ERLAND LAGERROTH

Det finns idag en marknad för att sätta vetenskapen under debatt. Inom ramen för Core curriculum-projektet vid Lunds universitet, närmare bestämt vid avdelningen med det löftesrika namnet "Perspektiv-vidgande kurser", gav jag under höstterminerna 1988-90 en kurs som hette just "Att sätta vetenskapen under debatt". Under läsåret 1989-90 drev Joachim Israel och jag tillsammans en kurs vid högskolan i Örebro, som vi kallade "Vetenskap och världsbild". Om "Vetenskap-världsbild-sätt att tänka" talade jag 1989 i Stockholm, först på ett symposium ordnat av Miljöpartiet, sedan på Kursverksamhetens motsvarighet till Core curriculum, kallad "Studium fundamentale", och till sist på Sällskapet för parapsykologisk forskning. Liknande var ämnet för ett anförande på "SAMPOHL"-konferensen om den nya skolan i Göteborg våren 1990, vilket ledde till en serie liknande föredrag på skolledarkonferenser landet över anordnade av Svenska kommunförbundet för att förverkliga den förnyelse av skolan, som kommunaliseringen möjliggör.

Men det här betyder säkert inte, att inte de flesta fortfarande tycker att frågan i rubriken är tämligen oproblematisk. Vetenskap, det är väl att skapa vetande, faktiskt vetande? Man studerar någon del av verkligheten, ställer upp hypoteser om det studerade, hypoteser som prövas till sin sanningshalt. Visar sig hypotesen sann, har man nått ett nytt stycke säkerställd kunskap. Ett nytt "objektivt faktum" som kan adderas till alla dem som tidigare säkerställts, adderas till vetenskapens lärobyggnad. Det hela är i princip oproblematiskt: vetenskapen producerar säker kunskap om vår värld. Världen blir entydigt klarlagd och förstådd. Och därmed ökas ständigt människans trygghet, säkerhet och makt.

Men är det alltid så enkelt och rätlinjigt, fixt och fast? Ser all den verksamhet som bedrivs vid våra universitet i praktiken ut så här? En motinstans är sedan rätt länge kvantmekaniken och Heisenbergs osäkerhetsdoktrin, men man behöver inte gå till så avancerade materier för att finna tankeväckande avvikelser. Det räcker med att begrunda en humanistisk vetenskap som litteraturvetenskapen.

Litteraturvetenskapen strävade i det längsta efter att leva upp till kriterierna på en sann vetenskap, d v s en vetenskap sådan som den (natur)vetenskap som skapades på 1600-talet och som alltjämt ofta kallas den nya eller moderna. Och den gjorde det genom att enbart syssla med vägen till det litterära verket. Då kunde man nämligen använda sig av och åberopa det klassiska kausaltänkandet, föreställningen om den ena biljardbollen som stöter på den andra och sätter den i rörelse på ett regelmässigt och förutsebart sätt. Så omsattes det klassiska naturvetenskapliga tänkandet från 1600-talet till humaniora, till den klassiska historicismen. Och det ledde till många snedvridningar och felteckningar, ty en människa är ingen biljardboll och reagerar inte så enkelt och entydigt, bl a därför att det alltid är många "bollar" i farten samtidigt och därför att människan också drivs av krafter inifrån i form av vilja, avsikt, syfte.

Ett annat försök att rätta in sig i ledet var den "nypositivism" som i mitten av 1960-talet, omedelbart före den marxistiska vågen, högljutt proklamerade att humanistisk forskning skulle bedrivas så, att den kunde "kvantifiera" och "formalisera" sina resultat. Eller med andra ord uttrycka dem i siffror och sätta dem på formler. Bakom dessa krav låg den logiska positivismen inom filosofin, som uppfattade sig själv inte bara som den bästa filosofin utan som den rätta, den egentliga, den enda.

Intet är i dag så stendött som denna nypositivism, ännu långt dödare än den andra fundamentalism, som den efterföljdes av, marxismen.

I stället har utvecklingen i litteraturvetenskapen gått åt rakt motsatt håll, mot ett genomtänkande av vad det är att tolka texter - och att läsa dem. Och det har visat sig, i hermeneutiken - tolkningens teori -, att tolkning är en heuristisk, dialektisk process, vars resultat aldrig kan slutgiltigt och uttömmande säkerställas. Tolkning är alltid fråga om att från en bekantskap med textens delar bilda sig en uppfattning om dess helhetskaraktär - dess genre, egenart, eventuella helhet och enhet. Det är i själva verket fråga om gissningar, men informerade gissningar på basis av vad som är känt, gissningar som prövas till sitt värde gentemot texten, det ständigt närvarande korrektivet. Och denna process kan i princip fortgå hur länge som helst, för det kan alltid, i en framtid, tänkas ytterligare ett varv i den dialektiska spiralen, ytterligare ett varv på basis av någon nytillkommande idé om hur man kan tolka/organisera texten.

Detta kan tyckas komplicerat nog, men det hela kompliceras ytterligare genom att det aldrig bara är fråga om texten. Varje tolkning är alltid en produkt av två faktorer: texten och tolkaren/läsaren. "Texten själv", i total isolering, är alltid blott trycksvärta på papper. Bara en läsare kan färvandla denna trycksvärta till tecken, mönster, mening, innehåll och kan på så sätt realisera verket. I ett förverkligande, en läsning, som är präglad också av denna samma läsare. Men som alltjämt kan prövas och eventuellt korrigeras gentemot tecknen på papperet, prövas så att den blir så adekvat som möjligt, och giltig på grundval av vad som är känt. Prövning är alltså möjlig, önskvärd, nödvändig också här, men någon absolut säkerhet och sanning nås aldrig, bara en tolkning som är sann för den läsaren i den situationen för den texten. Prövningen är också den en dialektisk process.

I denna vetenskap kan man alltså sträva efter bästa möjliga resultat genom att vara så kunnig och kompetent, kreativ och kritisk som möjligt. Men något säkerställt resultat i ordets vanliga mening nås inte. Och forskningsobjeket är inte "givet" utan konstitueras först i forskningsakten - ett förhållande som ter sig både främmande och oerhört för den vanliga vetenskapsuppfattningen.

Hur förhåller det sig då i annan vetenskaplig verksamhet? Ännu på 1950- och 1960-talen skulle man nog varit beredd att svara: där är det helt annorlunda, där härskar den absoluta säkerheten, resultaten är entydigt sanna eller falska. Men även här förefaller fältet på väg att rivas upp. I det längsta har man negligerat Gödels matematiskt vunna resultat från 1931 att det i varje logiskt system finns satser som ej kan bevisas inom systemet utan bara i ett utanförliggande system. Som i sin tur också det innehåller satser som inte kan bevisas inom ramen för det systemet. Och så vidare. Ytterst hamnar vi alltid i obevisbara påståenden och ovisshet. I dag tycks medvetenheten om detta på väg att växa.

Mer påfallande är dock att dagens alltmer framträdande forskning om icke-linjära dynamiska system visar detsamma. Newtons fysik förutsatte att världen bestod av slutna, linjära, oföränderliga system, som kunde sättas på formler och behärskas med enkel matematik, och att eventuella undantag just var undantag som kunde negligeras. Forskningen om icke-linjära dynamiska system (Prigogine och kaosforskningen) tycks visa att förhållandet snarast är det omvända: det vanliga är öppna, dynamiska, föränderliga system, vilkas utveckling utöver en viss punkt - "instabilitetströskeln" - inte kan förutsägas. Likheten med gissningsfasen i tolkningsprocessen, den punkt där det additiva samlandet av kunskap om delarna övergår till något helt annat, till det plötsliga "utkristalliserandet" av en helhetsuppfattning, är påfallande.

Sådana föränderliga system är livet och alla levande varelser. Därtill dessa varelsers kroppssystem, vävnader och celler liksom deras sociala och kulturella skapelser. Men därtill också ekologiska system som regnskogen och Jorden själv, vidare vädret och klimatet o s v. Världen och verkligheten är helt enkelt mer komplicerade, mer dynamiska och instabila än vi har trott.

Det tycks alltså som om tiden vore inne att inse och erkänna, att vetenskapen inte är något så enkelt och entydigt, som det kan förefalla. Eller inte bör vara det. Om man så vill, kan man möjligen skilja mellan två slags vetenskap: sådan som gäller förhållanden i naturen som tills vidare tycks stabila och lagbundna, och sådan som avser mer dynamiska och komplicerade förhållanden, förhållanden som inte kan "verifieras" på "vanligt" sätt, inte kan kvantifieras och formaliseras. Om vi inte låter vetenskapen omfatta också detta andra område, blir vi stående med en förkrumpen, förljugen vetenskap med 1600-talsfysiken som förblivande ideal och förvisar väsentlig mänsklig kunskapsutveckling från vetenskapen. Men risken för detta är - trots allt - liten, eftersom det gängse språkbruket låter vetenskapen omfatta också detta. (Här föreligger en viss skillnad mellan å ena sidan det svenska "vetenskap" och det tyska "Wissenschaft" och å den andra det franska och engelska "science"). Vardagsspråket brukar ha god förmåga att stå emot allvarsdigra renlevnadsmäns amputationsförsök.

Men det skall givetvis inte vara fråga om vilken verksamhet som helst. Vad man har att hålla sig till är de fyra k:na: kunskap och kompetens, kreativitet och kritik. Först en verksamhet som söker leva upp till dessa förmågor och kvaliteter samtidigt förtjänar att kallas vetenskap. Kanske kan man också tala om rationellt tänkande, men då ett sådant som inkluderar kreativitet.

.En sådan vetenskapsuppfattning öppnar möjlighet för att låta vetenskapen omfatta också det som den ofta(st) ansetts stå utanför och ovanför, nämligen rationell diskussion av problem som inte har någon slutgiltig lösning utan till vilka man har att ta ställning (jfr ovan om liknande förhållanden inom tolkningsvetenskapen). Den framstående vetenskapsteoretikern Håkan Törnebohm kallar sådana problem för "spörsmål" och E F Schumacher betecknar dem i Vägledning för vilseförda (1977, 1986) som "divergenta" problem (problem för vilka lösningarna tenderar att gå alltmer i sär). Livet och världen är fulla av sådana problem, och vi kan inte leva utan att ständigt ta ställning till dem. De har bara kommit i bakgrunden, därför att puristiska företrädare för vetenskapen inte har låtsats om dem.

Ett sådant problem är frågan om vetenskapens syfte, mening och mål. Om detta kan man inte etablera någon "objektiv" "prövbar" kunskap, för vad det gäller är just att ta ställning, att bestämma sig för vad man anser är rätt och riktigt. Men man kan i hög grad resonera rationellt och argumentera stringent med hjälp av kunskap och kompetens, kreativitet och kritik. Något som föga eller inte alls har gjorts i vetenskapens historia - med de ödesdigra konsekvenser vi ser omkring oss i dag. Att frågan om vetenskapens syfte inte skulle tillhöra vetenskapen själv, inte vara ett "vetenskapligt problem", är ett fatalt misstag, som visar på det farliga i den fundamentalistiska vetenskapsuppfattningen. Ett nytt och löjligt exempel på den Moment 22-mentalitet (Joseph Hellers roman!) som torde förekomma i alla sekter med självaktning. Trosbekännelsen innehåller ett moment som förklarar all kritik av sektens dogmer som förnekelse av dessa dogmer - och.därför på förhand ogiltig. Ett stort försök att reparera skadan är Nicholas Maxwell, From Knowledge to Wisdom (1984), som bl a pläderar för en'"syftesorienterad rationalism".

Men de vanligaste spörsmålen och divergenta problemen är naturligtvis de existentiella frågorna: hur skall vi leva? (Maxwells generella problem); hur skall vi uppfostra våra barn? och vilken politik skall vi bedriva? (Schumachers två exempel). Här träder prövostenen tydligare fram: det är fråga om problem som inkluderar värdefrågor. Och vetenskap (vetande) och värden har av hävd förklarats oförenliga, som eld och vatten. Det vill säga, går man riktigt långt tillbaka i hävderna, till de gamla, eller rättare unga grekerna, så blir bilden den motsatta: grekerna kunde inte skilja mellan vara och böra, för dem var det samma sak (G H von Wright, Vetenskapen och förnuftet, 1986, 26 f).

Men det är svårt att se att man inte skulle kunna gå rationellt till väga i sådana frågor, som i andra. Använda sig av vetenskapens metodik för att (1) artikulera och bedöma livsproblemen, (2) föreslå möjliga lösningar och (3) kritiskt granska lösningarna. Detta är Maxwells program och hjärtesak. Svagheten är bara att han inte, som Schumacher, ser att det för att komma till rätta med divergenta problem krävs tillkomsten av också andra mänskliga förmögenheter, t ex kärlek. Samt att det aldrig tycks falla honom in att människan kanske inte alltigenom är en rationell varelse.

Om man sedan skall kalla en sådan väsentlig verksamhet för vetenskap, forskning eller tillämpad visdom - det kan kanske vara en smaksak.

(Tanke och känsla 1991)