Kvällens gullmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
Och den bladbekrönta Näcken
Gigan rör i silverbäcken.

Liten pilt bland strandens pilar
I violens ånga vilar,
Klangen hör från källans vatten;
Ropar i den stilla natten:

”Arma gubbe, varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva,
Skall Guds barn dock aldrig bliva!

Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
Ljusets änglar i det höga-
Aldrig skådar dem ditt öga.”

Tårar gubbens anlet skölja,
Ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig Näcken
Spelar mer i silverbäcken.

Djupt i havet på demantehällen
Näcken vilar i grönan sal.
Nattens tärnor spänna mörka pällen
Över skog, över berg och dal.
Kvällen härlig står i svartan högtidsskrud,
När och fjärran ej en susning intet ljud
Stör den lugn över nejden rår,
När havets kung ur gyllne borgen går.
När havets kung ur gyllne borgen går.

Ägirs döttrar honom sakteliga
Gunga fram på den klara sjö.
Harpans ljud de gå så sorgeliga,
Söka fjärran en våg att dö.
Fast hans öga står åt dunkla himmelen,
Ingen stjärna bådar nattens drottning än.
Freja smyckar sitt gyllne hår,
Och Näcken så sin sorg på harpan slår:
Och Näcken så sin sorg på harpan slår:

O, var dväls du, klaraste bland stjärnor,
I den blånande skymningsstund?
Du, som fordom, en av jordens tärnor,
Var min brud uti havets grund
Och när hjärtat brann vid mina ömma slag,
Smög så skön och blyg de tjusande behag
Mot min barm i den svala flod,
Och gyllne harpan stum på vågen stod.
Och gyllne harpan stum på vågen stod.

Men dig Oden bjöd högt över jorden
Evigt stråla från Gimles famn;
Med sin harpa sångarn, enslig vorden,
Kvar blott äger din bild, ditt namn.
Men en dag, när midgårdsormen reser sig,
Gudar väpnas, allt förlossas - då hos dig
Skall jag åter på vågor blå
För nya världar gyllne harpan slå.
För nya världar gyllne harpan slå.

Så den sorgsne. Men vid himlaranden
Freja huldt genom natten ler.
Evigt på den guldbeströdda stranden
Sina tårar hon glänsa ser.
Och sin vän på havet hälsar hon så mild;
Vågen speglar darrande den huldas bild!
Näcken höres på böljan blå
Så gladelig sin gyllne harpa slå.
Så gladelig sin gyllne harpa slå.

Nattens tärnor, klara stjärnor alla,
Gå till dans i den stilla kväll,
När de skära silvertoner skalla
Över stranden från häll till häll.
Men när blodig dagens drott i östern står,
Bleknande och rädd den blida stjärnan går;
Sorgligt avsked hon blickar ner,
Och gyllne harpan klingar icke mer.
Och gyllne harpan klingar icke mer.