Den 9:e juni, en solig och varm dag, var det dags för Poffe att mönstra på S/Y Gratitude. Hon skulle segla till England via
| Gratitude Smack Race 1996 |
| |
Min introduktion i Svenska Kryssarklubbens Seglarskola är väl-
digt originell. Oftas är det en segel intresserad förälder som
anmäler sitt barn till en nybörjarkurs. Mina föräldrar är inte ett
dugg segel intresserade. Det är dock Poffes pappa Christer. Han
anmälde Poffe till en nybörjarkurs redan 1994, som Poffe segl-
ade. Han seglade även 1995 och skulle ut på sitt tredje och tro-
ligtvis sista år. Jag skulle egentligen segla en nybörjarkurs, som
alla andra den här sommaren.
Den 9:e juni, en solig och varm dag, var det dags för Poffe att mönstra på S/Y Gratitude. Hon skulle segla till England via |
| Tumlare i Nordsjön. | Skottland och delta i Smack Revival Race parallellt med sin i |
|
stort sett identiska syster båt Atlantica.
Jag följde med Poffe till Vita Gaveln i Göteborg, som är skutornas hemma hamn, för jag hade aldrig sett dem på nära håll förut. Jag, Poffes mamma Ulla-Britt och Christer väntade på kajen för att se dem segla iväg. Vi väntar och väntar, men de ligger fortfarande kvar. Plötsligt frågar en förälder varför de inte seglar var- på Gratitudes skeppare Gösta Sallin svarar att en elev har ringt och sagt att han är magsjuk och inte kan följa med, så nu ringer de runt för att leta efter en ersättare. Plötsligt ropar Ulla-Britt: "-Här är en som kan följa med!" och pekar på mig. Jag blir som förstenad och får bara fram ett "-Va?". "-Javisst, varför inte" säger Gösta, "-kom ombord bara!" Ulla-Britt ringer då till min mamma och ber henne packa min väska. Mamma & pappa blir lika förvånade som jag. På 45 minuter hinner vi åka hem, packa och åka tillbaka till Vita Gaveln och jag fick faktiskt med mig det mesta. Hade inte hunnit köpa något riktigt seglarställ än, så jag fick ta min skidjacka och ett galonregn- ställ. Vi åkte och bunkrade diesel på Styrsö och därefter seglade vi direkt ut mot Nordsjön. Efter fem stampiga dygn, halv storm, regn, vinterkyla och med en våghöjd på 6 meter såg vi äntligen Skottland. Vi lyckades komma till den lilla staden Eyemouth, utan att någonting gått sönder. |
 |
När vi och Atlantica kom till Eyemouth stog hela staden på kaj-
en och tittade på oss. Nästa dag var det hamn festival och alla
var intresserade av oss. Vi lockade folk från när och fjärran till
den här hamn festivalen genom att bara ligga där. Detta ledde i
sin tur till att borgmästaren lättade på plånboken och lät oss
ligga där gratis, han ordnade även en gratis buss resa till
Edingburgh!
Vilken fin stad! Här skulle jag tänka mig att bo något år. Hitt- ade en rolig affär där jag hittade ett par fräcka glasögon som bryter ljuset, så kallde Spectre glasses. Ingen på båten trodde jag var klok som slösade pengar på en sådan menningslös |
| Oljerigg ute i Nordsjön & ett supply ship. |
grej, men alla ville ändå prova dem och alla tyckte att de var lika fräcka. Jag blev faktiskt erbjuden en större summa pengar av en elev på Atlantica. |
|
Seglade vidare ner till Lowestoft i England, via ön Holy Island. Lowe-
stoft var Gratitudes hemmahamn var en gång i tiden. Namnet Holy
Island kommer av att det än gång i tiden låg ett kloster här. Idag finns
det bara ruiner kvar av klostret. Vi var vid kloster ruinen och på natten
såg det precis ut som en scen direkt hämtad från en tidig skräck film.
Fästningen (bilden till höger), vars uppgift var att bevaka så inga obehör-
iga kom till klostret, var i sort sett hel. Den besökte vi aldrig, tyvärr.
Dagen efter fortsatte vi söder ut mot den lilla staden Whitby. Whitby var faktiskt den mest berömda staden som vi besökte. Jag vet inte hur bra |
|
| du kan din historia, men följande två världskändisar har faktiskt bott här: | Fästningen på Holy Island. |
| James Cook och greve Dracula. James Cook, han som upptäckte Australien, bodde här några år när han inte inte var ute på de de sju haven och letade efter oupptäckta världsdelar. Den andra som kanske till och med är mer celeber än James Cook, greve Dracula flyttade hit från Transylvan- ien. Han bodde aldrig i London som kanske många tror, utan det var som sagt här i Whitby, om man nu ska tro på sägnen vill säga. | 
|
| Världsmetropolen Whitby. |
|
Nästa dag lämnade vi Whitby, så kul är det faktiskt inte här. Dessutom hade vi lite
bråttom, vi skulle nämligen vara i Lowestoft minst en dag innan racet. Lowestoft var
ännu tråkigare än Whitby (som ändå var lite kul). Lowestoft är en typisk engelsk
arbetarstad. Tråkigare hus får man leta efter. En bra restaurang fanns det, Pancake
house. De serverade bara pannkakor och de var jätte goda. Bäst var nog vanilj pann-
kakorna eller jordgubbs pannkakorna eller siraps pannkakorna eller... Det fanns fakt-
iskt inte någon osmaklig pannkaka. Poffe som är pannkaks älskare, blev genast stam-
gäst. Kan tänka mig att de fördubblade sin årsintäkt på bara Gratitudes och
Atlanticas besättningar.
I Lowestoft har de ett emminent kutter museum. Eftersom både Gratitude och Atlan- tica är kuttrar besökte vi museet. Besöket var helt frivilligt och jag tyckte att det var intressant. Anledningen till att det just finns ett kutter museum i Lowestoft beror på att det byggdes väldigt många kuttrar här. Kuttern är från början konstruerad för fiske och Lowestoft var vid sekelskiftet (förra alltså) en av Englands största fiskebyar. Äntligen var det dags för det legendariska racet Smack Race, för 100 år sedan var denna regatta Englands största. Tävlingen var endast avsedd för Smackar d.v.s. det engelska namnet på kuttrar. |
| Syster båten Atlantica | Tävlingen lades ner någon gång i början av 1900-talet, men det var några entusiaster i England som kom på idén att annordna ett nytt race, nämligen "Smack Revival |
|
Race".
Tyvärr finns det inte särskilt många kuttrar kvar idag, vilket innebar att racet blev ett allmänt race för alla möjliga olika sorters klasser. Till start kom ialla fall tre kuttrar, Gratitude, Atlantica och Endeavour. "Smack Revival Race" var en total kalkon. Det var meningen att det skulle vara ett "publikvänligt" race, därför hade de lagt banan så nära land som möjligt. Inget fel i sig att man seglar nära land, men när banan är lagd i den största motströmmen man kan hitta samtidigt som det kryllade av osynliga sandbankar och mängder med fiskenät. Vi lyckades ta oss ett varv runt banan. Atlantica först, därefter vi på Gratitude och sist Endeavour. |
|
| På andra varvet gick vi om Atlantica och försökte kryssa så gått vi kunde mot strömmen. Vi gjorde ett slag kom ihöjd med ett nordmärke, när vi | Jag som utskick. Land i sikte
för första gången på 5 dygn. |
| gjorde nästa slag. På den bogen drev vi bara bakåt och efter nästa slag var vi på väg mot nordmärket igen! Mellan slagen försökte vi äta lunch som bestod av två stora bun- kar överfyllda med kycklingsallad. En för fördäcks gastarna och en för stor-/mesansegel gastarna. I bunk- en var ett gäng med skedar. När slaget var färdigt slängde vi oss över den stackars kyckingsalladen och effektiv käkade fram till nästa slag. När lunchen var över var hela fördäcket fullt av sallads rester. Vi försökte segla förbi nordmärket i |
| Atlanticas & Gratitudes besättning med segerbucklan i Lowestoft. | över en timma innan de blåste av tävlingen. Officiell vinnare var Atlan- |
|
tica, de hade ju legat först under det första varvet, men vi låg först när de blåste av tävlingen. När man bryter
en tävling är det alltid den som ligger först som vinner, men inte här inte. Alla, inklusive Atlanticas besätt-
ning tyckte att vi hade vunnit, men det tyckte som sagt inte tävlingsledningen. Därefter bar det av över Nord-
sjön igen till Egersund i Danmark, där vi mönstrade av och åkte buss hem till Göteborg. Busschauffören
körde med plattan i botten hela vägen för att hinna med den nyinvigda Stena Jutlandica II till Göteborg den
26:e juni.
Jag tyckte inte om den här seglingen särskilt mycket. Det var inte seglingen i sig utan besättningen. Det var bara några få som jag trivdes med. Besättningen bestod av gäng individualister. Dryga Stockholmare. Inte för att jag har något emot Stockholmare - snarare tvärtom, men dessa var precis så dryga som man brukar skämta om. Alla tyckte att de var bäst vilket medförde en väldigt kall och spänd stämning. När jag mönstrade av tänkte jag att detta var första och sista gången som jag skulle segla, men så kom 1997 års kursprogram och där såg jag att en kurs var Gratitude, Tall Ship Race. Jag skickade in papprerna två dagar senare för att vara riktigt säker på att komma med och resten är historia... |