom Konstantinopel och ett område norr om Marmarasjön.
>Andra Balkankriget (1913)
Bakgrund:
En allvarlig konflikt uppstod nästan direkt efter freden mellan de allierade. Konflikten gällde fördelningen av krigsbytet. Bulgarien, som hade segrat i flera slag mot turkarna, ansåg sig ha rätt till den största biten av Makedonien. Detta kunde Serbien inte gå med på.
Kombattanter:
Serbien, Grekland, Rumänien och Turkiet.
Bulgarien.
Händelseutveckling:
Det andra Balkankriget inleddes i juni 1913 när Bulgarien anföll serbiska trupper i det område som bulgarerna ansåg sig ha rätt till. Krigslyckan var dock tämligen kort, ty Grekland allierade sig med Serbien, och Bulgarien förlorade initiativet. Dråpslaget kom dock först när Rumänien (neutralt under det första Balkankriget) invaderade Bulgarien. En styrka intog Sofia, samtidigt som en annan besatte Dobrudsja. Turkiet såg nu sin chans att hämnas en aning, och återerövrade Adrianopel. Bulgarien hade nu inget annat val än att kapitulera.
Konsekvenser:
Turkiet återerhöll viss territorium på europeisk mark, däribland Adrianopel och Demotika.
Rumänien, Serbien och Grekland erhöll en del områden från Bulgarien.
I ersättning fick Bulgarien en del av Trakien, vilket gjorde så att det fick tillgång till Egeiska havet.
Serbien fick en del av Makedonien.
Grekland fick behålla alla turkiska öar de hade ockuperat, förutom tre.
Den självständiga staten Albanien upprättades, vilket ledde till att Serbiens expansion västerut mot Adriatiska havet gick om intet.
Spänningarna mellan de forna vännerna Serbien och Bulgarien blev väl synliga. Serbien (och Rumänien) närmade sig Ryssland, samtidigt som Bulgarien närmade sig Österrike-Ungern. Detta kom så småningom att leda till första världskrigets utbrott.