Följande ord av Jurij Lotman riktar uppmärksamheten precis på vad jag vill säga: "Det faktum att man i konsten inhämtar kunskaper på samma gång som man återskapar verkligheten är ytterst viktigt."

Konsten, ja. Nu måste det sägas, att jag är en katt bland hermelinerna på det här Bild-didaktiska seminariet. För jag tänker inte tala om bildkonst utan om ordkonst - det är ordkonst jag sysslat med som docent i litteraturvetenskap. Och jag ska göra det i tre steg. Hoppas att det i alla fall kan ge en sidobelysning.

För det första det kanske största exemplet i historien på att använda litteratur just för att "inhämta kunskaper", och det just i skolan. Det är fråga om det väldiga projekt, som sjösattes av den energiske och uppslagsrike folkskolläraren i Huskvarna Alfred Dalin, ett projekt som han lyckades knyta själva ecklesiastikministern Fridtjuv Berg till. De flesta av oss har nog sett titeln på det projektet: "Läseböcker för Sveriges barndomsskolor utg. av Alfred Dalin och Fridtjuv Berg". Och den första och mest berömda av dessa läseböcker var Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige 1906-07; en senare var Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar.

"Läseböcker" - ordet visar att det inte var fråga om någon vanlig utminutering av fakta. Ordet kom från "Folkskolans läsebok", som Ellen Key hade kallat "En nationalolycka". Nu var det meningen att göra en bättre, roligare och pedagogiskt mer effektiv läsebok. För Selma Lagerlöf gällde det att skriva en läsebok för Sveriges geografi, men Dalin själv hade inte kommit längre än till tanken på en samling berättelser från olika landsändar om tomtar och troll. Selma Lagerlöf var inte nöjd med det och efter år av funderingar kom hon på sin geniala idé. Fridtjuv Berg uttryckte den så här, "Selma Lagerlöf har skäl att tacka Gud för att han gett henne ett så bra huvud. Verket är precis som det skulle vara. Idén är som 2 x 2 = 4. En överblick över landet i berättelseform, det måste naturligtvis bli en flyttfågelsfärd med en liten människa med - Kolumbusägget som ensamt gör det hela möjligt, helstöpt och organiskt." (Gunnar Ahlström, Den underbara resan, Lund 1942, s 221)

Här om någonsin är det alltså fråga om att inhämta kunskaper genom konsten. Att lära sig Sveriges geografi och zoologi genom att följa med på Nils Holgerssons underbara resa. Och det ledde, som man kunde vänta, till en strid när boken kom ut. En konservativ falang - gärna med ekonomiska intressen i Folkskolans läsebok - underkände denna pedagogik. "En läsebok ska vara en realencyklopedi som ger en levande exemplifiering till ämnesundervisningen". Barnen skall vänja sig vid "sådan läsning, som kräver tankeansträngning", inte vid sådan som "tilltalar deras känsla och fantasi" och som förekommer dem "lustig". Det senare leder till flack ytlighet, ytterst till "ungdomens sedliga förfall". (Ahlströrn 75 f).

Men det saknades ingalunda försvarare. Den som uttryckte sig bäst var en Ludvig Lindroth:

Pedagogiken kan sägas formuleras i en reaktion från en av dem som var med, då Selma Lagerlöf undervisade i Landskrona: "Allra roligast är det ändå, när fröken berättar - bara berättar. [...] Det var händelserna själva som levde och som intensivt upplevdes av oss alla gemensamt." (Mårbacka och Övralid 1, Uppsala 1940, s 58). Här finns en direkt pedagogisk fingervisning: visst går det att använda konstens metod i skolan! Hemligheten ligger i skillnaden mellan uppfattning - som produceras av sakprosan - och upplevelse som skapas av konsten. Selma Lagerlöf har ersatt begreppsmässig klassificering och diskursiv analys med framsuggererande av upplevelser, konkreta upplevelser av svenska landskap. Och det avgörande är att diktens upplevelser leder till och kan växlas ut i kunskap. Den som lever med i Nils Holgerssons äventyr bland svenska djur i svenska marker, får också "vanlig" kunskap om dem. Och kunskap som följer med upplevelse tränger gärna djupare och blir mer bestående än sådan som bibringas med abstrakta analyser och förklaringar. I synnerhet, tror jag, hos barn.

Metodens teori finns mer utarbetad i Susanne Langers Philosophy in a New Key (1942, Filosofi en ny tonart, 1958). Och här kommer jag till mitt andra steg för begrundan av konstens metod som kunskapsväg. Langer skiljer mellan två olika sätt att tänka, resonera och uttrycka sig: mellan diskursiv och presentationell form. Diskursiv, dvs genomlöpande form, är vardagsspråkets och vetenskapens vanliga sätt att uttrycka sig, dvs att resonera i en löpande följd av ord och begrepp, som kopplas samman efter språkets och logikens vanliga regler: ord efter ord, tanke efter tanke, led efter led, sats efter sats och till sist slutsats. Allt sätts efter vartannat på det sätt som språket självt fordrar. För språket består ju av ord som följer efter varandra. Man kan inte uttala, inte skriva och inte motta flera ord samtidigt. Framställningssättet - och där bakom tänkandet - är linjärt.

Men allt kan inte uttryckas på det här sättet, menar Langer. I varje fall finns det ett annat sätt att uttrycka sig på. Och det är den presentationella metoden, metoden att framställa och gestalta det man talar om. Inte att resonera och argumentera om en sak, att genomlöpa ett problem i logisk följd, utan i stället att presentera, att framställa vad det gäller. Det är konstens metod, menar hon, inte bara bildkonstens och musikens utan också ordkonstens. För även om ordkonsten arbetar med språkets eftervartannat som medium, så blir ju resultatet att ämnet eller problemet gestaltas på i princip samma sätt som i de andra konstarterna. Det speciella med litteraturen ligger inte i att den har ett särskilt språk - om den nu har det - utan i att den har en särskild metod. En presentationell, icke-linjär metod.

Susanne Langer har en expressiv bild för att visa på den här skillnaden och vad den betyder. Den diskursiva metoden, säger hon, är som att hänga ut sina tankar, idéer och föreställningar som tvättkläder på en lina, den ena efter den andra, fastän kläderna, när de används, sitter ovanpå varandra. Den diskursiva, analytiska metoden ser ingen annan möjlighet än att i enlighet med språkets och logikens sätt att arbeta hänga kläderna efter varandra.

De logiska empiristerna, som var Langers samtida och som hon polemiserade mot på den här punkten, underkände därför varje utsaga, som inte hade den formen. Eller rättare sagt, de förklarade att konsten, som inte kunde reduceras till diskursiv form, bara var uttryck för känslor. Konsten var i princip att jämställa med enkla interjektioner som Oh! och Ack! Konsten var med andra ord inte någon kunskapsform, kunde inte ge kunskap och insikt - annat än om diktarens känsloliv. Det som var en brist eller begränsning hos språket blev här alltså ett kriterium på kunskap. Och på ett riktigt sätt att tänka och forska. Så fick vi en emotionell, icke-koginitiv konstteori.

Men om det nu är så, att de här kläderna bärs ovanpå varandra, när de används, och inte hänger efter varann, som på klädstrecket? Då skulle ju konsten vara den bästa kunskapsformen, det vill säga när det gäller "användningssituationen", den konkreta livsprocessen. Och bär vi inte i varje stund en mängd "kläder" ovanpå varann, kläder bestående av våra tankar, föreställningar, känslor och kunskaper och framför allt av våra erfarenheter, erfarenheter av vad det är att leva? Och detta just samtidigt.

Liknande tankar kan man återfinna hos en mer sentida forskare som Juri Lotman, som var professor i Tartu i Estland och känd som strukturalist och semiotiker. Hos honom heter det t ex-

Man kan lägga märke till att där Lotman talar om "återskapar verkligheten", säger Langer presentationell form, inte representationell. Konsten kan också skapa en egen värld. Lotman är väl beroende av en marxistisk imitationsestetik, men också han är klar över att så fort konstverket har kommit till, "upphör det att vara enbart återspegling och blir självt ett verklighetselemen" (a a 47).

Men det finns också en äldre, talande parallell till Susanne Langers "presentationell form". Jag upptäckte den i ett preliminärt program för det här seminariet från den 4 november 1993. Som ett slags motto citeras där ett uttalande (från Hamberg, 1958?) om Comenius:

Också naturen arbetar alltså med presentationell metod.

Mitt tredje steg till begrundan av konstens metod som kunskapsväg ter sig lite annorlunda, och för det går jag till en remarkabel bok: E F Schumachers A Guide for the Perplexed eller med den utmärkta svenska titeln Vägledning för vilseförda (1977, 1986; Schumacher är författare också till den mer kända Small is beautiful , Litet är vackert). Här gäller det bara den sista av Schumachers många suveräna distinktioner. Den avser inte bara kunskapen utan också vårt sätt att leva. Att leva är att lösa problem, säger han. Men det finns två slag av problem: sådana som går att lösa logiskt och rationellt och sådana som inte gör det, konvergenta respektive divergenta . Exempel på divergenta problem är barnuppfostran och politik. Ju mer vi argumenterar för att barn skall lyda och lära eller för att de skall växa i frihet, desto längre kommer vi från en lösning. Logiken och förnuftet räcker alltså inte, problemet är alltför komplicerat för dessa enklare mänskliga förmågor. I stället måste vi, som Schumacher säger, "älska de små monstren. Vi måste höja oss till en nivå, till mänskliga kvaliteter över den rena rationaliteten, till kärlek, förståelse, insikt, inlevelse, visdom. Vi måste finna lösningen genom att överskrida motsatserna. På samma sätt är det i politiken. Frihet och jämlikhet är i grunden oförenliga, men de kan förenas genom en högre mänsklig kvalitet: broderskap. (Schumacher förundrar sig över den osedvanliga insikt, som den franska revolutionens tre slagord vittnar om.)

Den springande punkten i det här sammanhanget är nu att det finns en mänsklig verksamhet, som är särskilt ägnad att lösa divergenta problem. Och det är konsten, speciellt den stora litteraturen, stor i ordets båda bemärkelser. Den gestaltar just sådana omfattande livsprocesser, där det finns utrymme för och behov av ett överskridande av det rent rationella handlandet. Det är därför den stora litteraturen har så mycket att säga oss. Den kan ge de viktigaste kunskaperna av alla: kunskapen om hur vi bör leva. Den kan lösa, eller i varje fall belysa existentiella problem.

Man kan tänka på de stora romanerna av Tolstoj och Dostojevskij, Thomas Mann och Hermann Hesse, Eyvind Johnson, Aksel Sandemose och Lars Ahlin. Och naturligtvis på de stora dramerna av Shakespeare, Ibsen och Strindberg. Men varför inte än en gång stanna inför Selma Lagerlöf?

För det första Nils Holgersson. Den ger oss inte bara kunskaper om Sveriges geografi och zoologi - det är det som är dess yttersta storhet. Utan också om hur det är att leva som liten pojk. Om hur han skall lösa de skulder och problem som han ådrar sig. Det finns alltid en tredje utväg, säger korpen Bataki, och historien handlar om hur Nils Holgersson finner sådana utvägar. Visavi sina föräldrar och alla djuren och människorna omkring sig. Och i förhållande till sig själv. Om hur han växer och kommer till mognad, emotionellt och etiskt.

Men det stora, paradigmatiska exemplet kan man finna i Jerusalem. Exemplet på den presentationella metodens förmåga att lösa divergenta, existentiella problem. Att detta exempel därtill ges med presentationell metod gör ju inte fallet sämre.

I Jerusalem berättas det om hur Ingmar Ingmarsson en dag, då han går och plöjer, grubblar över svåra problem. Brita, den kvinna han skulle gifta sig med, skall bli fri efter tre år i fängelse, och han vet sig ingen levandes råd med vad han skall göra i den situationen - och det fast han grubblat över saken i tre hela år. Brita har suttit i fängelse, därför att hon strypt deras barn, och det gjorde hon, därför att han hade tvingat sig på henne efter lysningen och sedan inte ansett sig ha råd att ställa till med bröllop i tid. Hon skulle alltså ha fått fira dopöl före bröllopet, och det kunde hennes stolthet, styrd av de normer som rådde i hennes föräldrahem (i motsats till i hans), inte acceptera.

Detta sista problem kan förefalla mindre aktuellt i dag, men det problem som Ingmar Ingmarsson har att lösa, där han går och plöjer, är därför inte mindre svårt: skall han gifta sig med Brita eller skall han låta henne gå ifrån sig, troligen till ett bittert och olyckligt liv. Det är just den typ av existentiella problem, som den diskursiva metoden har så svårt att ge någon lösning på, och Ingmar Ingmarsson har heller inte kommit någon vart genom att resonera fram och tillbaka under tre år. I sin nöd känner han sig nu på släktens vis behöva fråga sin far till råds, men fadern är död sedan fyra år.

Plötsligt finner Ingmar emellertid spontant på en lustig fantasilek: han tänker sig, att han vandrar till fadern i himlen och lägger fram sin sak för honom. Ja, just lägger fram, presenterar, ty för att få något råd måste han ju berätta hela historien; det hela har utspelat sig efter faderns död. Det är på det sättet som också läsaren får del av saken. Men när han har slutat sin långa berättelse, så får han naturligtvis inget råd, för fadern som lyssnar är ju bara hans egen fantasiskapelse. Men det gör ingenting, visar det sig, för nu vet han ändå besked. "När han kom fram till dikeskanten, drog han in tömmarna och höll stilla. Han hade blivit alldeles allvarsam. Det är märkvärdigt", tänkte han, "då man frågar någon till råds, då märker man själv vad som är rätt, ännu medan man frågar, då ser man på en gång vad man inte har kunnat finna ut på hela tre år." Vad han sett och förstått är att han skall hämta hem Brita.

Detta är den presentationella metodens triumf. Där den diskursiva metoden inte kommit någonstans med sitt resonerande fram och tillbaka, med sitt genomlöpande av problemet i abstrakt logisk form, där leder den presentationella metoden, metoden att berätta historien, att framställa sakförhållandena själva i den ordning och form de har i livet, till klarhet och insikt. Och den gör det genom att problemställaren - och de som följer hans tankar - förstår i skeendet självt. När tvättkläderna hängdes efter varann på linan, gick det inte att förstå och fatta beslut i en så komplicerad sak, men när kläderna fick sitta ovanpå varann, som de gjorde i den konkreta livssituationen, nej den livsprocess, som skapade problemet, då gick det att lösa. På det viset är den presentationella metoden överlägsen, när det gäller att förstå livet och tillvaron i hela dess komplexitet, dess mångfald och mångtydighet. Och det är just det som är ämnet för litteraturen - och för all konst. Den presentationella metoden är så att säga livets egen metod.

När jag sade, att Ingmar Ingmarsson hittade på en lustig lek, så var det ingen tillfällighet. För han tycker nämligen själv, att det är lustigt, trots sin brydsamma situation. Han "började le och glädjas åt tanken" att vandra till sin far i himlen, står det. Och vidare: "De här tankarna gjorde honom ett otroligt nöje, och de löpte iväg med honom, så att han knappt visste om han var kvar på jorden." Den presentationella metoden har den fördelen, att den också är lustbetonad. Och det är den för det första, därför att det är fråga om en mer eller mindre konstnärlig verksamhet, en inspirationsupplevelse. Ingmar Ingmarssons glädje över sin idé speglar helt enkelt glädjen inför den konstnärliga uppfinningen, det konstnärliga skapandet.

Men man kan också uttrycka det så, att den presentationella metoden inte bara leder till kunskap och insikt utan också till upplevelse. Man tar del i det som berättas tillsammans med de omtalade personerna, tar del i det som framställs och gestaltas. Men samtidigt befinner man sig på viss distans från det och kan liksom se och bedöma det utifrån. Det är väl denna läsarens (åskådarens, åhörarens) dubbla roll av deltagare och betraktare, som gör att den presentationella metoden kan leda till sådan förståelse och insikt. Man förstår genom att på en gång uppleva och betrakta det man upplever. Det är detta som gör litteraturen till ett så effektivt kunskapsinstrument, en roman - låt oss säga - till ett så underbart medel för att förstå människans tillvaro.

(Konstens metod som kunskapsväg. Centrum för didaktik. Bilddidaktiska seminariet vid Lunds universitet, skriftserie nr 2, 1994)