Öhmans bok är ett både ambitiöst och intressant försök att dra upp en rågång mellan (vad han kallar) vetenskap och populärvetenskap. Utgångspunkten är en artikel i Dagens Nyheter i augusti 1989, där Öhman argumenterar "för vetenskapens speciella sätt att använda språket och omöjligheten att översätta detta". Ytterst gäller det frågan om man kan förstå vetenskapen ("man" = allmänheten eller åtminstone den "bildade" delen därav).

Tidningen hade gett artikeln rubriken "Populärvetenskapen sysslar med fiktioner", och den väckte en storm av protester. Öhman har i sin bok velat gå till botten med saken. För detta har han erhållit ett års tjänstledighet av språkvetenskapliga sektionen vid Uppsala universitet, och det är möjligt att hållningen i boken avspeglar en vanlig inställning bland språkvetare (Öhman är själv professor i fonetik). (Öhman 18 f, 171)

"Vetenskap" och "populärvetenskap" blir hos Öhman två ojämförbara storheter, och det framgår kanske bäst på ett ställe, där han vill kontrastera populärvetenskapens sätt att tala om forskningslivet - "ungefär som en reklambroschyr för något av turistbranschens lyckomål" - med sin egen bild av vetenskaplig verksamhet:

Vetenskapens vanliga vardag, forskarmajoritetens tillvaro, är nämligen mera gråmelerad, förklararar han, "dominerad av rutinsysslor, mest befolkad av rätt så ordinära människor, i allmänhet kompetenta var och en på sitt område, visserligen, men vanligtvis varken särskilt geniala, modiga eller beslutsamma. Man sköter sin undervisning och sin forskning, i allmänhet utan större åthävor" (111).

Det är nog, dessvärre, en ganska sann, om också ensidig bild, och mindre sann blir inte fortsättningen. Forskarna är yrkesmänniskor, betonas det, var och en utövar ett hantverk. "Inför okända, revolutionerande idéer intar de därför alldeles automatiskt en skeptisk hållning. Innan man ger sig in på någonting vill man först se att det är genomförbart."

Man frågar sig då hur dessa gråmelerade skeptiker någonsin skall kunna få se att något "är genomförbart". Tydligen måste någon mindre skeptisk, mer färgstark person ge sig i kast med det okända för att därmed söka vidga vetenskapens gränser. Därom säger Öhman ingenting, men han är så mycket tydligare, när det gäller hur den försiktige skall kunna avgöra, om det nya till äventyrs är värt att satsa på:

En tydligare lojalitetsförklaring med etablissemang och auktoriteter och ett mer aningslöst accepterande av fegheten vet jag mig aldrig ha läst i en seriös framställning. Vi är nära "Hamiltons slutsats", sådan denna har räddats undan glömskan av Sven Lindqvist i hans bok Hamiltons slutsats (7, 92): "Om man tar i beaktande de avseenden, som i avseende på jordegendomen bör tagas i beaktande, så finner man att det är alldeles bäst, precis som det nu är." För att inte tala om John Chronschoughs världsvisa ord: "Intet är lyckligare för en menniska än att allt ifrån begynnelsen lära sig att i allt vörda och lyda sin öfverhet" (s 89 i 1897 års upplaga). Man kan också tänka på hur accepterandet av en ny idé i vetenskapen ansetts gå via fyra stadier: 1) idén är helt omöjlig; 2) den är möjlig men föga intressant och verkan är liten; 3) den är viktig och verkan är starkare än vi trodde; 4) det var vi som tänkte på det först (Dean Radin, The Conscious Universe, 1997, s 1).

Av ett sådant vetenskapssamhälle kan man inte vänta sig några stora nyheter och framsteg, väl däremot så mycket mer av vad som har kallats "den intellektuella-institutionella trögheten i den akademiska verksamheten" - en hållning som gärna resulterar i leda. (Nicholas Maxwell, From Knowledge to Wisdom, (1984), 1987, s 1 not 1; jfr 59, 71, 122-151, 153).

Det är lätt nog att se att en sådan bild av forskaren och forskningen går dåligt ihop med de rapporter från vetenskapens frontlinje, som populärvetenskapen naturligt nog gärna ägnar sig åt. Men varför skall trossen anses normgivande och förebildlig?

Öhman menar sig emellertid ha bättre argument än dessa. Som språkman går han i lag med "Vetenskapens begreppsvärld" på basis av en uppgörelse med "den populära uppfattningen" av "sambandet mellan ord och betydelse, mellan språk och verklighet" (kap IV och V). Närmare besett tycks denna populära uppfattning sönderfalla i tre. Dels en "mentalistisk": ordens betydelse är de föreställningar de väcker. Dels en "materialistisk": betydelsen är den företeelse i verkligheten som ordet betecknar.

Men till den "populära" uppfattningen räknas, för det tredje, något överraskande, också Saussures strukturalistiska lingvistik. Eftersom denna senare språkteori, som satte parentes om det betecknade, om "verkligheten", och helt fokuserade på språket som "autonomt", nära nog har klavbundit 1900-talets ymniga tänkande om språk, upplevs uppgörelsen på denna punkt som en befrielse.

Men befrielsen blir inte långvarig, för Öhman binder sig omedelbart med samma fanatiska ensidighet vid en annan teori, som alltså nu får samma hypnotiska kraft: Wittgensteins teori (eller tankar) om "språkspel". Att "teori" är ett (mer eller mindre tillfälligt) sätt att se på verkligheten, på det sätt som David Bohm har visat, faller inte Öhman in. Man kan jämföra med ytterligare ett fall, som Öhman själv rapporterar om. Chomskys generativa grammatik bröt på 1960 och 70-talen igenom som ett nytt paradigm, bara för att - i trossen, kan man väl tillägga - stelna till en "dogmatik", som blivit lika hindrande för fortsatta framsteg, som de dogmer det ersatte.

Wittgensteins teori om språkspel lägger vikten vid språkets användning - för det är "ändå användningarna som är språkets själva väsen", förklarar Öhman trosvisst (111 f, 37). Språket får betydelse först när det används, när man i en verksamhet tränas att använda ordet på visst sätt. Och det gäller inte bara ordet utan också begreppet (varom mera strax). Först den som använder ett ord/begrepp har möjlighet att förstå det.

Detta blir nu en murbräcka mot populärvetenskapen. Det är bara i den vetenskapliga praktiken: att gå på kurser, göra experiment, räkna övningsexempel etc, som man kan lära sig förstå de vetenskapliga begreppen. Man kan inte läsa sig till en sådan förståelse. När den populärvetenskaplige författaren söker inbilla sin läsare, att han eller hon bibringas förståelse för vetenskapens teori och praktik, är detta alltså bara en illusion, för att inte säga ett bedrägeri. En sådan förståelse är omöjlig och hela företaget - populärvetenskapen - en omöjlighet.

Detta är inte tomma ord. Det är inte lätt att läsa sig till svåra teorier om svåra begrepp. Den som enbart kan lita till "läsefrukter" är inte väl ställd - det stannar nog vid ganska vaga föreställningar.

Men hur många läsare av populärvetenskap är så illa ställda? Öhman hänvisar till en svensk undersökning, som säger att mer än var sjunde elev lämnar grundskolan som "funktionell analfabet" och därför får "ett kylslaget förhållande" till att läsa och skriva. Så är det kanske, men dessa läser då heller inte populärvetenskap - såvida de inte mognar senare i livet (vilket lär inträffa).

Men de flesta har nog åtskilligt bagage med sig från sitt eget praktiska liv, där de har tränats att använda ord och begrepp, som inte behöver ligga så långt från vetenskapens. För egen del har jag glädjen att hos Öhman läsa, att de som "lämnar gymnasiets matematisk-naturvetenskapliga linjer med höga betyg" ligger hyfsat till (158, jfr 89). Även om min examen från sådan linje ligger 50 år tillbaka i tiden och alla betygen inte var höga, betyder nog erfarenheterna därifrån - i förening med fortsatt kontinuerlig läsning av populärvetenskap! - åtskilligt. Men mest betyder naturligtvis fyra decennier av praktiskt, ytterst konkret studium av romaner, av romanstudier, av litteraturvetenskap, av vetenskap, av tanke och världsbild. Om inte annat har jag i varje fall tränats att läsa texter, verk, böcker utöver det vanliga. Också Öhmans bok.

Men jag tror inte att någon kommer tomhänt till läsning av populärvetenskap. Öhmans anatema bör därför bytas ut mot en gradering: läsare av denna litteratur förstår kanske ofta mindre än de tror (och reklamen förespeglar dem), men de går säkert inte lottlösa därifrån.

En sådan nyansering passar dock inte Öhman. För honom gäller det antingen-eller, allt eller intet. Och till bevis andrar han vad han menar är en konsekvens av Wittgensteins teori om språkspel. När jag nyss talade om "ord och begrepp som inte behöver ligga så långt från vetenskapens", så försyndade jag mig mot detta bevis. Öhman menar nämligen, att "Det är rimligt att hävda att varje särskild användning av ett ord är ett särskilt begrepp . Ett begrepp är således en användning av ett ord". Och inte nog med det: "Begreppet är förmågan att göra det som göras skall i användning av ordet" (39) Öhman påstår dock inte, att Wittgenstein drar dessa besynnerliga slutsatser, bara att han själv gör det.

Men han gör det med besked. På sidan 39 är detta ännu bara "rimligt", men i resten av boken blir det en dogm, som hävdas med fanatisk konsekvens. Och vad mer är, glömsk av att han inledningsvis har deklarerat, att det just är här svårigheterna ligger vid begreppsundersökningar, kan Öhman alltid exakt avgöra, när det förekommer "en särskild användning" av ett ord och det alltså föreligger "ett särskilt begrepp" - som då inte på minsta sätt får blandas samman med en annan användning och därmed ett helt annat begrepp.

Det är främst med detta resonemang, som Öhman anser sig kunna välta populärvetenskapen. Den förstår nämligen, enligt honom, inte att upprätthålla dessa vattentäta skott mellan vardagsspråkets begrepp och de vetenskapliga begrepp, som betecknas med samma ord men som (enligt honom) är något helt annat. Exempel är "universum", "tid", "rörelse", "rum", "längd", "kraft" och "massa", "elementarpartiklar", "Big Bang", "Jaget" o s v (jfr om "intelligens" nedan) (42; 51, 61 ff, 66, 68 f, 75 ff).

Detta är den fanatiske renlevnadsmannens sätt att resonera. Men vad han säger är inte sant. Och det framgår allra bäst av Öhmans eget exempel från vardagssspråket, som blir den förledande inledningen till hela resonemanget. Exemplet är ordet "ledare". Detta kan, noterar Öhman, beteckna en opionsbildande artikel i en tidning, en person som leder ett politiskt parti och ett material som leder elektricitet. Även andra betydelser kan tänkas (39).

Men detta är ju helt olika "saker", förbundna bara genom ett ord, som betecknar en gemensam funktion: att leda. Inte så med vetenskapens begrepp i relation till vardagsspråkets. Här är det ju fråga om samma "saker", men nyanserade och specificerade på olika sätt. Att Öhman inte ser det eller inte vill se det, beror på att han binder sig vid tanken att innebörden av ord och begrepp bestäms av deras användning med uteslutande av ordens betydelse som föreställningar respektive som företeelser i verkligheten. Liksom alltid hos Öhman är det fråga om antingen-eller. Han kör huvudet i väggen och därmed är loppet kört.

Något som dock inte hade varit nödvändigt, eftersom Öhman på ett ställe i upptakten visar hur de tre aspekterna kan relateras till varann: "Ty betydelse i bemärkelse föreställning som ordet väcker eller i bemärkelsen föremål som ordet betecknar kan uppenbarligen [!] spela en viktig (till exempel förberedande) roll för användningen av ord i det praktiska livet".

På flera ställen låter Öhman också förstå, att hans extrema uppfattning inte är den normala. "Vanligtvis hävdar man att de nya [vetenskapliga] begreppen [...] inte alls är nya" utan "produkter av en 'fördjupad analys' av våra vanliga begrepp".

Öhman förmenar oss rentav rätten att ha något slags föreställningar om vetenskapliga begrepp, t ex elementarpartiklar (37; 57, jfr t ex 63; 69, jfr 64). Och det kan ju ha ett visst fog för sig, när det, som här, gäller dimensioner så avvikande från den som vi framlever våra liv i. Varför skulle de begrepp som vi skapat på basis av vår egen makroskopiska värld vara adekvata för den subatomära världen? Det blir lite grand som frågan om man får avbilda Gud. Men just i detta fall har ju Bohr lärt oss att tänka åtminstone något klokare: inte våg eller partikel utan både-och enligt komplementaritets-tanken. Och då blir också föreställningen helt annorlunda - hur den nu skall beskrivas.

Mer förvånande blir det, då Öhman förklarar att tidrymden tio miljarder år - universums tänkta ålder - inte bara saknar "förankring i vår vanliga erfarenhetsvärld" utan också "mening". Eller hans resonemang om ett påstående, att temperaturen "i en viss punkt i ett rum skulle vara, säg 5.0000000000000000000000009°C (alltså inte 5.0°C)". Att ett sådant påstående "empiriskt sett" skulle vara "nonsens", kan man kanske hålla med om, förutsatt att empiriskt = uppmätt. Men han frågar också, om temperaturen ändå inte kan vara just detta, om en sådan temperatur ändå inte kan "existera", och svarar: "Det vore i så fall en 'metafysisk' temperatur", en "'verklighet' som överskrider det sinnligt förnimbaras värld".

Här ser man att Öhman bundit sig vid den logiska positivismens som man trodde övervunna dogm, att allt ytterst måste grundas på "det sinnligt förnimbara", liksom vid dess oskick att beteckna allt därutöver som "metafysik" (76; 104; jfr 8). Intet är mera självklart än att en sådan temperatur kan existera och gör det i varje stund på många ställen i världen. Att förneka detta är att förneka både verkligheten och våra föreställningar om den - för visst kan vi föreställa oss både tio miljarder år och denna temperatur, om också inte med sinnlig konkretion (det är väl där skon klämmer). Det är att våldföra både verkligheten och föreställningslivet att göra ett sådant sterilt dogmatiskt tänkande till det enda giltiga.

Ytterst gäller det frågan om de naturvetenskapliga teorierna bara skall ses som matematiska kalkyler eller om de också skall anses säga något om beskaffenheten av den värld vi lever i. De flesta lär anse det senare. Med Öhman har vi mött en utpräglad företrädare för det förra. Och en vältalig demonstration av vart det kan bära hän, om man hänger sig åt "begreppsundersökningar", styrda av ett ensidigt uppfattningssätt. (Tilläggas kan att Öhman inte bara är begreppsanalytiker utan också reduktionist: "Fysiken kan förstås som tillämpad matematik"; "Den moderna kemin kan ses som fysik tillämpad på kemins specifika fenomendomän".)

Till sist är naturligtvis förhållandet mellan vetenskap och populärvetenskap en översättningsfråga. Och det är också där Öhman börjar i sin tidningsartikel 1989. "Här liksom annars", skriver han, "är översättning, djupast sett, principiellt omöjlig" (42; 46; 166). Javisst, så är det. Och det i så hög grad att det är fråga om en truism, en självklarhet. Och det av den enkla anledningen att en översättning, som är helt perfekt, inte är någon översättning alls utan en kopia av originalet.

Men trots denna principiella omöjlighet umgås vi ständigt med översättningar, liksom vi ständigt umgås med kartor, fastän det är omöjligt att på en plan yta avbilda ytan av ett klot, Jorden. För att inte tala om att hela språket är en enda ofullkomlig "översättning" av vad språket betecknar. Livet har lärt oss att vi ständigt måste leva med approximationer, närmevärden (inte minst i matematiken och astronomin!). Och det gäller ju all kunskap, därför att vi aldrig kan nå fram till kunskap om allt, och kunskap om delen då också blir ofullkomlig. I princip är det samma sak som Gödel kom fram till i sitt ofullständighetsteorem.

Men en sådan visdom är inte Öhmans. För honom gäller det allt eller intet. Vi kan därför ta hans utbrott med lugn, med den skepticism, som han själv ser som en dygd i vetenskapen. Med så låsta positioner kan resultatet inte bli annat än skevt. Men samtidigt kan vi tillgodogöra oss de tankeställare, som han också bjuder på.

Till de senare kan räknas, att han ställer sig kritisk till Stephen Hawkings A Brief History of Time, liksom till begreppet "artificiell intelligens". Men i det senare fallet är det enligt honom bara fråga om ett enkelt språkligt missförstånd. Datorforskningen har från vardagsspråket lånat ordet "intelligens", men gett det "en specialiserad, teknisk användning". Det är alltså inte fråga om "förstånd i vanlig mening, utan om dator-förstånd, vilket i själva verket är någonting helt annat" (113 f).

Med detta semantiska dekret har Öhman helt sonika definierat bort problemet. Men varför har man då lånat just ordet "intelligens"? Och hur vet Öhman, att det verkligen rör sig om "väsensskilda betydelser"? Det är ju det som skall bevisas, men Öhman talar bara om ord. Så enkelt kommer man inte tillrätta med problemet.

Så är Öhmans bok ett fullödigt exempel på den logiska positivism, som man trodde övervunnen, och på den (begrepps)analytiska filosofi, som gjort så mycket för att avlägsna filosofin från det centrala problemet i tänkandet: att skapa en treenighet av vetenskap-världsbild-sätt att tänka, som är adekvat för människans tillvaro och giltig för den värld hon lever i.

Mig tycks det alltså som om Öhman har intagit en omöjlig extremposition. Men det betyder inte att han har fel i tanken att det är stor skillnad mellan avancerad fackvetenskap och populärvetenskap. Själv har jag senast upplevt det, när jag sökte upplysning om Ilya Prigogines författarskap utöver de mest kända verken. Det visade sig att han (tillsammans med Stuart A Rice) var redaktör för en publikation som heter Advances in Chemical Physics och vars tre sista årgångar (1990-92) omfattade upp till 832 sidor och kostade 185-275 dollars styck. Jag har en gång tittat i en av dessa volymer och funnit att jag förstod nästan ingenting (att jag hade fysik, kemi och specialmatematik i studenten 1944 spelade ingen roll). Här rörde det sig om presentationer av specialundersökningar skrivna av specialister för specialister.

Men det betyder inte att det skulle vara omöjligt att förstå Prigogines grundläggande och epokgörande idéer. Det finns ett plan där det går att mötas, och på det planet rör han sig själv i böcker som Ordning ur kaos och The End of Certainty (men ofta nog också i andra verk). En mästare i att operera på det planet var Erich Jantsch: hela hans enorma The Self-Organizing Universe, byggd på hans egen encyklopediska lärdom och Prigogines idéer, är fullt förståelig för den som har goda kunskaper och insikter i vår tids vetenskap och kultur. Och som är beredd att arbeta för att förstå, att vidareutvecklas under sin läsning. Några gratisluncher ges det inte på det här området, något som ovisa intressenter bara är alltför snabba att begära. Om man skall förstå nya idéer, måste man också förnya sig själv.

Och på samma plan rör sig hela den litteratur som jag presenterar och diskuterar i mina böcker Mot en ny vetenskap (1986), Världen och vetandet sjunger på nytt (1994) och Nya tankar, nya världar (1999). Om detta sedan skall kallas populärvetenskap, kan man tvista om, men själv tycker jag inte det. Det är inte fråga om några förfalskande förenklingar, däremot om presentationer av avancerade idéer i dagens vetenskap utformade på pedagogiskt sätt och gjorda med ett så enkelt språkbruk som möjligt.