Erland Lagerroth

Trosartikel med illusionsnummer

På den första stora karnevalsdagen har Sven-Eric Liedman haft vänligheten att i en stort upplagd artikel rikta uppmärksamheten på en uppsats av mig om marxistisk litteraturforskning, som står tryckt i sista numret av Jakobs stege. Närmare bestämt gör han det i form av en rasande attack. Artikeln är ett bra bidrag till karnevalsyran, att polemiskt aktstycke av rang.

Så har Liedman också begagnat sig av ett klassiskt polemiskt grep. Man kallar motståndaren för vad han inte är och förklarar att han gör vad han inte gör, och sedan visar man triumfatoriskt. att han inte är det man sagt att han är och inte gjort det man sagt att han gjort. Och så är spelet vunnet. Det är ett riktigt illusionsnummer.

För det första presenterar Liedman mig som en "ny filosof", i paritet med de "nya filosoferna" i Frankrike. Men jag är inte alls filosof utan litteraturforskare (Liedman däremot är filosof till professionen, fast det inte märks i den här artikeln). För det andra förklarar Liedman, att jag syftat till "en definitiv uppgörelse" med marxismen, att jag "avrättat marxismen". Men jag har inte skrivit om marxismen utan om marxistisk litteraturforskning, och det mestadels bara om marxistisk litteraturforskning i Sverige under sista decenniet. För det tredje har jag inte syftat till någon uppgörelse, allra minst i betydelsen "avrättning", utan i stället till en avklarnad bild av vad marxistisk litteraturforskning är för något. Närmare bestämt har jag begrundat själva begreppet marxistisk litteraturforskning och undersökt denna forskningsriktnings praktik, metodik och teknik. Om man så vill kan genren kallas för "kritisk granskning", men i så fall bör det då observeras, att det inte är fråga om kritik i betydelsen nergörande kritik utan om ett försök att bestämma räckvidden.för marxistisk litteraturforskning, att urskilja dess styrka och dess begränsning.

Man skulle tycka att detta vore ett vällovligt, ja angeläget företag, med tanke på den betydelse marxistisk litteraturforskning fått i dag. Men Liedmans reaktion visar att det inte ter sig så från hans horisont. Varför blir han då så arg? Det framgår av hans sätt att argumentera. För utnämningen av mig till filosof och påståendet att jag velat "avrätta marxismen" är inte bara ett polemiskt grepp. Det är också symtom på något som ligger djupare. På att det för Liedman ytterst är fråga om en trossak. Och i trossaker är man antingen med eller mot, antingen tror man eller också gör man det inte. Och jag tror inte på marxismens revolutionära utopi. Däremot på mycket i dess teori och metod. Men det räcker inte, det är inte det som gäller. Därför är ett företag som mitt - ett försök till kritisk förståelse av en utomstående - inte bara otillbörligt, det är i grunden ofattbart.

Av det skälet kommer trosaspekten också att bestämma den bild som ges av mig. Även jag förses med en tro - och observera, bara en: jag tror "på denfria anden och."på den skapande individen (eller åtminstone docenten)".

Ja, käre Sven-Eric Liedman, på den skapande docenten tror vi allt båda, annars hade vi inte skrivit våra artiklar. Men det är ju möjligt att du inte vill vidgå denna tro. Och så tror vi också båda på människan som föremål för krafter i historien och samhället, krafter som hon inte kan behärska - allt det som Marx och Engels visat bättre än andra. Den enkla och ändå så komplicerade sanningen ligger ju precis där Sartre och andra har lagt den: människan är både subjekt och objekt, både aktivt skapande och passivt föremål. Det är sidor som inte utesluter varandra utan som kompletterar varann. På liknande sätt förhåller det sig i de flesta andra frågor, och jag har försökt visa det i min uppsats i Jakobs stege. Själv tycker jag dock inte, att detta skall kallas tro utan insikt, gradvis.,vunnen insikt i tillvarons komplexitet. I motsats till tro har det nog också något med vetenskap att göra.

Det här är bara ett exempel på hur Liedman kortsluter min text genom att betrakta det hela utifrån uppfattningen, att det är en tro som står mot en annan. Alla nyanser, avvägningar, distinktioner undertrycks eller förvrängs, och kvar står bara den råa polariteten mellan marxismen med dess "äkta halt", som"har framtiden för sig", och "det snömos som de nya filosoferna i Paris och Lund serverar oss" - för att inte tala om den "kramgoa" hermeneutiken. Har Liedman verkligen en sådan brist på.argurnent, att han måste kasta omkring sig invektiv som dessa?

Så slutar det hela hos Liedman som det började: med total blockering. Av det "motsatsernas spel", varom Liedman enligt en recension i SDS nyligen skrivit en så läsvärd bok, märker man intet. Och det är synd, för just dialektiken är en av de idéer i marxismen som är särdeles användbar och nyttig (fast den inte är exklusiv för marxismen). Men någon dialog med dagens marxister tycks inte möjlig. Dialektiken omfattar inte dem själva - den slutar stumt i deras trosvissa självtillräcklighet.

Min artikel är enligt Liedman full av galna distinktioner, okontrollerade glidningar, orimliga "kniptångsrörelser". Javisst, så ser det ut i hans referat. Det beror på att han här genomför sitt andra illusionsnummer. Allt det problematiska som jag har funnit i begreppet marxistisk litteraturforskning förlägger han med ett snillrikt drag till min egen text, till undersökningen i stället för det undersökta. Och eftersom "marxistisk litteraturforskning" visar sig inte ha någon enhetlig, än mindre någon självklar innebörd, blir min text därmed omedelbart full av oreda och inkonsekvenser.

Samtidigt som Liedman överdimensionerar mitt företag för att desto lättare visa dess otillräcklighet, underskattar han också den han angriper. Jag mobiliserar Sartre, sägs det, "uppenbarligen utan att veta", att Sartre såg sin andra f ilosof i som en del av marxismen". Det är lite svårt att inte veta det, eftersom Sartre säger det redan i förordet till den bok av honom det gäller. Men han vill komplettera rnarxismen med en "antropologi", med en teori om den skapande individen och gruppen. Och det är här jag följer honom. Saken blir närmare utvecklad i den uppsats "Humaniora som humanism", som Liedman har vänligheten att göra reklam för, fastän den ännu inte har publicerats (kommer i Edda nr 3 1978).

Även andra och viktigare sidor av mina personliga förutsättningar är uppenbara för Liedman. Jag är en sådan människa "som livas av ryktena att marxismen inte är ‘inne’ längre och som därför skrapar ihop sina egna hemmagjorda argument [...] i stort upplagda och uppslagna artiklar". Här talar Liedman dock mot bättre vetande. Jag tänker då inte så mycket på att jag redan 1975, då ingen hade hört talas om några "nya filosofer", tillät mig pröva en kritisk granskning av Aspelins Textens dimensioner under den programmatiska titeln "På gott och ont". Viktigare är att jag redan i denna granskning och i den nu aktuella, liksom också på andra håll, anslutit mig till idéer i marxism, hermeneutik och vissa former av strukturalism som är främmande för vad Liedman med rätta kallar för "knäsatt humanistisk forskning". En sådan frontställning åt två håll är helt främmande för den "människa" Liedman talar om, den är i själva verket opportunismens mardröm.

Så är det nog mer som förenar Liedman och mig, än vad som skiljer. Men det tycks han inte vilja se. Kanske fruktar han konkurrens, när det gäller att ompröva svensk humanistisk forskning, och har därför valt att försöka oskadligöra en konkurrent.

Det är alltså de franska nya filosofernas anstormning., som - enligt Liedman - ger illvilliga opportunister chansen att komma marxismen till livs. Skulle vi då aldrig, måste man fråga sig, kunna göra något själva i det här landet? Måste allting bara betraktas som filialer till utländska storföretag? Inte har jag haft något förhållande till de här franska filosoferna! Första gången jag läst något av dem var i mitt "eget" nummer av Jakobs stege. Men det var onekligen intressant och gav mersmak.

I stället är det just som Liedman säger, att jag arbetat med "hemmagjorda argument". Fast jag kallar det försök att tänka själv, försök på basis av några decenniers läsning. Det var en gång ett land, där man sade: "Hitler tänker för oss!" Det gick inte så bra. Så illa går det kanske inte, om man låter Marx och Engels tänka för, sig, men det leder lätt till "misstag", som Liedman själv erkänner. I min artikel i Jakobs stege har jag kallat det här dilemmat för"epigonsyndromet": det är svårt för dagens marxister att inte uppfatta sitt lärjungeskap så, att man övertar färdiga doktriner och schabloner. Av det skälet kommer, de lätt att framstå som "högljudda men okunniga och hjälplösa eftersägare" till lärofäderna, de som. själva arbetade sig fram till insikter och färdigheter.

Liedman ser marxismen utsatt för en samlad attack i Jakobs stege och känner dess och sina egna positioner hotade. Den nya "modeflugan" tycks förvandla marxismen till ett "avdankat mode". Därför reagerar han med en rasande motattack. I grunden är min artikel därvid bara en detalj. Men just därför ligger det nära till hands att uppfatta.den i paritet med hans egen: som en trosartikel. Och så kan hela avrättningen starta med alldeles felaktiga föreställningar om delinkventen.

Men Liedman behöver inte vara ängslig - dvs inte vad det gäller marxistisk litteraturforskning. Det som är dugligt i den, och det är mycket nog, kommer att överleva konfrontationen med de "nya filosoferna". Och det kommer att ske alldeles oberoende av Liedmans och min lilla tvist.

(Lördagen den 20 maj 1978 - den första stora karnevalsdagen - gick Sven-Eric Liedman i Sydsvenskan, under rubriken "En ny filosof från Lund", till förintande attack på en artikel av mig om marxistisk litteraturforskning i tidskriften Jakobs stege (omtryckt i min Litteraturvetenskapen vid en korsväg, 1980, kap. III). Den förintade tillät sig emellertid svara (23 maj), och därefter fortsatte debatten med inlägg den 30.5 (SEL), 9.6 (EL) och 10.6 (SEL). Ett spirituellt inlägg inflöt på insändarsidan den 13.6, där signaturen "Credo quia absurdum" med förödande effekt visade på den bristande logiken i Liedmans argumentering.

Det var min första erfarenhet av den oerhörda pedagogiska kraften i en sådan debatt - Jakobs stege gick åt som smör för solen i Lund - och jag trivdes som fisken i vattnet. Mitt här publicerade första inlägg har i dag fått nytt intresse som tidigt exempel på uppgörelse med den marxistiska rörelsens totalitetsanspråk. Möjligen betydde det en islossning i Skåne, när Liedman och jag pucklade på varann i Sydsvenskan.)