ERLAND LAGERROTH

"Den kännande människan" lyder temat för humanistdagarna i Lund 1986. Som man kunde vänta handlar föredrag och framträdanden genomgående om den kännande människan i forskningsobjektet - på litteraturvetenskapliga institutionen t ex om den kännande människan hos Bellman, Stagnelius, Taube. Men det finns också en annan människa inblandad, nämligen forskaren själv, och jag ska tala om hans eller hennes känslor.

Det brukar man nu inte göra, det anses inte riktigt comme il faut. Forskaren tänks stå utanför eller ovanför sitt forskningsobjekt som en avskild iakttagare, en iakttagare som inte är underkastad samma villkor som gäller för det han/hon iakttar. Forskaren betraktar, analyserar, utforskar sitt objekt men tänks inte själv ha några känslor. Den rena, objektiva, neutrala, distanserade vetenskapen regerar i forskarens person.

Det är skada, för forskaren är onekligen en människa, och som sådan saknar han eller hon inte känslor. Och just vi humanister har all anledning att, utöver diktaren och diktens personer etc., begrunda också forskarens person. För ingen annan lär göra det.

Jag ska börja med en bild av forskaren, som visserligen är en fasansfull nidbild, men en lärorik sådan. Den hämtar jag från en av de argaste och mest begåvade kritikerna av vår civilisation, Richard Matz - närmare bestämt från hans senaste bok Skott och revor (1984). Den visar oss, inte litteraturforskaren vid sitt skrivbord, men väl den forskare som ibland har kallats beteendevetare och som tänks vara höjden av objektivitet och neutralitet. Berättelsen heter "Forskning pågår".

Detta är en tänkvärd, en sedelärande berättelse. För det första visar den, att forskning - i varje fall sådan som gäller människor - inte kan göras utan känslor. Den här medelålders empiristen - och alla "metaempiristerna" bakom honom (dvs vi själva) - är antingen ett monstrum som regeras av känslor av grymhet och sadism, såsom de läkare som experimenterade med fångarna i koncentrationslägren, eller också är han helt enkelt inte trovärdig. Ingen av människa född kan åskåda en scen som den beskrivna utan känslor.

För det andra visar berättelsen hur groteskt irrelevant det kan vara i forskning som berör väsentliga livsvärden med sådana positivistiska faktauppgifter som folkbokföringsnummer, kroppsvikt, de latinska namnen på träslagen i vedpinnarna. Men än mer hur galet det är att betrakta handlingar sådana som de beskrivna som "beteenden", som neutrala förlopp utan varje mänsklig innebörd. Jämfört med den emotionella upplevelsen av "forskningsobjektet" framstår sådant som rena perversioner.

Men bortsett från allt detta, så är - för det tredje - inte heller den här medelålders empiristen utan känslor. Han - eller rättare "metaempiristen", som avger denna "forskningsrapport" om forskning - säger det till sist själv: "INGEN SANNING UTAN LIKGILTIGHET; ALLT ÄR LIKGILTIGT UTOM LIKGILTIGHETEN".

Likgiltigheten är alltså inte likgiltig. Detta innebär just vad som var förbjudet enligt "Forskarens kyskhetslöfte", nämligen värdering och känslor. Företrädare för det värderingsfria och känslobefriade vetenskapsidealet värderar likgiltigheten, distansen, objektiviteten högt, de är engagerade med starka känslor i ett sådant ideal.

Därtill kommer - för det fjärde - att likgiltigheten själv är både en känsla och en värdering. Om vi inte visste det förr, ser vi det här. Den medelålders empiristens kyliga likgiltighet för det som utspelar sig inför hans ögon är en känsla som i det här sammanhanget ter sig föraktlig, för att inte säga fasansfull och pervers. Eller, som tidigare sagts, omänsklig.

Därmed är fältet upprivet. Det finns ingen forskare som inte bedriver sin forskning med känsla. Att hävda något annat vittnar bara om en primitiv naivitet, en kurragömmalek med sig själv.

Därmed är det också möjligt att teckna en bild av vetenskapens olika nivåer:

Intressen, attityder, känslor

Sätt att tänka

Vetenskapssyn och världsuppfattning

Metoder och teorier

Konkreta undersökningar

Uppställningen anknyter till Håkan Törnebohms paradigmteori, sådan den presenteras i min bok Mot en ny vetenskap (1986). Jag hävdar inte attde tre översta nivåerna är tre skilda nivåer i den ordning de här anförs, snarare att de är tre olika aspekter av ett paradigm, dvs ett överordnat styr- och kontrollorgan, ett sådant som bestämmer forskningens praktik, de konkreta undersökningarna.

Så långt den mer principiella sidan av saken. Det är emellertid angeläget att också presentera några konkreta exempel på forskarens känsla; Richard Matz' exempel var trots allt mer av en klargörande nidbild.

Den 14 mars 1986 disputerade i Lund Mauricio Rojas från Chile på en avhandling om "Marx, marxismen och marxismens kris", kallad Renovatio mundi. Opponent var professor Bo Gustafsson från Uppsala, känd som marxist i den akademiska världen. Titeln på avhandlingen syftar på den förnyelse av världen som marxismen tänk(t)s kunna åvägabringa, den dröm om ett "tusenårsrike", som marxismen enligt avhandlingsförfattaren övertagit från kristendomen. Den drömmen hade bestämtRojas eget liv, och det i dubbel mening. För det första hade den fått honom att i Chile enrollera sig i marxism-leninismen och därmed riskera sitt liv. För det andra hade den, när han kom till Sverige som flykting, tvingat honom till kritisk prövning. Resultatet av den prövningen var avhandlingen, där marxismen underkändes som frälsningslära. Liksom också som vetenskap.

För egen del har jag aldrig sett någon som varit engagerad i sin forskning med så starka känslor som Rojas. Förhållandet framgick vältaligt på disputationen genom kontrasten mellan opponent och respondent. Få vill nog mena att Bo Gustafsson brister i engagemang i förhållande till marxismen. Och likväl framstod han i förhållande till Rojas, som "akademisk" i inskränkt mening, som den som talar om problem som rent intellektuella eller filosofiska. Rojas däremot tedde sig som en eldslåga, för vilken problemet gällde livet - hans eget och samhällets - bokstavligen livet.

Att detta engagemang inte var till nackdel framgår av att såväl avhandling som försvar var lysande. Så talade t.ex. Rojas en bättre, mer medryckande svenska än Gustafsson, och det fastän han uttryckte sig på ett för honom främmande språk (om avhandlingen, se recension av Svante Nordin i SDS 25.3 1986).

Nu kan det invändas mot det hittills sagda, att det gällt humanistisk eller samhällsvetenskaplig forskning - forskning om människan och hennes verk. Och det kan hävdas att saken ter sig annorlunda i naturvetenskapen: där är inte forskaren bekajad med några känslor, där råder den rena, distanserade, objektiva forskningen utan vare sig känslor eller värderingar.

Och likväl är också detta fel. Det är möjligt att peka på en rad känslor också hos naturvetaren. För det första naturligtvis vetgirigheten, nyfikenbeten, lusten att förstå det som inte förståtts tidigare. Detta är en känsla som naturvetare kanske är benägna att vidgå - den kan ses som tillbörlig, ärofull och inte skadande objektiviteten. Ytterst kan det vara fråga om en total öppenhet mot världen och tillvaron, ett sökande av insikt utan inskränkningar, ett tillfredsställande av ett äventyrsbehov på kunskapens område.

Detta är s a s den mest "vetenskapliga" känslan. Men sällan lär den förekomma renodlad, sällan lär den ens dominera. Jag behöver inte orda om den känsla som har sitt fäste i karriärsträvanden och det ekonomiska och sociala trygghetsbehovet. Så mycket mer däremot om ett annat trygghetsbehov: det som gäller världens beskaffenhet och människans position däri. Hela den "nya" (natur)vetenskapen från Kopernikus, Kepler, Galilei, Bacon, Descartes och Newton till (men inte inkluderande) kvantmekaniken och teorin om dissipativa strukturer kan ses som ett tillfredsställande av ett sådant trygghetsbehov. Denna vetenskap har förvandlat världen till ett inrutat koordinatsystem, en gigantisk uppsättning fack, lådor och burkar med på förhand utskrivna etiketter, ett eldorado för "vän av ordning". Kort sagt till en spegelbild av forskaren själv: hans tanke och hans trygghetsbehov. Först en värld som i allt kan etiketteras och förutsägas kan tillfredsställa människan-forskarens trygghetsbehov. Så är denna den "objektiva" vetenskapens värld alltigenom subjektiv.

Men den känsla som driver (natur)forskaren är inte bara en fråga om trygghet och ordning utan också om behovstillfredsställelse: lusten och strävan att underlägga sig världen för att utnyttja den. Man ser det bäst hos en av de sex stora i den "nya" vetenskapen på 1500- och 1600-talen: Francis Bacon. Bacon levde i häxprocessernas tid, en tid då man också såg på naturen som kvinnlig. Och han använde samma språk om naturen som om häxorna-kvinnorna: naturen skulle, genom den nya vetenskapen, 'Jagas", spärras inne", "göras till slav", och vetenskapsmannens uppgift var att, genom tortyr tvinga naturens hemligheter av henne". Naturen skulle "åläggas tjänst", den skulle behärskas och kontrolleras (Fritiof Capra, The Turning Point, London 1982, s 40 f).

Och så har det blivit. Naturen har, genom naturvetenskap och teknik, utnyttjats och förslavats för att tillfredsställa människans behov - hennes oändligt växande behov. Vetenskapen har drivits av härskarlust och utsugarmentalitet. Med den yttersta följden, att den trygghets-, säkerhets- och bekvämlighetssökande människans önskedröm: den totalt inrutade, domesticerade, förslavade naturen, har förvandlats till motsatsen: det förintande hotet från vätebomben.

I den situationen är det lätt att se att forskaren-människan är i behov av en radikalt annan hållning och känsla i naturvetenskapen: inte trygghet och ordning till varje pris, inte hänsynslöst utnyttjande, utan respekt för naturens egenart och omsorg om Jorden. Inte inruta naturen som en värld av ting och lagar, inte förslava den som stoff, materia och material, utan vårda och hylla den som Änglamark och Himlajord.

Till sist två uttryck för det begränsande och orimliga i den uppfattning som menar, att vetenskapsmannen är fri från känsla, är en denaturerad människa. Det ena är det motto Richard Matz valt för "Forskning pågår". Det är hämtat från Augustinus och lyder: "Ingen träder in i sanningen utom genom kärleken".

Det andra hörde jag som en reflexion efter ett föredrag av samme Matz i Filosoficirkeln i Lund den 26 november 1985. Det var Benkt Engquist - skapare av och ordförande i förbundet Tanke och känsla - som eftersinnande utlät sig ungefär så här: "I Descartes' berömda formel 'Cogito ergo sum’ (Jag tänker, alltså är jag till) står 'cogito’ för det rationella. Men det är inte det som är det stora, det rika, det omfattande. Det är i stället ‘sum’".

Att vara till.

Tanke och känsla.

(Den kännande människan. Litteraturvetenskapliga institutionens bidrag till Humanistdagarna i Lund 11-12 april 1986. Tanke och känsla 1987)