I m–rdarens sinne
Klackarna klickade i tystnaden i korridoren, som pistolskott kom stegen, rytmiskt. 
Korridoren f–rsvann ut i ingenstans bakom henne, och framf–r henne. V”ggarna var vita, 
kala, inga f–nster eller d–rrar p den rena vita ytan. I taket h”ngde lysr–ren och spred 
ett vattnigt ljus ner i korridoren, –ver det svarta golvet och –ver henne. Hon hade k”nt 
solen n”r hon steg ur sv”varbilen utanf–r byggnaden, fÂglarna hade kvittrat i tr”den och 
luften var h–g och klar. Men h”rinne var allt lÂst i en evig vinter, svalt och stilla. Inga 
m”nniskor f–rutom henne, hon k”nde tystnaden pressa mot hennes –ron. 
Men ”nd tyckte hon sig h–ra nÂgonting, p kanten av h–rseln, ljud som bara kommer fram i 
tystnaden sent p natten, under vargtimmen d man inte kan sova. Ljudet av skrik, grÂt och 
svaga dunkanden av nÂgot hÂrt som slogs mot mjukt k–tt. Ljuden var om–jliga, alla rum i 
byggnaden var v”l isolerade s att inga ljud kunde h–ras ut, men hon hade l”rt sig att lita 
till sina sinnen. Korridoren fortsatte in i o”ndligheten, men hon hade nÂtt sin hÂllplats, 
en svart d–rr p den vita v”ggen, hon drog ett djupt andetag, k”nde hur tankarna gled iv”g 
och ersattes av hennes professionella sinne, men hur hon ”n f–rs–kte koncentrera sig, hur 
hon ”n f–rs–kte undertrycka k”nslorna kunde hon inte undg att k”nna hur upphetsningen drog 
sina kalla fingrar l”ngs med hennes rygg, ”ntligen skulle hon f visa vad hon gick f–r, Âr 
av tr”ning skulle ”ntligen b”ra frukt. Hon –ppnade d–rren. 
Innanf–r lÂg ett rum lika vitt och rent som korridoren, ljuset reflekterades i rostfria 
bord och stolar, inga f–nster h”r heller, de skulle lika g”rna kunna vara flera hundra 
meter under jord. I en av stolarna, vid det stora bordet i mitten p rummet satt en man. 
Hon fylldes f–r en stund av tveksamhet, det h”r kunde inte vara r”tt, mannen sÂg helt 
normal ut, s–t med sitt ”rliga ansikte och oskuldsfulla blick, detta kunde inte vara en 
m–rdare, inte det fruktansv”rda monster hon skickats att utv”rdera. 
Hon tog mod till sig och tog ett steg in i rummet, mannen tittade upp mot henne och han 
sl”ppte henne inte med blicken n”r hon tog nÂgra f–rsiktiga steg in i rummet och drog ut en 
stol till sig mitt emot honom. Som han kunde ana hennes os”kerhet. ÷gonen var underliga i 
det –ppna ansiktet, dunkla, besl–jade som om de sett mer av lidande och d–d ”n som var 
h”lsosamt, som om de visste vad som lÂg bakom livet. Hennes gr–na m–tte hans bl i en kort 
sekund, hennes sinne skyggade tillbaka frÂn glimten hon fÂtt av varelsens inre. Hon 
vecklade upp sina papper hon haft i en bunt under armen, frÂgeformul”r, utv”rderingar och 
skalor av emotionell resonans. L”ngst upp p h–gen lÂg hennes egen ID/DNA-bricka. îLicensed 
telepath Rosen, Angelaî l”ste hon tyst f–r sig sj”lv som f–r att trygga sig. Hon reste sig 
frÂn bordet, stolen skrapade mot stengolvet. Hon visste vad hon mÂste g–ras men b”vade ”nd 
inf–r det, hon ville inte, hon vÂgade inte, glimten hon fÂtt av hans sinne var 
tillr”ckligt, men hon visste att hon mÂste g–ra det. Med ryggen tillrande av sp”nning gick 
hon fram bakom mannen och drog samtidigt av sig sina svarta handskar. Rummet k”ndes kallt 
mot den varma huden, hon k”nde sig n”stan naken utan handskarna, hon hade burit dem s 
l”nge att de blivit en del av henne. Mannen r–rde sig inte, v”nde sig inte f–r att s”ga 
nÂgot, eller bara f–r att se p henne. Han verkade s lugn, som om det inte ber–rde honom, 
som han innerst inne var nÂgon annanstans. Hon tog ett steg framÂt, lade l”tt fingrarna p 
hans tinningar och med ens var hon honom, k”nde hans tankar som kalla kÂrar inom sig.

Angela t”nde en ny cigarett, runt henne p marken lÂg redan ett halvdussin stumpar. Regnet 
som f–ll frÂn en grÂ, oeftergivlig himmel hade f–r l”nge sedan tagit sig igenom hennes 
l”tta skor. Hon k”nde hur hon fr–s och hon sÂg hur regnvattnet droppade av hennes hatt. Hon 
v”ntade, i gr”nden utanf–r den lilla puben. Luften var m”ttad med lukten av det ruttnande 
avfallet i gr”nden, och av cigarett r–k. Hon drog ett djupt bloss, nÂnstans, vagt lÂngt bak 
i huvudet visste hon att hon inte r–kte, att hon aldrig skulle g–ra det, r–ken ringlade ut 
frÂn hennes n”sborrar. Hon betraktade puben med ointresserade –gon, den var inte sk”let 
till att hon var h”r, det var det som fanns p puben, som s mÂnga gÂnger tidigare. Hon 
v”ntade, och sÂ, fick hon slutligen sin l–n. Kvinnan l”mnade puben ensam, hon hade vikt en 
tidning som skydd mot regnet n”r hon gick med raska steg mot gatan vid foten av kullen. 
Hennes v”g skulle ta henne f–rbi gr”nden Angela v”ntade i. 
Stegen kom n”rmre, Angela k”nde hur hennes muskler sp”ndes, hur cigaretten f–ll till 
marken, hon k”nde ilskan v”lla fram, hatet f–r personen som nu var p v”g nerf–r gatan, den 
okontrollerbara vreden. Angela hade sett henne innan, sett hennes uppenbarelse, hennes 
orenhet, och Angela hade vetat vad hon mÂste g–ra, precis som s mÂnga gÂnger innan. Hon 
mÂste renas, renas frÂn sin smuts, och Angela visste precis hur det skulle g–ras. Stegen 
passerade gr”nden.
Med ett tigersprÂng var Angela ute ur gr”nden och grep tag i kvinnans kappa, lika snabbt 
rykte han till, hon f–ll bakl”nges med ett f–rvÂnat utrop, ner i hennes armar. Angela k”nde 
sina h”nder gripa efter hennes hals. Men nÂgot stoppade henne, en ny r–st i hennes 
f–rvirrade hj”rna. îinte h”rî tycktes den s”ga, och utan att t”nka drog hon med sig den 
vilt k”mpande kvinnan in i gr”nden. Angela tryckte upp henne mot v”ggen och skÂdade in i 
ett ansikte f–rvridet av fruktan, det en gÂng s fina hÂret var rufsigt och blicken jagad i 
de bl –gonen. Hon k”nde sina h”nder ”n en gÂng s–ka kvinnans strupe, och fann den. Hon 
k”nde triumfen, segern –ver det orena. Men nÂgonting var inte r”tt, –gonen var inte bl 
l”ngre, de hade b–rjat m–rkna, likas det blonda hÂret, som en subtil f–r”ndring b–rjade 
intr”ffa, ansiktet f–r”ndrades ocksÂ, linjerna fl–t ut och verkade anta en ny form. ÷gonen 
hade blivit gr–na. Ansiktet som stirrade upp mot henne var inte l”ngre en ok”nd kvinnas, 
det var hennes eget. Och med ens k”nde hon h”nderna runt sin hals, kalla och hÂrda, hon 
f–rs–kte skrika, f–rs–kte dra sig tillbaka ur det sjuka sinnet, men h”nderna h–ll henne 
kvar. V”rlden snurrade runt henne, hon kunde inte f ur luften ur sina lungor, hon f–rs–kte 
sparka honom, sparka monstret framf–r henne, men hennes kropp var lÂst i offret, hon var 
fastnaglad vid marken of–rm–gen att g–ra nÂgot. Hon h–rde sig v”sa, och v”rlden 
f–rvandlades till purpur och sedan till svart.
N”r vÂrdarna kom f–r att h”mta mannen hade Angela redan gÂtt, mannen satt, stirrandes i 
v”gen med ett tomt uttryck i ansiktet, som nÂgot –verv”ldigande just h”nt. Han gjorde svaga 
f–rs–k att slita sig n”r de lyfte honom ur stolen och sl”pade honom tillbaka till sin cell.

Angela steg ut p trappan utanf–r huset och k”nde solen mot ansiktet, hon v”nde ansiktet 
mot den och log, s l”ngesedan hon k”nt v”rmen av solljus. Med h”nderna tog hon bort 
cellofanet frÂn ett paket cigaretter, hon var fri igen.

Per Sikora 1999