Har ni tänkt på den begränsning som ligger i språket och tanken: att båda försiggår linjärt, eftervartannat i tiden? Vi kan inte tala eller höra eller läsa två ord samtidigt, inte tänka två begrepp på samma gång.

Därför favoriserar vi också ett sådant primitivt, från 1600-talsfysiken nedärvt betraktelsesätt sorn den enkla, linjära kausaliteten: biljardbollen A stöter på bollen B, så att den sätter sig i rörelse; författaren A påverkar författaren B, så att han skriver som han gör.

Men samtidigt kan vi känna en lockelse att överskrida detta torftiga sätt att tänka. För vi vet ju dock att vi lever i en värld som är motsatsen till linjär, nämligen flerdimensionell. Hur ska vi då lyckas tänka och tala om en sådan värld med de villkor som gäller för tanken och språket?

Lösningen ligger i att låta tanke och tal formas av begrepp som förmår göra rättvisa åt tillvarons komplexitet. Det finns naturligtvis åtskilliga sådana begrepp, men här tänkte jag närmast begrunda just 'värld' och därutöver också 'spel', för att se om vi därmed kan förstå något mer av världens beskaffenhet och människans roll. Och jag tänker då inte på dessa begrepp som verklighetsåtergivande eller som metaforer utan just som former för tanken, som matriser. Matris är för övrigt självt ett utmärkt tänkvärt begrepp. Det betyder egentligen 'moder’ eller ‘livmoder', och som livmoder kan de två begreppen fungera: ur dem kan framfödas nya insikter, ett nytt och bättre sätt att tänka om universum och tillvaron. Samtidigt gör begreppet 'matris' också klart att tänkandet inte är så fritt och förutsättningslöst som vi gärna föreställer oss: det sker i vissa former, följer vissa banor eller mönster.

'Värld' är dock inte i sig själv särskilt klargörande. För hur är egentligen en värld beskaffad? Jag tror att vi har en tendens att tänka den rent rumsligt, ungefär som en karta eller jordglob, bara i konkret fysisk form. Men då begår vi felet att bortse från tiden, rörelsen, förändringen - och hemfaller därme åt den västerländska tankens skötesynd alltsedan de gamla grekerna. En värld existerar inte i ett vacuum, ett tänkt ögonblick, utan i ett fortlöpande skeende. Till världens dimensioner hör, som Einstein lärde oss, också tiden.

Men nu ska jag inte ta Einstein till hjälp för att närmare visa detta utan - tvärtom höll jag på att säga - Selma Lagerlöf. Hos henne, i Gösta Berlings saga, kan man studera hur konsten skapar, producerar värld (även om 'värld' här på sätt och vis tas i överförd mening). Det går inte så till att Selma Lagerlöf anför ett antal namn på personer och platser och beskriver deras karaktär och inbördes läge i rummet. Det skulle bara bli tomma ord, en demonstration av hjälplösheten hos språkets tidlösa abstraktioner, när det gäller att statuera värld och liv.

I stället skapar hon med livets och historiens egen metod: genom händelser och skeenden. Genom dem relateras i en fortlöpande process det ena till det andra i ett ständigt växande nät av förbindelser. I själva verket är det nästan ofattbart hur Selma Lagerlöf kunnat skapa ett så komplicerat relationsmönster - och därmed just en värld vilket TV-filmen, sina sex timmar till trots, inte förmådde göra efter). Det är inte bara fråga om Gösta Berlings många kärleksaffärer och majorskans skuld- och livsproblernatik, inte bara om kavaljerskontraktet och kavaljersåret på Ekeby och varje enskild kavaljers livsöde och egenart. Det är också Sintrams och Brobyprästens konspirationer och kapten Lennarts frälsningsinsats. Och det är naturligtvis livslinjerna hos de kvinnor som Gösta Berling förälskar sig i. Och folkets ödeslinje under kavaljersåret. Och sist men inte minst är det spelet mellan människorna och landskapet. Hur svindlande rikt är det inte utbyggt, alltifrån de självklara samband som topografin, årets och dygnets tider och vädrets växlingar skapar, över tanken på vården av gårdarna och fälten till föreställningarna om naturen som Guds redskap eller som besatt av onda makter och ytterst till tanken att livets ande ännu bor i de döda tingen!

Och därtill kommer att förbindelserna på likhetsplanet är lika utbyggda som de på handlingsplanet. Överallt fungerar landskap och natur som en mäktig resonansbotten för det som sker bland människorna, en resonansbotten som ger det mänskliga styrka och intensitet, glans och lyskraft, men samtidigt också naturen själv fördjupad mening och betydelse.

Så går det till att skapa värld. Sådan är den skapade världen. Men hur skall man då kunna hålla denna insikt i minnet, i blickpunkten? Det krävs liksom någon mer konkret matris för att tänka och tala om detta. Två sådana har i själva verket redan använts i det föregående: 'nät'och 'mönster'. Men de är både statiska och alltför allmänna. Selma Lagerlöf har själv arbetat med ett mer konkret begrepp, nämligen 'väv', för att inte säga ‘vävande'. Det sker i en följdberättelse till Gösta Berlings saga, En historia från Halstanäs, där överste Beerencreutz sägs arbeta med en väv, som han, för att kunna överblicka hela mönstret, har spänt upp över ett helt rum. Men under historiens gång ser Beerencreutz att det finns ett än större vävarbete på gång, nämligen i "Guds stora vävstol, där väven var vävd av människoöden". En vävstol av, det formatet är Selma Lagerlöf dock inte ensam om, utan i en sådan arbetar också jordanden i Goethes Faust:

Den vävstolen återfinns också i Rydbergs dikt Grubblaren, där vävbommens obevekliga framvridande får stå för den lagbundna nödvändigheten, den blinda, mekaniska kausaliteten.

Men det finns en annan, långt mindre tungrodd och otymplig matris, som kan göra rättvisa åt komplexiteten och rörligheten i en fungerande värld, nämligen 'spel'. Spel har för det första fördelen att det är något som utspelas (!) i tiden. Där har det ett övertag över 'mönster' och 'väv', även om Goethe, Rydberg och Selma Lagerlöf genom att tala om själva vävprocessen förstod att övervinna den begränsningen. Spel är på det viset flerdimensionellt. Men det är det också genom att det kan finnas flera spelare och genom att spelet självt på något sätt försiggår i rummet. Därmed är det särskilt skickat att övervinna det linjära tänkandets endimensionalitet, kausaltänkandets verklighetsförfalskande torftighet.

Men spelbegreppet är ingalunda oproblematiskt. Allra tydligast har jag upplevt detta i en bok av stort format - stort i alla avseenden - en bok som just bär namnet Das Spiel. Författare är den tyske Nobelpristagaren i kemi Manfred Eigen och hans medarbetare Ruthild Winkler (1975).

Det fängslande med denna bok är att författarna lyckas frarnställa (och göra förståeliga) alla naturprocesser som spel, även de mest invecklade. Än som vanliga, kända sällskapsspel, än som spel som de själva konstruerar. Det visar, om något, spelbegreppets användbarhet. Och också varför det är så användbart. Nämligen därför att spel innebär en kombination av lagmässighet och slump. På samma sätt som det största av alla 'spel', nämligen universum.

Så långt är allt gott och väl - ja, mer än så. Mer, därför att författarna revolterar mot gammal god ton inom naturvetenskapen. Naturen fungerar hos dem inte längre bara i enlighet med strikta lagar, utan här finns alltså också utrymme för slumpen. "Gud spelar inte tärning", förklarade Einstein i en känd replik till Niels Bohr angående kvantmekaniken. Das Spiel kan läsas som ett enda stort genmäle mot dessa ord.

Och ändå är boken problematisk, ett nytt exempel på vart det leder, om det naturvetenskapliga tänkandet ensamt får bestämma vår uppfattning av världsordningen. Det problematiska framgår redan av undertiteln: "Naturgesetze steuern den Zufall" (naturlagar styr slumpen). Det är ett självmotsägande påstående, därför att det utmärkande för slumpen är att den inte styrs av några lagar; då vore ju inte slumpen slump. Mycket riktigt tvingas författarna att i texten själv gång på gång korrigera sina ord: det är inte slumpen utan slumpens konsekvenser, dess resultat, som är underkastade naturlagarna. När dessa resultat nämligen hopar sig i stort antal, för då är dessa hemfallna åt de stora talens lag, den lag som säger att små individuella avvikelser utjämnas i de stora sammanhangen.Trots att författarna bereder plats för slumpen, så låter de alltså - på vanligt scientistiskt manér - lagen få sista ordet.

Detta kan också uttryckas på ett mer humanistiskt sätt - så, nämligen, att det i de båda författarnas bok inte finns plats för dem själva, för deras snillrika tankeskapelser. I deras världsordning finns bara två moment, lag och slump, ingenting mer. Men vad var det som renderade Eigen Nobelpriset 1967? Inte var det väl någon (natur)lag. Och ännu mindre var det väl slumpen.

I Eigens och Winklers bok finns ingen plats för människan, för hennes vilja, avsikt och strävanden; för det finala, för människan som subjekt. De har ingen teori för människans förmåga att överskrida sina förutsättningar och skapa något nytt.Kanske har det att göra med deras val av matris. För det är onekligen något 'omänskligt' med spel - jämför Dostojevskijs Spelaren och historierna om Hårgadansen och Hanebopolskan, som vägrar att släppa sitt grepp, förrän den dansande faller ner död. Det har tydligtvis att.göra med att spel är autoteliska, de är sitt eget ändamål. Vilket inte hindrar att mänsklig strävan kan få det att hetta till i varje spel.

Så ser inte Eigen och Winkler att slumpen öppnar upp ett moment av osäkerhet, som lämnar utrymme just för människans nyskapande förmåga, för viljan, för friheten. Allt är inte bestämt på förhand, inte determinerat eller predestinerat. Universum är inte världen utan människan utan med henne. Människan och livet måste också vara med i ekvationen.

Men därmed är naturligtvis inte ordningen i vår värld klarlagd - något vi- heller aldrig kommer att lyckas med, om man får tro Kafka i Processen (Vor dem Gesetz). Men lite längre kan vi komma. jag skulle vilja uttrycka det på följande sätt - och därmed än en gång visa spelmatrisens användbarhet. Hermann Hesse talar i Stäppvargen om livsspelet, det spel vi alla spelar i och genom våra liv. Det spelet handlar inte bara om lag och slump utan lika mycket om vilja och frihet. Människan är inte bara ett objekt, en produkt av lag och slump, utan hon har också förmåga att själv förändra världen - på gott och ont. Det kan se ut som om hon var enastående i det avseendet, men det är möjligt att denna förmåga utmärker livet överhuvud, alltså också djur och växter, om än i långt mindre grad.

Men Hesse talar också, i sin sista stora bok, om "glaspärlespelet". Det är visserligen en mänsklig företeelse, så till vida som det är ett (utopiskt) spel med de kulturvärden, som människan skapat, ett spel konstruerat på basis av bl a matematik och musik. Men det är något kyligare, något nästan omänskligt med detta spel. Det närmar sig det största spelet av alla, det som den grekiske nutidsfilosofen Kostas Axelos har kallat världsspelet. Universums sätt att fungera, i tid och rum.

Och i det spelet tycks människans vilja och frihet reduceras till en obetydlighet eller ett intet, enligt de stora talens lag. Livsspelet tycks vara en snabbt och lätt övervunnen bagatell i det stora världsspelet. Ytterst tycks Eigen och Winkler ändå få rätt.

Och likväl finns det en motinstans, som än en gång kan vända upp och ner på förhållandet mellan slump och vilja, lag och frihet. Och därtill en som härrör från en kollega till Eigen, Nobelpristagaren i kemi 1977 Ilya Prigogine. Fast nu måste vi lämna också spelmatrisen därhän - även den har blivit för enkel.

Motinstansen är Prigogines teori om dissipativa strukturer, en teori som överbryggar gapet mellan fysik och biologi - den felande länken mellan ett till synes livlöst universum och levande system. Som dissipativa (konsumerande) strukturer betecknas processer och system, som genomströmmas av energi från omgivningen och som därför inte befinner sig i statisk jämvikt, väl däremot i dynamisk balans. Man kan jämföra med en virvel i en flod, som på en gång skapas av och genomströmmas av vattnet med dess inneboende energi. Exempel är olika kemiska processer men också biologiska, ekologiska, sociala och kulturella system som cellen, hjärnan, medvetandet, den levande individen, växt- och djurarter, en stad, ett samhälle, en vetenskap, en kultur, mänskligheten. Jämfört: med dessa framstår de system som den klassiska fysiken sysslade med - pendeln i lufttomt rum, planetsystemet ~ som döda och oföränderliga, som enkla och schematiska, främmande för tidsdimensionen, för en riktad tid, för den värld där livet levs och historien utspelar sig.

Om genomströmningen av energi ökar eller minskar, kan de dissipativa strukturerna plötsligt slå om till ett nytt funktionssätt, en ny ordning, en ny regim (som inte kan förutsägas utifrån kunskaper om den gamla). Ett bekant och påtagligt exempel är fjällämmeln, som när en instabilitetströskel överskrids, plötsligt ger sig ut på sina häpnadsväckande vandringar. Exemplet visar att situationen före omkastningen kan beskrivas som kris och stress men också med talesätten "Nöden har ingen lag" och "Nöden är uppfinningarnas moder".

Det avgörande är nu, att vid övergången mellan två regimer, när det ännu står och väger, då gäller inte de stora talens lag. Där kan en mycket liten faktor bli avgörande för om det skall bli en ny regim och i så fall vilken, då kan den lilla omständigheten få enorma, oöverskådliga konsekvenser. Allt i rak motsats till de stora talens lag, men i enlighet med den visdom som redan finns lagrad i språket: "Liten tuva välter ofta stort lass"; "att vara tungan på vågen".

Det tycks alltså som om världsspelet inte behövde vara den stora ångvält, som i sista instans alltid kör över livsspelet. I den mån universum fungerar som dissipativa strukturer, så kan, trots allt, människorna och livet bli "tungan på vågen".

Om inte människan tar livet av sig själv och av jorden genom kärnkraften och atombomben. Fast då har hon ju blivit tungan på vågen - på jorden.

REFERENSER

(Gnosis 3-4/1987)