Av Erland Lagerroth

Det har förvånat mig att man i den efter trettio år nyväckta debatten om C P Snows "De två kulturerna" utan vidare tar Snows egna premisser för gott. Snow bestämde de två kulturerna som den naturvetenskapligt-tekniska och den humanistiskt-litterära. Därmed tvärade han för båda "kulturerna" över gränsen mellan vetenskapen och det skapande livet därutanför. I den senare "kulturen" blir det alltså fråga om en dubbelhet av å ena sidan humanistisk vetenskap och å den andra litteratur, konst, litteraturkritik och allmän kulturdebatt.

Men kan man verkligen skära humanistisk vetenskap och estetisk-kritisk verksamhet i konst och debatt över en kam? I synnerhet när det gäller förhållandet till naturvetenskapen? Liksom i England har vi helt visst haft en lite snobbig litterär-estetisk-konstnärlig kultur, som satt en ära i att inte ha något med naturvetensk och teknik att göra. Och vi har det fortfarande. Om man läser en bok som den av Karl-Erik Lagerlöf utgivna "Femtitalet i backspegeln" - det gäller alltså Snows eget decennium - kan man inte tro att det handlar om vätebombens och de första rymdfärdernas tid. En mer sentida och samtida motsvarighet är tidskriften "Kris".

Men kan man därför förutsätta att också humanistisk forskning eller vetenskap är lika renons på relationer till naturveteriskapen?. Naturligtvis inte - eller snarare tvärtom. I humanistiska framställningar ser man ofta den naturvetenskap som med Kopernikus och Kepler, Galilei och Bacon, Descartes och Newton växte, fram från1543 till 1687 reservationslöst betecknas som "den nya vetenskapen". Därmed menas att det alltjämt är fråga om den nya vetenskapena, för att inte säga den rätta vetenskapen eller Vetenskapen själv. Tanken är att det här utarbetades ett sätt att tänka och forska som är mönstret för all kommande vetenskap.

Naturvetcnskapen var alltså först, den är storebror. Det är dess metoder och målsättning som är förebildliga: analys och reduktion av en kausalt, mekaniskt och deterministiskt fungerande värld för att nå exakta, säkra och slutgiltiga resultat. Allt i akt och mening att mäta världen för att kunna förutsäga dess beteende och därmed kunna utnyttja den.

Att omsätta detta tankemönster till humaniora är dock inte så lätt. Bäst går det i historisk forskning - och det är en anledning till att den dominerade under 1800-talet och väl alltjämt gör det. Här kan man - eller snarare tror man sig kunna tillämpa biljardbollstänkandet. Min biljardboll, mitt forskningsobjekt beter sig si eller så därför att en annan boll stöter till den. Det gäller att finna och bestämma den påstötande bollen - och så är forskningsuppgiften löst.

På det sättet får vi den ökända "påverkningsforskningen", ökänd därför att det i människans värld inte går så enkelt till. Där är ständigt mängder av bollar i luften och människans "betelnde" beror också och inte minst på hennes egen vilja ooh avsikt. Men den klassiska humanistiska vetenskapen har inbillat sig att man på. det sättet kan nå exakta och säkerställda resultat - som i naturvetenskapen. ("Intertextualitetsteorin" har på sen tid gett en något mer realistisk bild av sammanhangen.)

Men denna "historicism" är naturligtvis bara en del av den allmänna naturvetenskapligt orienterade positivism som dominerade 1800-talet och fick sådan ödesdiger renässans under 1900-talet med den logiska positivismen. För att inte tala om den högröstade men i dag stendöda "nypositivism" som kring 1965 krävde att humaniora skulle bedrivas, så att också den skulle kunna "kvantifiera" och "formalisera" sina resultat. Som storebror naturvetenskapen. På så sätt har humanistisk vetenskap i stor utsträckning fungerat som slavsändare till naturvetenskapen.

Det ödesdigra medhumaniora som slavsändare till den klassiska naturvetenskapen är att des forskningsobjekt är helt annorlunda. Människan är inget klippblock, som kan sönderdelas efter gottfinnande (utom på bårhuset och i anatomens likkällare). I stället är hon en varelse, en organism, ett system som producerar sig själv, både på det biologiska planet och det andliga. Visst fungerar människan efter mönstret påverkan, men intrycken utifrån, överhuvud hennes förutsättningar i biologin, historien, samhället, språket, blir till en "databank" som hon manövrerar för att i enlighet med sina avsikter välja, handla, skapa.

Och hon gör det ofta nog genom att sammanfatta sina förutsättningar på nytt sätt och därutifrån skapa något nytt, som inte kan förutsägas. Sådana överskridanden är inte bara legio i konstens och vetenskapens historia utan också i teknikens - det är ju rent definitionsmässigt fråga om "uppfinningar".

Och resultatet av uppfinningarna. nyskapelserna är inte heller några klippblock. Tag ett fall som det litterära verket, Det är inte sammansatt av ett antal atomer och molekyler (annat än rent lingvistiskt) utan är i stället ett fungerande system (därmed inget sagt om hur väl det fungerar). Och det realiseras först genom en tolkningsprocess av läsaren - en process som har intet gemensamt med analys och reduktion utan som tvärtom innebär förverkligandet av detta system, Den yttersta, för positivisten skandalösa sanningen är att forskningsobjektet konstitueras först i fornkningsakten själv.

Nu var det väl inte alldeles nödvändigt att i Snow-diskussionen lägga ut arten av humanioras forskningsobjekt på det här sättet, Men jag gjorde det för att komma över till den uppbyggliga finalen. Nämligen att, i motsats till vad som säga i rubriken till Svante Nordins inledningsartikel, de två faktiskt till sist möts. Humaniora och naturvetenskap.

Det finna en bok av Ilya Prigogine ooh Isabelle Stengers, som på svenska fått namnet "Ordning ur kaos" men som i det franska originalet heter "La nouvelle alliance". Den allians, den förening det är fråga om är just föreningen av människa och natur, humaniora och naturvetenskap.

Och föreningslänken, vigselringen, heter Prigogines teori om "dissipativa strukturer", den teori som han fick Nobelpriset för 1977. Priset utdelades i kemi, men Prigogine insåg snart nog att han med sin teori hade skapat en teori också för 1ivet, för människan och för människans skapelser, En teori som visar att både naturen och människan bäst förstås, inte som additiva, passiva anhopningar att analysera och reducera efter gottfinnande eller som slutna, oföränderliga system som fungerar lika bra baklänges som framlänges (som solsystemet, själva kärnan i Newtons vetenskap och världsbild!). Utan i stället som öppna, föränderliga system långt från jämvikt - långt från jämvikt, dels så att de producerar sig själva i en process fjärran från stillastående och död, dels så att systemen, om de av yttre,eller inre störningar drivs ur normaltilliståndet, oförutsebart förmår skapa om sig själva till något helt annat. Dessa system - materiella och/eller "andliga" - är både självorganiserande, självreglerande och självöverskridande. Materien och universum är märkligare, mer kreativa än vi trott.

Så är vi alltså framme vid ett sätt att tänka som är adekvat både för naturvetenskap och humaniora. Men det är fråga om en ny naturvetenskap (som i dag har många fler företrädare än Prigogine), inte den gamla från 1600-talet. I sampel med den skulle en humaniora, som är villig att begrunda sina förutsättningar och som inte är för feg och osjälvständig för att ta egna initiativ, kunna utveckla sig från slavsändare till fyrbåk.

(Inlägg i en debatt om De två kulturerna i SDS 4.9 1990)