Joachim Israels bok Språk och kunskap (1992; på tyska1990) innebär en vidareutveckling av vad han avhandlade i de tidigare Om relationistisk socialpsykologi (1979), Språkets dialektik och dialektikens språk (1980) och Om konsten att blåsa upp en ballong inifrån (1982). Det betyder att den nya boken delvis överlappar de andra, men den överskrider dem också i nya framstötar, som resulterar i en samlad framställning av hans tänkande om språk och kunskapsteori.

Det gemensamma för böckerna är en syn på språket som Israel hämtat från en tankemiljö som formades kring den store danske fysikern Niels Bohr - en språkuppfattning som särskilt artikulerats av Bohrs lärjunge Peter Zinkernagel. Men i den nya boken insätts denna språksyn i ett vidare sammanhang genom att relateras till Hegel, Wittgenstein, Habermas, Apel, Rorty m fl. Varvid det märkliga inträffar att dessa kommer att framstå blott som förelöpare till den språkteori, som Zinkernagel utformat och Israel nu vidareutvecklar.

Intresset för språket är i överensstämmelse med en allmän tendens under 1900-talet - vårt sekel har blivit lika fixerat vid språket som 1800-talet var vid utvecklingen och 1700-talet vid förnuftet. Men Israel och dem han bygger på intresserar sig inte för språket på samma sätt som Saussure och hans många efterföljare, d v s lingvistiskt, som ett system av tecken, ett system som kan isoleras och begrundas för sig. Vad som intresserar Israel är i stället språket ur filosofisk, närmare bestämt kunskapsteoretisk synpunkt.

Man brukar resonera så, att grunden för våra kunskaper är våra sinnesförnimmelser och/eller de kategorier som konstituerar vårt tänkande. Men kunskaper är inte detsamma som det vi har kunskaper om. "Världen kan inte tala", konstaterar Rorty, men kunskaper är just tvungna att tala. De måste artikuleras, framställas genom språket. På det sättet är språket det första - inte genetiskt naturligtvis, men logiskt. Därför är det viktigt att förstå vad det innebär att ha ett språk och att kunna använda det korrekt, d v s utan att göra sig skyldig till motsägelser eller meningslösheter.

Att kunna använda språket på det sättet - och det kan vi i princip alla - innebär tydligtvis att besitta en kunskap, ett vetande. Ett vetande om vad? Jo, menar Israel, ett vetande om eller kanske snarare en förmåga att tillämpa vissa regler för vad som är möjligt och inte möjligt i språket. Och då menas inte några grammatiska eller formallogiska regler utan i stället just regler som ser till att vårt tal inte blir motsägelsefullt eller meningslöst. Ett nätverk av regler, en logik som inte gäller språkets form utan dess innehåll.

Detta har Israel alltså varit inne på tidigare, men nu förmår han utveckla saken i full skala, närmare bestämt i 10 teser om språkets "logicitet" och i 20 regler, kallade "villkor för beskrivning eller allmänna logiska normer". Så här kan det låta:

"Tes 7: Språkligt korrekta uttalanden handlar i allmänhet om något icke-språkligt, som vi här kallar ‘världen’. Relationen mellan språk och värld är av språklogisk art."

Denna tes skall förstås så, att eftersom vi bara kan tala om världen genom språket, så kan vi inte jämföra våra språkliga beskrivningar av världen med världen själv. Det skulle förutsätta att världen redan föreligger korrekt beskriven. Kartan är som bekant inte terrängen.

Tesen innebär också att förhållandet mellan värld och språk inte är kausalt utan logiskt. Ett hus och ett uttalande om huset är inte identiska, men de är logiskt avhängiga av varandra på så sätt, att de förutsätter varandra.

"Tes 8: De regler, som uttrycks av vårt vardagsspråks grundläggande relationssystem, handlar om relationer mellan uttryck, som inte kan användas oavhängigt av varandra utan att våra språkhandlingar blir motsägelsefulla eller meningslösa."

Detta är så att säga grundregeln för reglerna. Men liksom vi alldeles utmärkt kan cykla utan att känna de högst invecklade fysikaliska reglerna för cykling, så gäller också:

"Tes 9: Vi följer de grundläggande reglerna i vårt vardagsspråk utan att vi är medvetna om det och utan att vi nödvändigtvis har kunskap om deras innehåll."

De tjugo reglerna gäller alltså "relationer mellan uttryck som inte kan användas oavhängigt av varandra". Sådana uttryck är "person" och uttryck för fysiska och psykologiska egenskaper. Vidare personalpronomina och uttrycken "kropp", "ting" och "föremål" samt "person" och "handlingsmöjlighet" respektive "person", "subjekt" och "frihet".

Gissningsvis upplevs dessa regler som en besvikelse: de handlar "bara om ord". Men boken utlovade faktiskt inte något annat: den skulle ju undersöka "vardagsspråkets logiska djupstruktur".

Samtidigt tycks ändå dessa "innehållsregler" ha något att säga om beskaffenheten av vår värld. Israel konstaterar själv att de utesluter både en radikal fysikalisk reduktionism och en konsekvent behaviorism, och de kombinerar determinism i tingvärlden med människans fria vilja, den senare dock begränsad till vad som är möjligt. Det framhålls också emfatiskt, att det inte är fråga om "regler för språket i motsats till regler för verkligheten" utan om "regler för användningen av vardagsspråket, när vi talar om verkligheten ".

Reglerna handlar alltså också om "verkligheten". Men hur? Här tycker jag Israel lämnar läsaren i sticket. Vad man kan finna är inte stort mer än följande konstaterande: "[...] vår vardagliga liksom vår vetenskapliga praxis är en ständig process av subjektivering av världen å ena sidan och av objektivering av vårt sätt att tala och tänka å den andra." Det är denna dialektiska process mellan människa och värld som kommit i bakgrunden för Israels uppslukande intresse för språket sådant det föreligger.

Israel saknar dock inte skäl för denna underlåtenhet. Han framhåller gång på gång, att vi inte med språkets hjälp kan söka oss fram till någon icke-språklig grund för reglerna i språket. För då förutsätter vi ju redan de regler som vi skulle söka grunden till.

Men han medger att vi skulle kunna hänvisa till något utan att därför hävda att detta skulle vara tillräcklig förklaring eller grund. Vi skulle, menar jag, kunna hänvisa just till den nämnda dialektiska processen mellan människan och världen.

Om språkets yttersta tillkomst vet vi väl inte mycket, men kan det vara fel att uppfatta det så, att språket har tillkommit som ett led i människans kamp för att överleva? Att språket har växt fram som människans främsta instrument för att behärska livet och världen? Att den kunskap om vad som är möjligt och inte möjligt, som Israel frilägger, alltså är en kunskap om världen och existensen, vunnen under årtusenden av mänskligt liv? "Vardagsspråket" är inte något självklart och trivialt utan människans märkligaste skapelse, innehållande - tycks det - hennes hållbaraste filosofi.

Nu menar jag ingalunda att en sådan genesis skulle vara någon sorts garanti för riktigheten i de regler som Israel penetrerar fram. Alldeles tvärtom: det är (de logiska) reglerna som är de säkra (förutsatt att Israel har gått korrekt till väga). Men ytterst avser de "bara" talet och tänkandet, inte det som det talas och tänks om.

Om detta senare, om världens yttersta beskaffenhet, får vi aldrig någon säker kunskap.

Till sist är det alltså ändå Israel som vinner spelet. Det är tydligen något högst fängslande han fått tag på. Rena hårdvalutan. Undra på att han om detta kan producera bok efter bok. Skrivna av en tänkare som inte har sin överman i Sverige.

(Göteborgs-Posten 5 juni 1990)